En förlust i Allsvenskan på elva år
Med tunga steg lämnade man Gamla Ullevi. I utgången fick man beskedet från speakern "Hammarby har ökat på sin ledning till 3-1". IFK Göteborg mäktade inte med mer än 1-1 mot allianskollegan Örgryte IS. Nu är guldet serverat på silverfat för Hammarby.
IFK har förlorat en gång på elva år mot Örgryte i Allsvenskan. Att vår näst intill förlustfria rad är intakt är det enda positiva man kan ta med sig. Efter ett kraftigt spelövertag och en handfull vassa chanser fick de blåvita endast med sig en poäng till Kamratgården. Ett resultat som så här i efterhand inte kan ses som helt orättvist.
Gustaf Andersson skadade sig på sista träningen innan derbyt. Jonas Lundén, som visat bra form på senaste tiden, ersatte Gustaf från start. Håkan Mild medverkade ju inte heller i den här matchen eftersom han var avstängd. Två av våra bästa spelare (om inte de bästa) satt på läktaren när IFK klev in på Ullevis regntunga plan. Det är omöjligt att spekulera hur matchen skulle sluta med dessa på plan, men visst saknades dem.
"Lirarnas lag", Örgryte, överraskade IFK och ställde upp med en defensiv 4-5-1 uppställning. Joachim Karlsson fick jaga ensam på topp och Öis inledde med tråkfotboll a lá Trelleborg. Laget ställde upp större delen av sina elva spelare framför Dick Last och hoppas på att få till vassa kontringar. Detta oroade inte IFK i starten av matchen. Stefan Lundins mannar grep tag i matchen direkt och de första 25 minuterna ägde IFK fullständigt. Bästa chansen hade Jonas Lundén när han på ett underligt sätt lyckades träffa Dick Last istället för målet med ett närskott. Valter Tomaz Jr nickade tidigt i matchen en boll i eget mål, tyvärr för oss blåvita blåste domare Ingvarsson av för offside. Sebastian Henriksson var den skyldige som var offside men medverkade han i spelet när en ensam Öis-försvarare nickar bollen i eget mål? Det går sannerligen att diskutera.
I slutet av första halvleken fick Örgryte lite mer att säga till om. Ett par hyggliga chanser irriterade det Blåvita försvaret och Örgrytes vänsterflank med Jeffrey Aubynn i spetsen skördade framgångar. Rosenqvist och Höiland började bra på sin högerkant, men mattades allt eftersom Öis tog över mer av spelet. En stor anledning till att Örgryte ökade sitt bollinnehav var att de satte hårdare press på IFK:s innermittfältare. Dessa var ju för dagen två mot Örgrytes tre. En ganska trevlig och händelserik halvlek slutade 0-0.
I andra halvlek kom Örgryte ut som ett nytt lag. Samma uppställning men med avsevärt större löpvillighet och aggressivitet. Detta passade IFK som nu bjöds på större ytor både på mitten och runt det tidigare så tätbefolkade Örgryte-straffområdet. Göteborg pressade på bra och en del chanser skapades. Bland annat avfyrade Magnus Erlingmark en stenhård nick mot mål, men Morgan Nilsson räddade på mållinjen. Kamraterna pressade tillbaka Idrottssällskapet och mitt i dominansen fick Örgryte en kontring. Aubynn prickade stolpen och på returen slog Martin Ulander in 0-1 till Öis efter 73 minuter.
Blåvitt ökade trycket mot Örgryte ytterligare efter Ulanders mål. IFK-supportrarna skanderade "Kämpa för SM-guld" och det gjorde verkligen IFK. Inte helt oväntat kom slutligen kvittering. Erlingmark, som lyftes fram som forward i slutet av matchen, nickade stiligt in 1-1 efter ett fint inlägg av Sandklef. Efter målet återstod endast en minut av ordinarie tid. Blåvitt lyfte upp laget för att få till ett segermål under de sista sex minuterna, men utan att lyckas. Örgrytes defensiva taktik fungerade och de fick med sig en poäng. Inte orättvist, men med ett stort spelövertag för IFK, så tycker man utdelningen borde varit större.
En del händelser i matchen är värda att uppmärksamma. IFK spelade ett lite annorlunda spel utan Gustaf Andersson på topp. Inte samma sorts långbollande utan mer inlägg, ofta tidiga sådana. Detta fungerade inte tillfredsställande mycket p.g.a. den dåliga precisionen i många av dessa inlägg. Även hörnorna var tämligen ofarliga vilket brukar vara ovanligt för IFK. Fredrik Risp hamnade ofta i situationer där han skulle sköta uppspelen. Detta hör inte till vanligheterna och det fungerade långt ifrån lyckat. Hans styrka ligger inte i passningsspelet.
Coachningen från Stefan Lundins sida väckte också en del huvudbry hos oss supportrar. Att byta ut Jon Inge Höiland mot Steinar Pedersen när vi behöver en offensiv kraft är minst sagt udda. Att Rosenkvist, som spelade bra, får lämna plats åt Jimmy Svensson kan man förstå, men varför låta Jimmy spela centralt? Hans styrka är som de flesta vet inläggen från vänster. Kanske hade andra byten förändrat matchbilden till IFK:s fördel? Svårt att säga men underliga förändringar i vilket fall.
Allt som allt, en tuff derbymatch med mycket kamp men också en hel del fin fotboll. Domaren Martin Ingvarsson var riktigt dålig och det är nästan på plats att skriva en artikel bara om honom.
Jaja, vad spelar det för roll när Hammarby har lagt ena handen på Lennart Johanssons pokal? Håkan Mild och Gustaf Andersson är tillbaka i spel till matchen mot GIF Sundsvall. Med dessa i laget får vi försöka greppa tag i det lilla lilla halmstrå som fortfarande finns kvar...
