Krönika: Mäktiga, mäktiga Blåvitt
Framtiden i Blåvitt stavas inte Bjärsmyr och Wernbloom, den epoken är över, utan nya förmågor är beredda att tillsammans ta vid och föra Blåvitt uppåt, framåt.
Höstvindar hade svept in över staden och ett vertikalt regn letade sig stundtals in under Gamla Ullevis tak. Den påtagliga kylan till trots - på Gamla kokade det när dryga 90 minuter var till ända. Lillebror Elfsborg var inte bara besgrade, de var tillintetgjorda av ett Blåvitt som lovat sig själva och alla supportrar revansch.
Jag var, i form av Lazio-supporter, på plats på Borås Arena i onsdags och såg ett Elfsborg slita häcken av sig för att trots en 1-0-vinst inte avancera vidare i Europaspelet. Det var ett Elfsborg som med ett stort publikstöd i ryggen skapade chans på chans mot ett måttligt intresserat Lazio, som med en 3-0 seger från Rom i ryggen, inte behövde förta sig på konstgräset. Publiken och speakern jublade ikapp efter match och hyllade laget efter segern - trots att de blivit utslagna. Spelarna deppade och gick med sänkta huvuden från arenan. På radio, på vägen hem, hördes spelarna tala om hur nära de var. På SvenskaFans kunde man dagen efter läsa "Elfsborg det enda svensklaget med internationell klass".
I media har man sen dess hört såväl spelare som tränare Haglund deklarera hur de inte är tunga i ben eller huvud och kommer pigga och fräscha till Västkustderbyt mot Blåvitt. I dryga femtio minuter hade de rätt. När sen första och andra målet för Blåvitt kom, då fanns inte mycket kvar i de gulsvarta kropparna att glädjas över. Blåvitt däremot stod för en förvandling av sällan skådat slag. En förvandling som lovar gott inför slutspurten av Allsvenskan.
Några saker måste klarläggas innan vi går vidare: Blåvitt är inte 4-0-överlägsna mot Elfsborg. Elfsborg gör en bra insats mot Lazio, men visar inte att de är det enda svenska laget med internationell klass. De är precis lika tama sama de andra topplagen i Sverige. Det är lätt att såga när det går dåligt, det är lika lätt (och betydligt roligare) att hylla när det går bra. Sanningen ligger, som alltid, någonstans däremellan.
Sanningen på Gamla Ullevi är att Kim Christensen återigen visar klass och håller oss kvar i matchen, när Elfsborg i första halvlek skapade farligheter. Sanningen är den att Hannes Stiller gör en medioker första halvlek, för att sen blixtra till i andra halvlek. I första halvlek var han Superettan-Stiller på lån för resten av säsongen. I andra halvlek, och två mål senare, ligger ett kontrakt redo att skrivas på för Allsvenskan-Stiller. Nyanserat? Knappast. Vårt andra offensiva nyförvärv mitt i säsongen, Elmar Bjarnason, visar upp en liknande profil. Han utmanar ständigt på vänsterkanten men finner inget riktigt samarbete med Dyrestam. Han tar sig förbi sin Johan Karlsson och har, till synes, utmärkt läge att slå ett tidigt inlägg med vänsterfoten. Istället vänder han, gång efter annan, upp och spelar in med högerfoten. Har tappar vi både fart, kraft och målchanser - helt i onödan. När Bjarnason i andra halvlek tar en mer central position kommer han mer till sin rätt. Hans små snabba vändningar och vrickningar lämnar gulsvarta motståndare på efterkälken. Om och om igen.
Hjalmar och Ragnar gör en alldeles utmärkt och felfri insats som mittbackar. Helt rätt av Rehn & Olsson att inte placera Hjalmar på vänsterbacken när Dyrestam går ut. Och jag unnar verkligen Hjalmar sitt frisparksmål. Glädjen i islänningens ögon när han nätar är både hypnotiserande och bedövande på samma gång. Samma intensitet och frensi återfinns i Erik Lund som varje gång han tar ett inkast på högerkanten i slutet av matchen, viftar med armarna mot klacken. Gensvaret är direkt och enormt. Ragnar vevar lika friskt mot Levande Sitt och får en hel sektions kärlek tillbaka.
Det är två saker som jag tänker på idag, dagen efter. Minnen och känslor som bitit sig fast. Det ena viljan att vinna, hur man sliter gränslöst även när spelet inte sitter perfekt. Att man vägrar ge upp utan mal på i anfall efter anfall, försvar efter försvar. Det andra och säkert viktigaste inför framtiden, är den sanslösa glädje (och säkert även lättnad) man visar under och efter matchen. Hur gärna man ville visa publiken att vi kan spela fotboll. Att framtiden i Blåvitt inte stavas Bjärsmyr och Wernbloom, den epoken är över, utan nya förmågor är beredda att tillsammans ta vid och föra Blåvitt uppåt, framåt.
