Mer än en förlust mot Sundsvall
Det är extra tungt när alla resultat utan det egna går ens väg. Det var en extra tung måndag idag.
Idag förlorade IFK Göteborg mot GIF Sundsvall med 1-0. Till en början tänkte jag bara skriva den raden och i och med det markera mitt missnöje med insatsen idag. Men mitt behov att uttrycka mig är så stort att jag inte kan förbise det. Tankarna var många. Jag upplevde många olika känslor under och efter matchen. Besvikelse, frustration och ren ilska men som bättre beskrivs som maktlöshet. Maktlöshet på det sättet att jag tvingades se matchen hemma i Göteborg istället för på plats i Sundsvall. När jag är på plats känner jag av någon anledning att jag kan påverka, att mina uppmaningar når fram till spelarna. Kanske hör Mikael Sandklef mig när jag säger att han ska göra det mindre omständligt, kanske märker Fredrik Risp att jag uppmuntrar honom efter en lyckad brytning och fortsätter på samma sätt resten av matchen. Mest troligt är att jag är ute och cyklar. Ingen av spelarna lär varken höra vad jag säger eller än mindre bry sig om det. Men för mig är det viktigt.
Matchen idag var av yttersta vikt. En vinst i kombination med poängförlust för Hammarby och vi var på rätt väg. Tvärtom och vi är i praktiken borta. Vi är i praktiken borta. Vad som känns nästan värst av allt är att vi måste förlita oss på andra lag. Lag som jag absolut inte gillar att lägga mitt Blåvita öde i händerna på.
Örgryte, som gör allt för att guldet ska återfinnas utanför Göteborg, måste vinna mot Hammarby. En vinst som jag inte ser som given hur mycket Bajen än förlorade med idag. Sen ska vi i den sista omgången, om nerv fortfarande finns kvar då, lita på att Sundsvall ställer till det för samma grönvita lag. Sundsvall som har en bra form kan ställa till det. Men det räcker inte för att jag ska sova väl nätterna innan sista omgången.
Det egna laget då? Jo, vi möter i nästa omgång Halmstads BK. Ett Halmstad som inte imponerat i år. Halmstad är inte med i guldstriden och här är det bara seger som gäller. På förhand en match som ser enklare ut än den vi spelade idag. Om nu ordet enklare passar in i de här sammanhangen? Sista matchen spelas på Olympia mot Helsingborg. Skåningarna är en lika stor besvikelse som nyss nämnda Halmstad. Två lag som inte har att göra med toppstriden. Kan det fälla avgörandet till vår fördel?
Jag vet att många, likt mig, bara vill skrika ut sin ilska och såga alla som deltog i dagens förlustmatch. Låt oss spara de hårda orden. Istället bör vi vara sakliga och ställa relevanta frågor.
Noterbart är hur svårt vi haft mot lagen i seriens bottenskikt. Bara två poäng sammanlagt av tolv möjliga i de fyra matcherna mot Sundsvall och Häcken. På tok för dåligt. Min teori är att vi inte har bredden eller rutinen i laget för att nå ända fram. Det i kombination med skador på nyckelspelare vilket går hand i hand med truppens bredd. Men vi får trots det särskilja de två begreppen då de två andra topplagen Hammarby och Djurgården lyckats undvika skador på nyckelspelare under en längre period.
Idag var Håkan Mild och Gustaf Andersson tillbaka på planen vilket vi ska vara tacksamma för. Men det kunde inte undgå någon att de inte var i lika gott slag som innan. Skadorna gjorde sig påminda och Gustaf tvingades utgå, tydligt missnöjd med sin och lagets insats. Jonas Lundén gjorde varken mer eller mindre än någon annan idag. Mer än sin företrädare gjorde dock Jimmy Svensson. Så fort han kom in på banan började han mata inlägg på nick-sugna änglar i straffområdet. Jimmy levererar, det gör inte Sandklef på samma sätt. Att ersätta Mikael Sandklef med Jimmy Svensson till nästa match ser jag som naturligt. Kanske ska man också överväga att låta Martin Ericsson spela från start. För även om Sebastian Johansson inte gjort någon dålig insats i årets allsvenska, så kan variationen på mittfältet med Mild och Ericsson vara skillnaden mellan guld och silver.
Magnus Erlingmarks frånvaro syntes också. Sällan har man sett Fredrik Risp göra så många misstag under en och samma match. Markeringen vid målet var undermålig, och man kan bara spekulera i vad Erlings närvaro kunde ha inneburit. Mikael Antonssons inledning var däremot storstilad. Säkert och moget spel som toppades med en brytning som skulle få Glenn Hysén att tro hans arvtagare är här. Mickes match varade bara i tio minuter. En armbåge satte stopp för hans medverkan. Verkligen trist. Steinar Pedersen, som ersatte, gjorde dock en godkänd insats.
En uppryckning krävs till nästa match. Nu spelar vi med kniven mot strupen. Nu avgörs det. Nu måste Blåvitt slå Halmstad. Nu görs skillnaden mellan vinnare och förlorare. Nu måste vi bli Blåvitt igen!
