Det kom ett mail...
Sanden är mjuk och vit och den delas latt mellan mina tår, solen steker på min rygg... Framför mig springer det ett tiotal människor fram och tillbaka. Runt omkring dem ligger människor i solstolar och några andra badar.
Vågorna rullar in och sekunden senare slår dem över. Det rör inte de människorna som springer fram och tillbaka i ryggen. Någon tar ett steg hit och ett dit och han är förbi sin motspelare. Steget senare fastnar bollen i en håla av sand. Svetten lackar i pannan på en och han drar armen för att torka bort det men istället fastnar sandkornen där och armen blir som sandpapper. De spelar fotboll på stranden och jag sitter i sanden och tittar på. Jag ler mot spelarna. Min spanska ar usel men spraket fotboll förstår alla. Några minuter senare är jag yttermittfältare i det ena laget som har spelare från 5-25 år. En grabb på kanske åtta år frågar mig vilken känd spelare jag är. Jag svarar snabbt att jag är Tobias Hysén. Han tittar på mig med en oförstående blick och jag skrattar, han skrattar och sen fortsätter vi spela. Efter matchen på stranden sätter jag mig ner tillsammans med några av spelarna. En annan frågar mig vilket lag jag håller på.
- IFK Göteborg, svarar jag utan att tveka.
Han tittar lika oförstående på mig som grabben gjort tidigare. Jag förklarar på min usla spanska att det är det bästa laget i Sverige. Han nickar och ler. Förmodligen utan att fatta nada av vad jag precis sa till honom då min spanska är usel, som sagt, han har förmodligen aldrig hört talas om IFK. Kanske inte ens Sverige.
Det här är inte någon tillbakablick på min sommar i Spanien, for jag har aldrig varit i Spanien. Nej, jag är i Ecuador strax utanfor en stad som heter Manta. Men vi tar det från början.
Den 20:e september slog vi Hammarby med 2-0 på hemmaplan. Den 21:e september klockan 06:40 lämnade jag Göteborg och svensk mark. I och med mitt beslut att lämna Sverige så lämnade jag också en allsvensk guldstrid for andra gången. Sist jag gjorde det var år 2007 och vi vet ju alla hur det slutade – SM-guld. Då befann jag mig i USA och nu är det istället Ecuador som sagt. Jag är borta till januari nästa år och det är bara värme och sol så långt ögat kan nå under resan. Vissa av er tänker säkert “fan vad gött, tänk om jag kunde få byta med honom”. Jag tänker samma sak, fast med skillnaden att jag vill byta med någon som kommer gå på matcherna där hemma. Speciellt matchen mot AIK.
Istället får jag nöja mig med att spela spontanfotboll på stranden och det lokala fotbollslaget Manta. Men om vi är ärliga, hur kul är det att stå på Estadio Jocay och se Manta Fútbol Club möta något lag som heter Emelec och samtidigt svettas som en gris? Egentligen? Om du jämför med att stå på Gamla Ullevi och se IFK Göteborg möta AIK i en riktigt underhållande match med åtta plus grader, snålblast och snoret rinnande nerför
överläppen , vad är då fotbollen i Ecuador värd? Jag skulle välja de blåvita any time of the year. For de är laget mitt hjärta klappar för och varje gång jag kollar ut över havet, vet ni vad jag tänker? Pronto brilla Poseidon, eller som vi skulle säga i Sverige – Snart skiner Poseidon.
