Gästkrönika: Blåvitt & Kapitalet
Marcus Toremar reflekterar över den senaste tidens blåsväder kring IFK:s ekonomi.
Enligt media är det kris i Blåvitt. Men hur är läget egentligen och vad kan man göra åt det på längre sikt?
Det har talats och skrivits mycket om IFK:s ekonomi de senaste dagarna. Klubbdirektören har bantats bort och nu ska det sparas på allt. I samband med årsmötet i våras klargjorde IFK-ledningen att det nu skulle bli slut på de ekonomiska förlusterna. Var och en med lite ekonomiskt sinne förstod redan då att detta skulle bli sista säsongen med en Blåvit trupp av den storlek som vi har vant oss vid sedan början på nittiotalet. Sedan dess har det inte hänt särskilt mycket på den fronten förrän nu. Det är bara att inse att dagens IFK inte har den ekonomiska bas man en gång hade. Ju fortare man inser det desto fortare kan man rätta till det som är fel. I stort sett alla typer av nedskärningar är acceptabla för att inte hamna i en situation som liknar den Gais och andra klubbar befinner sig i. Faktum är att dagens trupp är dimensionerad för spel i europeiska cuper och i allsvenskan samtidigt. Om man dimensionerar truppen för detta så kostar det. Att man sedan under flera år inte ens har lyckats hålla uppe spelet i allsvenskan är inget annat än ett misslyckande.
IFK var först ut i Sverige med att leka storklubb. Sedan var det AIK:s tur och de gjorde om samma misstag fast om möjligt än värre. Näst på tur står kanske MFF. Det känns dock som att MFF har en av allsvenskans allra slugaste ledare i Hasse Borg. Han har visat att man kan bygga ett lag med små resurser genom att ha näsa för bra värvningar. Ungefär som den nyss bortgångne Anders Bernmar gjorde på sin tid. IFK är inte helt borta på den punkten heller, det visar värvningen av Martin Ericsson.
Det har skrivits mycket om IFK:s värvningar under nittiotalet. Det är nu dags att sluta älta gamla spelarköp som inte blev vad vi räknat med. Roger Gustafssons ståndpunkt är att det inte var fel på inköpen men att spelarna kom till en klubb som inte var i harmoni. Kanske är det förklaringen, men enligt min mening så innehåller ett spelarköp fler aspekter än spelarens skicklighet. Det är också ledningens ansvar att försäkra sig om att laget kan ta emot spelaren.
Jag delar Roger Gustafsson uppfattning att utbildning är vägen tillbaka till toppen. IFK måste arbeta som man gör idag, genom försöka locka till sig de bästa talangerna och förädla dem till högklassiga spelare. Spelare som nyss nämnde Ericsson har förstått att de blir bättre fotbollsspelare av att göra några säsonger i allsvenskan. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med de anbud som Manchester United och andra klubbar ger till unga svenska talanger för att få dem att bli ungdomsproffs. Vi kan dock locka med bättre utbildning.
När man väl har lockat till sig spelare gäller det att hålla kvar dem. Även om klubben måste spara så får man inte bli dumsnåla. Vi har sett nog med Bosman-fall och vill inte ha flera. Därför borde klubben förlänga kontrakt med spelare i god tid. Ursäkten att man vill undvika högre lönekostnader under en övergångstid är rent nonsens. Det finns inget som säger att man måste betala en eventuellt högre lön redan när man skriver en förlängning, hur ett kontrakt ser ut är en förhandlingsfråga. Det är bara att komma överens om att det nya avtalet börjar gälla först från att det tidigare har gått ut. Om sedan spelaren är så het på marknaden att han inte går med på detta är en annan sak. Exempelvis borde en spelare som Martin Ericsson få sitt kontrakt förlängt redan nu, trots att det är tecknat relativt nyligen. Annars riskerar man att förlora honom eller att en annan klubb betalar ett skampris.
Man ska inte tro att andra klubbar som sålt spelare har gått om oss. Klubbar som Elfsborg, Öis och MFF hade hål att stoppa sina intäkter i. Och dessutom så rapporterades övergångssumman för Ibrahimovic i början till ungefär 40 miljoner. Den senare nämnda summan 80 miljoner är enligt uppgift den sammanlagda utgiften Ajax har för honom ifråga om övergångskostnad, lön och skatt. Man kanske inte ska tro på allt som står i tidningen. Och MFF har knappast någon anledning att dementera uppgiften heller.
Vad ska då vår kära klubb ta sig till? I våras skrev jag en krönika om vad det innebär att bolagisera klubben. Många verkar ha trott att jag är helt emot detta. Så är inte fallet, jag vill bara att man vet vad man ger sig in på, att saker och ting aldrig mer blir vad de varit efter en bolagisering. Det är bara att inse att man måste ha andra inkomster än de som härrör från rent sportsliga insatser om man vill driva en storklubb. FC Köpenhamn är ett bra exempel på detta. Det är den enda börsnoterade klubb i Danmark som går med vinst, och detta tack vare att man äger högklassig arena. Stora summor kommer ifrån reklam och uthyrning till annan verksamhet. Biljettförsäljningen står för mindre än 10% av klubbens intäkter. Blåvitt har också sin främsta resurs kvar, nämligen varumärket. Enda anledningen till att andra klubbar anser sig ha de värdefullaste varumärkena i fotbollssverige är att IFK inte har låtit utföra någon värdering. Jag har svårt att tro att IFK Göteborg inte är det värdefullaste varumärket inom svensk fotboll.
En bolagisering där man vänder sig huvudsakligen till medlemmarna kan ge en slant. Klubbens ledning vill dock vänta på sportsliga framgångar. Detta låter visserligen rimligt. Men man kan också använda en bolagisering för att satsa sig ur krisen. Låter det inte lite väl svårt att först lyckas sportsligt för att sedan nå ekonomisk framgång?
Varumärket borde borga för ett stort intresse. En annan väg är att associera sin klubb med någon form av utomstående ägare. FC Köpenhamn har en stark ägare bakom sig som har gett klubben stabil ekonomi. Med detta som förutsättning har klubben sedan satsat hårt och förverkligat de flesta av sina sportsliga mål. I Sverige har vi två exempel på liknande upplägg. Stenbeck och Anschutz gör ju ingen hemlighet av att deras intresse i Djurgården respektive Hammarby är långsiktigt. Det syftar förstås till att etablera klubbarna i toppen och sedan marknadsföra sina TV-kanaler med matcherna. Detta är inget nytt i sig, tänk bara på Berlusconi och Milan. Skulle Stenbeck och Anschutz lyckas gäller det att hänga på tåget.
Låt oss inte deppa ihop. Möjligheten finns fortfarande att ta sig tillbaka till den internationella toppen, men det går inte längre med de gamla beprövade knepen. Man måste ta nya grepp och våga. Vi kan fortfarande leda utvecklingen om vi går vår egen väg, vilket alltid varit IFK:s kännetecken. Visst skulle det kännas skönt att åter köra ifrån de andra lagen och bli hela Sveriges landslag?
Maila gärna dina tankar och funderingar till mig!
