Gästkrönika: Våra förlorade söner
Erik Brand jämför två föreningar.
IFK Göteborgs verksamhet bygger i mångt och mycket på att förädla talanger och ge dom chansen. Detta i kombination med en rutinerad stomme av spelare med hjärta och karaktär. Mixen i truppen är vital. Det är en uttalad strategi från Mild, att man vill att våra juniorer ska gå så långt som möjligt.
Vad skickar det då för signaler när man väljer att inte ta in den största trotjänaren av dem alla? Menar Mild på att om Mackan väljer att komma hem till Sverige, att vi då inte ska stå med öppna armar för att vi har för många anfallare?
Utan att dra för många jämförelser med Frölunda Indians, så kan man ändå konstatera att det är en förening som tar hand om de sina. Christian Bäckman, Pebben Axelsson, inte direkt att de fick nobben för att truppen var för befolkad. Och hade den varit det, ja då hade man gjort plats för dessa lirare. På samma sätt som jag velat se IFK agera. Det är att vara lojal mot sina killar.
För bortsett från det faktum att Risp om han kommit hem odiskutabelt varit ett namn för startelvan. Vad visar IFK genom sin brist på agerande?
Jag tycker att IFK ska vara solidariska mot sina gamla spelare. Eller åtminstone de som skulle bidra med klass och en skön stämning i gruppen.
För nu vet spelarna inte riktigt var man har IFK, och kanske väljer bort klubben i andra skeden. Det är ett stort problem, om än i framtiden.
