Rutinen försvinner från Kamratgården
De rutinerade spelarna försvinner i en allt snabbare takt från Kamratgården. Niclas Alexandersson tackade för sig efter säsongen och Jonas Wallerstedt är så gott som klar för ÖIS. Hur detta kommer att påverka laget nästa säsong är det få som vet.
IFK Göteborg har idag Sveriges bästa talangutveckling, unga spelare som slår igenom på löpande band. Marcus Berg, Mattias Bjärsmyr, Gustav Svensson, Pontus Wernbloom och Robin Söder bara för att nämna någon av alla de som slagit igenom i den blåvita tröjan under senare år. Håkan Mild gör helt rätt som väljer att satsa på unga spelare men man får inte glömma bort hur viktig mixen av rutin och ungdomlig entusiasm är för ett lag. Det räcker att gå tillbaka i tiden ett par år till guldsäsongen 2007. Då laget innehöll ungdomlig entusiasm (Berg, Bjärsmyr, Wernbloom) och rutin (Alexandersson, Andersson, Ölme). Även om det är lite långsökt så börjar jag se ett visst samband med den engelska storklubben Arsenal. De hade ett väldigt starkt lag och gick obesegrade under en hel säsong, en bedrift bara det. Men efter det började de rutinerade spelarna försvinna i en rask takt och idag ställer Arsène Wenger nästan ett ungdomslag på banan. Det är nu flera år sedan Arsenal tog en titel och supportrarna börjar nu ifrågasätta om det verkligen är rätt att satsa på så pass många unga spelare.
För att klara av en säsong med allsvenskt spel, cupspel och ett europaäventyr krävs det rutinerade spelare som kan pusha de unga spelarna framåt. I takt med att Alexandersson valde att lägga skorna på hyllan försvann också lagets givna lagkapten, vem kommer att ta över kaptensbindeln? Som jag ser det nu finns det inget givet alternativ och IFK Göteborg saknar en riktig ledarfigur att luta sig åt i lite tyngre perioder. Självklart vill jag att satsningen på unga spelare fortsätter men samtidigt måste vi försöka behålla våra äldre spelare. Wallerstedt kanske inte är den mest spektakulära fotbollspelaren men han ger alltid 100 % och lyckas på något sätt alltid nicka in en boll. Hur många avgörande mål gjorde han inte under guldsäsongen i viktiga lägen? Det är i de pressade lägena som de rutinerade spelarna behövs som mest. En blandning av ungdomlig entusiasm och rutin är något som i de flesta fall leder till framgång.
Om vi tittar på Champions League och ser vilka de senaste årens slutsegrare är så är en sak väldigt tydlig. Rutin är lika med framgång. Ifjol slog Manchester United Chelsea i finalen. Kollar vi United lag så hittar vi ungdomlig entusiasm (Rooney, Ronaldo, Nani, Anderson) och rutin (Scholes, Giggs, Neville, Ferdinand). Visst det är väldigt stor skillnad på Manchester United och IFK Göteborg men principen är detsamma. När nu Wallerstedt försvinner så återstår bara Kim Christensen, Stefan Selakovic, Thomas Olsson och till viss mån Hjalmar Jonsson som de rutinerade i dagens IFK Göteborg. Vem kliver fram och tar tag i mittfältet när Thomas ljumskar inte orkar med? Vem kommer tjata på de yngre om ”Sella” säljs?
Även om man inte är ordinarie så behövs fortfarande de äldre i klubben. Det är de äldre som ska lära de yngre vilken ära det är att få dra på sig den blåvita tröjan vecka efter vecka och vad det innebär. Se bara vad det betydde för IFK Göteborg när Niclas Alexandersson kom hem igen efter sin utlandssejour. Han lyfte hela klubben och gav supportrarna hopp igen. Det går inte att undkomma likheterna med Kalle Svensson även om han är yngre än vad Alexandersson var när han kom hem. Att i detta unga lag få in en spelare som Kalle, som har rutin från spel ute i Europa och som kan vara ett stöd för de yngre. Kalle är ett väldigt bra exempel på att proffsvärlden är väldigt tuff stundtals och att pengar inte betyder allt inom fotbollen.
IFK Göteborg är verkligen på väg att bygga upp något stort. De har ett ungt och hungrigt lag som vill framåt men kan sakna rutinen ibland. Många spelare är dessutom aktuella för utlandsutflykter vilket gör att vi kan ha ett ”nytt” lag efter sommaren. Spelare som Bjärsmyr, Sigurdsson och Wernbloom kan alla bli proffs i sommar och vem ska ersätta dessa? Jag skulle känt mig väldigt lugn om ersättarna hette Niclas Carlsson, Karl Svensson och Stefan Selakovic istället för Mikael Dyrestam, Oskar Gustafsson och Mathias Etéus. Inget ont om dessa tre ynglingar men de är inte redo för allsvenskt spel.
Lyckas Håkan Mild få till den rätta mixen mellan gammalt och ungt så kommer det att bli en väldigt rolig säsong för alla blåvita – det kan vi alla skriva under på.
