Lagbanner

"Vi ses nästa år, Sundsvall!" - del 2

Fortsättning på reseberättelsen från Sundsvall.

Inne på Esplanad var det väl inte direkt befolkat. Två stackare på dansgolvet som försökte hänga med i en
sönderspelad radiolåt. Vi andra letade upp ett lämpligt bord och inväntade den rätta musiken. Musiken kom i takt med antal betalande. När alla änglar hade dragit sig från kasinot och klockan började närma sig midnatt då var det riktigt mycket folk på dansgolvet. Många svängde sina lurviga och hade en trevlig kväll. När det senare dök upp en man i röd, tajt läderkjol började man ana vart man hade hamnat. Det var tydligen de homosexuellas afton på Esplanad på söndagar, lyckan var total bland de blåvita, eller i alla fall hos en, eller hur Stefan? Vid 2-tiden var det dags att dra sig hemåt. Ut i kylan och snabbt runt hörnet till hotellet. Nu var det bara att ställa klockan så att frukosten skulle hinnas med, innan klockan 10 med andra ord.

Utvilad och pigg vaknade man upp vid åttasnåret. In i duschen och sedan ner till frukosten. En varierad frukost med mycket att välja mellan var en riktig höjdare och man kunde sedan nöjd och belåten gå upp på rummet och vila tills det var dags att checka ut vid lunchtid. När man sedan lagt in sina väskor i bagageutrymmet tog man sig en tur på stan. Kollade in Världshuset som är ett lite köpcentrum under tak, lite som Nordstan fast ändå inte. Mindre, färre affärer men annars inte alls så likt. Vi tröttnade snart på detta och bestämde oss för att våldgästa de änglar som fortfarande bodde kvar. Sagt och gjort, vi införskaffade en påse chips och knackade på hos rum 117. Efter lite drycker, och tråkningar för Stefans pojkvän var det dags att äta lite lasagne på Star & Stripes. Gott, stora portioner och ett underbart vitlöksbröd kan man snabbt sammanfatta den måltiden. Vidare till O’learys där vi även befann oss innan match förra året. Inte lika mycket folk fanns på plats i år, men ändå många änglar. Stämningen var hjärtlig och hög bland Patroner och änglar.

Äntligen! Så var då dags för resan absoluta höjdpunkt. Det var exakt så man tänkte när man gick den lilla biten till arenan. In på den lilla sektion som var avsedd och nervositeten blev allt större ju närmare matchstart vi kom.
När sedan spelarna kom in till ett bengaltifo från Patronernas sida var det bara att blåsa igång matchen. Matchen ja. Blåvitts instats ja. AIK - Hammarby JA. När vi spelat ungefär halva matchen får vi reda på att AIK leder och strax efteråt att AIK gjort ytterligare ett mål, då trodde man ändå att spelarna kanske också skulle tända till som vi gjorde på läktaren. Men nej. Jag tänker inte sitta här och skriva om matchen. Vi har alla vid det här laget sett TV-bilderna? Men när Bengan har den vassaste chansen, det måste väl säga allt. Bengan förresten, helt grym igår. Men vad hjälpte det. GIF Sundsvall van helt välförtjänt och Bajen förlorade. Tyvärr hade spelarna ingen vilja igår och allt såg väldigt långsamt ut. FRUKTANSVÄRT besviken och förbannad stegade man med tunga steg ut från arenan. Förbannad på att spelarna inte verkade vilja vinna matchen och besviken att man åker 160 mil utan att laget ens vill försöka vinna SM-guld. Visst dom ville väl, men det såg segt, långsamt och stereotypt ut. Vi har supportrar i norr, det har vi. Och när för en gångs skull deras, vårt, favoritlag kommer på besök, då presterar dom den sämsta matchen för året, skamligt! Den lilla lyckan som infann sig var den plastboll man fick tag på... Den kom väl till hands när det blev lite spontanfotboll på torget innan McDonalds väntade men ytterligare en nyttig måltid. Nattåget hem väntade och resan hem kunde påbörjas.

Halvvägs till Ånge, där tågbyte stod på programmet, stannade tåget och började backa! För halt spår var förklaringen och vi var rädda att missa tåget hem från Ånge. Men tåget väntade och en halvtimma försena kunde man äntligen försöka få sig lite sömn. Med nackont och halvutsövd kunde man gå av hemma i Göteborg. Trötta men ändå nöjda, bortsett matchen, sade vi:

”Vi ses nästa år, Sundsvall!”

Tomas Olofsson2001-10-16 21:44:00

Fler artiklar om IFK Göteborg