Gästkrönika: Pappa sluta skrika
Pappa sluta skrika… Det var vad min son sade till mig när IFK reducerade i hemma matchen mot Häcken.
Det var vad min son sade till mig när IFK reducerade i hemma matchen mot Häcken.
Det var också min och min sons första match med IFK i Göteborg och på GU.
Vi hade tagit oss ner till Göteborg för att besöka min sons farbror och hans sambo. Hela familjen hade tagit sig ner från Norrbotten till Göteborg för ett par dagar i ett som vi hoppades på en soldränkt stad, men ack vad fel vi hade. Tur att det finns spårvagnar i Göteborg, det är bara fråga min son. Det var nog det roligaste med att vara i Göteborg, att få åka spårvagn.
Nåväl, väl på plats vid arenan började vi med ett besök på MAX och som Norrbottning är man inte van att det ser ut som det gör, men man får anpassa sig. Efter en välförtjänt hamburgare och med match munderingen på, gick vi så ut och tittade var på min son frågade: Pappa, när ska jag få spela fotboll?
Jag skrattade givetvis och sade att vi inte ska spela fotboll, vi skall titta på fotboll i dag. Snacka om att han blev besviken, hade vi tagit oss ända hit, till en fotbolls arena för att INTE spela fotboll?
Jag fick förklara för honom att vi var här för att se vårt kära IFK spela fotboll, ett lag han aldrig hade sett, men som han redan som nyfödd fick veta att det var laget han för evigt skulle följa. I alla fall om pappa och farbror får bestämma.
Inne på arenan fick jag frågan igen, när får jag spela fotboll pappa?
Kom pappa, så går vi ner och spelar med dem där, (han pekade på Hysén och de övriga i laget).
Återigen fick jag göra honom besviken och återigen fick jag muta honom med godis.
Under hela första halvleken fick godiset vara hans tröst, för han ville ju ner och spela fotboll, med dem andra som spelade där några meter från honom. I paus gick vi uppåt mot kioskerna och kom så tillslut bort till levande ståplats och puben, där man spelade musik som tycktes falla min son i smaken, för han smet in och började dansa. Vakterna tyckte det var roligt och några andra inom pubområdet gillade det fick svårt att få med honom för det vi egentligen skulle göra. Mer godis och korv inhandlades så småningom och nu var intresset för själva matchen mer intressant än något annat. IFK började dessutom spela bättre och bättre.
Och så kom det förlösande 1-2 målet var på jag far upp och jublar, min son drar mig i benet tittar mig argt i ögonen och säger: Pappa sluta skrika! Varpå jag sätter mig ner och applåderar. I fortsätter att titta på matchen och han följer varje rörelse med intresse. Jag slutar nästan titta på matchen och tittar på honom. Han frågar en massa om varför han passar honom och varför han skjuter och så vidare, jag svara så att han förhoppningsvis förstår. Så säger han till mig, pappa när matchen är slut kan inte vi spela fotboll då, så jag kan göra mål på dig?
Jag svarar att vi måste ta oss hem för klockan börjar bli mycket och det har dessutom börjat regna igen. IFK gör mål genom Stiller och ”oljudet” vet inga gränser, jag håller tillbaka och ser till min förvåning att min son står upp och är glad han applåderar. Tittar på mig med frågande blick varpå jag också börjar applådera. Det är äkta glädje mina blåvita kamrater.
Efter matchen ser han återigen framemot att få åka spårvagn, han är glad och jag är euforisk. Jag har fått dela detta med honom. När vi kommer hem är han trött, men uppspelt för vad han just varit med om. Kanske ska tillägga att han när vi kom hem till Norrbotten igen fyllde 3 år och han kan sjunga med i Poseidon och Vi har vunnit svenskacupen……
Kristian i Piteå Norrbotten
