Tankar och analys efter Djurgårdsmatchen
Att spela mållöst mot 2010 års vinnare av Superettan duger inte när man gör anspråk på seriesegern i Allsvenskan. Att vi inte släpper in något mål känns föga smickrande, när Djurgården är en ribbträff från en vinst. Anfallsspelet lyser med sin frånvaro. Ett sken som börjar bli bländande.
Det är nervöst att förbereda sig inför match. Man tappar så lätt fokus, går runt i cirklar även om en rak väg ligger utstakad. De flesta dagar innan Blåvitt spelar match spenderar jag på jobbet, på kontoret. Fram och tillbaks mellan blåvita sidor och forum. Man försöker snappa upp detaljer, hitta de små sakerna som manar till lugn. En avstängning i motståndarlaget, en småskadad spelfördelare som är tveksam till spel. Halmstrån greppas, fast och hårt. Min uppladdning inför matchen på Stadion var allt annat än optimal. Jag vandrar Stockholms gator från tidig morgon till kväll. Spänd, vilsen och med en konstant oro kroppen.
Jag fikade bort förmiddagen på Söder. Försökte hitta tröst och lugn i en rosa tidning, där varje ord som var skrivet handlade om Zlatan. Jag fumlade mig och bilen in mot stan. Vankade av och an, gata upp och ner. Gick tidigt mot Stadion för att få känslan. Samtidigt kände jag mig isolerad. Ensam och utsvulten, trots en mage fylld med ljuvlig oxbringa och potatismos. Hungern fanns i den blåvita information som saknades mig och min kropp. Skulle Hysén vara frisk nog att starta? Var äntligen Kalle Svensson eller Toumo Turunens chans här? Frågorna malde och bristen på svar fick besvaras med mer fika, längre promenader genom huvudstaden. Ingenstans fanns det minsta tecken på att ikväll skulle två av de mest framgångsrika klubbarna de senaste åren mötas. Först halv sex, efter oändligt spatserande, såg jag en blå-blårandig tröja skymta på Kungsgatan.
Tidigt på plats, nästan först på plats på bortasektionen. Damerna som sålde korv och dryck frågade artigt och nyfiket: - Hur många blåvita väntas hit ikväll? Deras tonfall skvallrade om deras egentliga fråga var: Varför är ni så få, borde inte ni fylla halva Stadion med ett lag i toppen av serien? Jag förklarade försynt men ärligt att jag inte visste hur många som skulle komma, men ett par hundra var väl rimligt? Med matchprogram och en 3,5-öl i varsin hand, slår jag mig ner knappa trehundra meter från planen. Ser ett myller av blå-blå, vit-vita spelare i ICA-dräkter värma upp. Stadion är en fantastisk arena - för friidrott. Det fyller på med folk, närmar så många att oron släppt från damerna i kiosken. Stefan Rehn bejublas först av Järnkaminerna, sen av Änglarna, när han tar promenaden från uppvärmningen till spelargången. Jag funderar stilla och med ett leende på läpparna, hur han lyckats behålla sin popularitet hos båda lägren. Glömmer för en stund bort all den oro och stress som varit mitt sällskap sen imorse. Stålhammar för pipan mot munnen och blåser igång matchen. Stelnar till igen. Oron är tillbaka.
Det är en välmotiverad oro och stress över Blåvitts prestation, ska det visa sig. Spelet är trevande, bitvis krampaktigt. Den isländska mittbackduon Jonsson och Sigurdsson gör sitt yttersta för att övertyga de som tvivlat, de som ansett att Ragnar bör spela med Tuomo eller Kalle. De gör mig inte besviken, men får mig heller inte att ändra åsikt. Erik Lund är tänd och ser ut att njuta av att ha en hel långsida av förbannade Järnkaminner emot sig då han, gång efter annan, får Stålhammars domslut med sig.
Dyrestam blandar och ger, men på ett sätt som ger mig förhoppningar om en ljus framtid. En så brytsäker och offensivt skicklig försvarare skådar man sällan, hur ofta man än slösar med begreppet "modern ytterback". Han läser spelet väl, tar kliv upp i banan och de gångerna han spelas över är få i förhållande till hans orutin och offensivlusta. Att sen inte allt stämmer, det får man ha överseende med. Verkligen. Sebastian och Gustaf har inte sina bästa av dagar, men heller inte sämsta. De faller inte igenom, tappar inte greppet fullständigt. De har mitt, och givetvis Rehn & Olssons, förtroende. Förtjänat. Mer oro och tvivel återkommer, då jag ser trion Olsson, Bärkroth och Stiller. Ingen av dem visade Allsvensk klass den här måndagskvällen. Inte det minsta. Olsson gjorde mer eller mindre desperata försök, som sällan gick vägen. Trots det, och det är oroande, är han det bästa alternativet på den position som Wernbloom dominerat under våren. Bärkroth är aldrig riktigt delaktig i den här matchen. Då han väl får chansen springer han på de bollar han inte har chansen att hinna upp och blir stillastående då rörelse vore att föredra. Stiller gör en liknande insats och känslan är, att när smekmånaden är över, då är även den Allsvenska statusen över för Stiller.
Längst upp i banan är det en orörlig och passiv Tobias Hysén som inte hittar rätt. Skadan hämmar honom, men mer oroande verkar glädjen och lustan vara försvunnen tillsammans med Selakovic och Wernbloom. Det är inte den Hysén som vi vant oss att se som i andra halvlek ersätts av Bjarnason. Känning av skada eller inte - det var rätt att byta ut Hysén efter den prestationen.
Det största glädjeämnet, och det är stort och påtagligt, är Kim Christensen. Vår ståtlige dansk är en fantom i målet, där han räddar oss från en säker förlust. För så är det faktiskt. Hannes Stiller har visserligen ett guldläge i slutet, men ingen (allra minst han själv) vågar tro att bollen skulle leta sig in. När tre minuter lös upp på fjärdedomarens skylt i augustinatten lämnade jag Stadion. Drog min stickade tröja över halsen och vandrare stilla ut i Stockholmsnatten. Hörde varken jubel eller skräck från supportrarna och insåg där, vid ett trafikljus mot Sturegatan, att matchen slutat så mållöst och håglöst den förtjänat.