En dag i det blåvita livet
Det är nåt speciellt med att åka på en bortamatch för att se IFK Göteborg spela. Musiken och snacket om matchen i bilen på väg ner, nåt stopp på nån McDonalds längs vägen, allt kryddat med en gnagande nervositet. Inte minst igår då det var dags för premiär.
Vaknade igår upp till ännu en dag i min just nu arbetslösa tillvaro, visste inte riktigt vad jag skulle göra för att få tiden att gå fram till HIF - Blåvitt som jag hade tänkt följa på tv. Polarna kunde inte åka ner till Skåne eftersom jobb stod i vägen. Satt i tre, fyra timmar för att se om det var nåt om matchen på nån sajt som jag kunde ha missat. Uppdaterade sidor jag redan kollat för många gånger, i hopp om att få läsa nåt jag kanske bara hade läst åtminstone en gång. Egentligen har jag svårt att svara på varför man sitter där som en idiot och läser samma texter om och om igen. För mig är det i alla fall att IFK Göteborg berör så fruktansvärt mycket och man vill bygga upp stämningen inför matchen och verkligen vara laddad då man sätter sig i soffan/ på arenan samma kväll.
Klockan var väl omkring 13.00 igår när jag på nytt kikade ut genom fönstret och såg det underbara vädret, termometern stod på 13 grader och ångesten av att ännu inte tagit sig utanför dörren började komma krypande. Det var då det slog mig: "Jag måste ner, jag måste ner till Olympia och stötta laget i mitt hjärta ikväll". Det känns faktiskt som jag sviker Blåvitt om jag inte är på plats och den känslan tror och hoppas jag många änglar delar med mig. Ringde minuten senare en kompis som kanske, kanske hade möjlighet att hänga med ner. Även om det kanske inte är det mest ekonomiska att åka endast två personer de 42 milen tur och retur så var ekonomin inget jag ens reflekterade över. Har man suttit på ett iskallt Valhalla och bevakat en seg träningsmatch mot Trollhättan två månader tidigare måste jag ju fan vara på plats när det vankas premiär en härlig vårkväll i Helsingborg.
17.00 rullade bilen med destination Skåne, och nån timme senare satt man där på en McDonalds i Varberg efter att ha lyssnat på En stad ett lag alltför många gånger. 20.01 var vi på plats på Olympia, lite smått stressade men inte ens p-boten som vi förmodade låg på framfrutan när vi kom tillbaka bekymrade oss nämnvärt. Upplevelsen att se sitt kära Blåvitt kan man offra en hel del för.
IFK förlorar med 1-0 efter en felaktigt dömd straffspark i slutet på första halvlek. Blåvitt spelar stundtals okej men är helt ofarliga sista tredjedelen. Jag går mot bilen och funderar över om 4-1-4-1 är rätt, om domarinsatsen och om coachningen. Trots 1-0 i baken och smått irriterad framme vid bilen märker vi i alla fall att vi slapp böter. Även om resultatet inte gick vägen så är det ändå än känsla som slår mig: "NOG FAN VAR DET VÄRT DET".
Tränarna har lite att fundera över inför DIF hemma på lördag.
Några reflektioner efter matchen:
- Är 4-1-4-1 verkligen den uppställning som åter ska göra oss till svenska mästare? Det känns som Robin Söder blir alldeles för ensam längst fram och ett lätt byte för motståndarnas försvar. Upp till bevis på Gamla Ullevi på lördag mot Djurgården, känns som att mittfältarna bör ha en mer offensiv utgångsposition för att ge bättre stöd åt Söder. Känns lite defensivt igår.
- Var inte bytena man genomförde igår lite väl fega? Tänker framförallt på när man slänger in Etéus och Robin Söder får kliva av. Ligger man under med 0-1 och behöver göra mål tycker jag inte att byta anfallare mot anfallare är ett speciellt offensivt tänk. Sen hade jag personligen hellre sett Sana ersätta Olsson då han fick kramp. Det verkar dock som tränarna ser något hos Jakob Johansson som jag inte ser. Jag tycker han fått bra mycket fler chanser än han förtjänat, kan inte nämna många matcher han har övetygat på mig. Tränarna ser dock spelarna i aktion varje dag så dom lär väl veta.
- Domarinsatsen igår var inte okej! Jag vet att domarna har ett otroligt svårt yrke och inte tillgång till repriser som vi åskådare har, men vid straffsituationen står Jonas Eriksson så bra till att han bör ha skapat sig en så bra bild av situationen att han bör agera rätt. Utöver straffsituationen är det märkligt hur assisterande domaren närmast den blåvita klacken låter spelet gå vidare när Henrik Larsson springer med bollen en halvmeter utanför sidlinjen i andra halvlek.
- Henrik Larsson. "Henke är fortfarande en fantastisk spelare, förmodligen allsvenskans bästa. Men dom som tycker att Pontus Wernbloom faller lätt bör kika på Larsson. Har sett otaliga svandyk från hans sida sen han återvände till Sverige. Smart av rutinerade "Henke" som nästan alltid får frisparkarna med sig, svårt att klandra honom med tanke på det. Vill bara göra folk uppmärksamma på att Larsson liksom Wernbloom faller lätt.
