Krönikan: Torsdagsfunderingar
Jag har nyss sträckläst det senaste numret av Offside med ett porträtt av Gustav Svensson och Manchester Uniteds manager, Sir Alex Ferguson. Reportagen ger upphov till torsdagsfunderingar.
Turerna efter sommaruppehållet känner alla till vid det här laget. Pontus Wernbloom har flyttat till AZ Alkmaar, Mattias Bjärsmyr till grekiska Panathinaikos medan Petter Björlund, Robin Söder, Nicklas Carlsson och Adam Johansson i detta nu rehabiliteringstränar efter korsbandsskador. Veckorna efter uppehållet har kantats med rubriker av blåvit oflyt, uddamålsförluster och poängtapp. Med andra ord har de positiva rubrikerna kring Blåvitt uteblivit, så när som på upphämtningen mot Häcken för några veckor sedan. Det, i kombination med ett pinfärskt nummer av Offside, har fått mig att börja fundera.
Manchester Uniteds manager Sir Alex Ferguson säger så här i ett reportage om Fergusons tre epoker i United och sommarens försäljning av Cristiano Ronaldo: ”Att våga förändra är A och O inom fotbollen”.
Just förändring, är det något som Blåvitts tränartrojka vågat efter bortfallet av tongivande spelare? Åtminstone inledningsvis försökte Stefan Rehn, Jonas Olsson och Teddy Olausson fylla luckan efter Wernbloom med Jakob Johansson och Nicklas Carlsson, försök som inte föll rätt ut. Men kanske mest anmärkningsvärt i det avseendet, Blåvitt malde på efter samma direktiv som under våren, men utan Wernbloom. Det fungerade hyfsat, men resultaten uteblev mot både Halmstad och AIK, två matcher som var relativt likartade med en blåvit anstormning och dominans i slutet. Men i stället för fyra poäng fick laget bara med sig en poäng hem till Göteborg.
Så efter bortamatcherna mot Halmstad och AIK, samt cupkvarten mot Gelfe däremellan, började det röra på sig bakom kulisserna på Kamratgården. Bjärsmyrs som missade matchen mot AIK, skrev på för Panathinaikos, och när Ragnar Sigurdsson fick allsvenska se ljuset av en ny blåvit junior, 17-årige Mikael Dyrestam. Eller gör det två förresten, jämnårige Kamal Mustafa (nu 18) byttes in i samma match. Men i stället för att söka kontinuitet började Rehn, Olsson och Olausson efter matchen mot AIK möblera om i startelvan, något som vi inte riktigt fått se sedan de inledande omgångar guldåret 2007.
När Blåvitt febrilt jagade en kvittering borta mot AIK gjorde man det med fem spelare 20 år eller yngre. Henrik Ystén, chefredaktör på Offside, lyfte AIK-matchen som ett exempel med Blåvitts unga trupp i sitt reportage om Gustav Svensson, som trots sina 22 år är en utav Blåvitts mer meriterade spelare, åtminstone sett till matcher i den blåvitrandiga tröjan, efter uppehållet. ”Det är svårt att veta hur de reagerar när vi kommer till hösten och spelar matcher som vi måste vinna för att hänga kvar i toppen. Har man inte spelat sådana matcher vet man inte hur man agerar i de situationerna. De här nya spelarna ska fostras i samma anda som vi gjorde. De måste fatta att det är allvar och det är upp till de äldre att visa det”.
Gustav Svensson, som under det senaste året utvecklats till en utav Sveriges mest lovande tvåvägsspelare, låter eftertänksam, men är det verkligen så enkelt? Är det i den unga truppen allt ligger? När Rehn, Olsson och Olausson för två år sedan ledde klubben till dess första SM-guld på elva år var vårens grundstomme Pontus Wernbloom, Mattias Bjärsmyr och Gustav Svensson inte mycket äldre än vad Sebastian Eriksson, Erik Lund och Jakob Johansson är idag. Det finns klart skillnader vad gäller talang, kvalité och färdighet då jämfört med nu, men det lag som vann SM-guld för två år sedan var också ifrågasatt. Skyttekungen Marcus Berg försvann under sommaren, Gustav Svensson gick in i sin balansroll på mittfältet först under sommaren och Pontus Wernbloom var en bänkspelare under lång tid.
Skillnaden då mot nu ligger kanske inte i spelarna som Rehn, Olsson och Olausson förfogar över. Skillnaden ligger i stället i kontinuiteten. När det blåvita segermaskineriet kom igång efter det att serien vänder i samband med Helsingborg borta, en match som likt söndagen slutade med att skåningarna hämtade upp 0-2 till 2-2, gjorde Blåvitts tränartrojka inga onödiga förändringar i startelvan. Då pratades det om vändpunkt, vägskäl efter en tung period. Från mitten av juli till sista matchen i augusti, mot Halmstad borta, använde sig Blåvitt av femton spelare i startelvan och detta på sex allsvenska matcher samt en i svenska cupen. Undantagen som gjordes var en skada på Niclas Alexandersson som gjorde att Eldin Karisik kom till start mot Helsingborg, försäljningen av Marcus Berg samt en avstängning på Adam Johansson mot Gefle borta.
Återigen görs det skillnad på enskilda spelares egenskaper, men stor del i Blåvitts succé hösten 2007 ligger i grund till kontinuiteten i startelvan och framför allt i försvaret. Under de sex allsvenska omgångarna (från Helsingborg borta till Halmstad borta) släppte Bengt Andersson in fyra bollar. På de avslutande sju omgångarna höll ”Bengan” nollan i sex matcher och fick bara vittja nätet två gånger i matchen mot Elfsborg. Sedan sommaruppehållet har kontinuiteten i det blåvita försvaret rubbats, något som uppmärksammats av flera experter och tyckare.
På de tio tävlingsmatcherna Blåvitt spelat sedan sommaruppehållet har Blåvitt släppt in 14 mål, utav dem har nio kommit i allsvenskan – fyra på Gamla Ullevi. Detta är ingen markant skillnad jämfört med vårens tolv omgångar då Blåvitts släppte in åtta mål, åtminstone inte bara sett till siffrorna. Men under våren höll Kim Christensen nollan åtta gånger, Blåvitt släppte bara in ett mål hemma på Gamla Ullevi och sex utav åtta mål kom i två matcher (Häcken och Elfsborg borta). Efter uppehållet har Christensen och Blåvitt hållit nollan i en match.
Sedan uppehållet har Rehn, Olsson och Olausson använt fyra olika konstruktioner i backlinjen på sju allsvenska matcher. Då ska Adam Johanssons korsbandsskada, Mattias Bjärsmyrs skada mot AIK och försäljning, samt Erik Lunds avstängning mot Örgryte hållas i åtanke. I övrigt Mikael Dyrestam har spelat mittback, högerback och vänsterback i sina sex allsvenska matcher, Hjalmar Jonsson vikarier fortsatt som mittback, men spelade vänsterback när Tuomo Turunen spelade från start i hemmamatchen mot Hapoel Tel Aviv och vid sidan av plan väntar hemvändaren Kalle Svensson på sin chans från start.
Gästkrönikören Stefan Sjöblom, här på Alltid Blåvitt, menade att Rehn, Olsson och Olausson inte utnyttjade truppens bred och spetskvalitéer när Turunen och Svensson hålls utanför startelvan, med en vänsterback som mittbacksvikarie. Och med facit i hand, siffrorna talar ett ganska tydligt facit. IFK Göteborg hösten 2009 behöver stabilitet, kontinuitet och ledaregenskaper på plan när den annars så stabile Ragnar Sigurdsson vacklar och Stefan Selakovic verkar ha kört fast på sin kant.
Sir Alex Ferguson menade att förändring är A och O inom fotbollen, kanske är den nödvändiga förändringen att skapa kontinuitet i laget. Så skapades ett vinnande lag senast Blåvitt blev svenska mästare och kanske är det rätt väg att gå igen. Djurgården borta på måndag är kanske Göteborgs sista vägskäl, likt Helsingborg borta 2007, den här säsongen. För sedan väntar Elfsborg hemma följt av tre tuffa bortamatcher i september.
