Helsingborg, här kommer vi!
På de senaste åtta mötena på Olympia så har IFK Göteborg vunnit fyra, spelat en oavgjord och förlorat tre.
På lördag är det dags för årets sista allsvenska match, borta mot Helsingborg. Ett möte som brukar locka storpublik, varav många blåvita, samt bjuda på bra fotboll. För IFK Göteborg innebär en vinst med allra största sannolikhet att klubben tar hand om andraplatsen i tabellen, då man innan matchen ligger på samma poäng som Djurgården fast med fyra måls bättre målskillnad. Skulle matchen på Olympia däremot sluta oavgjort, samtidigt som DIF slår Trelleborg och AIK besegrar Malmö på Råsunda så hamnar vi och solnaklubben på samma poäng, och i nuläget har de svartgula ett försprång där med ett plusmål. Med med stort blåvitt stöd från Olympias fina läktare kan det säkert bli en trevlig avslutning på säsongen, trots allt. Så här har det gått mot HIF borta, sedan de tog senast tog steget upp i allsvenskan inför säsongen 1993.
1993
Redan efter två minuter så nickade Mikael Martinsson in ett-noll till Blåvitt, inför ett fullsatt Olympia, 17 271 åskådare. En siffra som faktiskt fortfarande står sig som allsvenskt publikrekord på Olympia. Några minuter senare så förstörde domaren Rune Larsson, från Bandhagen, IFK:s planer på att punktera matchen, då han istället för straff och frilägesutvisning på en rödblå försvarare bara dömde frispark. Sedan, efter en knapp kvart, så tilläts hemmalaget att kvittera. Matchens sista mål gjordes dock i slutet av den första halvleken av Magnus Erlingmark, 2-1. Matchen, mitt i den heta sommaren, lockade många göteborgare och ett abbonerat änglatåg åkte ner mot Skåne, där den lokala bängen mötte upp på sitt speciella vis.
1994
Efter den första halvleken så ledde HIF med 1-0, efter mål av Jonas Dahlgren. I andra halvleken så höjde dock IFK farten, och med ett mycket snyggt volley-mål kunde Jesper Blomqvist kvittera till 1-1. Snart efter kunde samme Blomqvist öka på till 2-1, inför ca 450 glada änglar i bortaburen.
1995
En smått klassiskt match! Inför kampen ledde HIF med två poäng före Blåvitt, och det var en seriefinal som skulle avgöras i höstmörkret inför ett utsålt Olympia, ca 16 000 åskådare. Redan efter tolv minuter kunde nuvarande massören Stefan Landberg slå in 1-0, efter att IFK snabbt vänt på spelet då HIF slarvat bort bollen kring mittplan. Några minuter senare så blåste allas vår favorit Rune Larsson, Bandhagen, än en gång för straff efter att Jonas Dahlgren stupat i duell med Kåmark. Ravelli kunde dock rädda den dåligt slagna straffen av Andreas Jacobsson. I början av den andra halvleken så kunde Mikael Martinsson springa förbi skåningarna och slå in 2-0. Kvällens sista mål är ju numera en riktig klassiker när Jesper Blomqvist totalt fintade bort Sven Andersson, och gjorde så att de tusentalet tillresta blåvittanhängarna fick totalt fnatt på den norra läktaren. Sicken match!
1996
I den sista minuten av den första halvleken så fick halvdanskarna straff, och fram stegade Roland Nilsson. Till skillnad från en viss match på Nou Camp i Barcelona tio år tidigare så satte Rolle nu straffen säkert mitt i mål. Under pausen så kom bl.a AIK:s klubbdirektör Stefan Söderberg in på planen, vilket givetvis uppskattades av alla på plats! I den andra halvleken fortsatte Blåvitt att pressa, men de där riktigt farliga chanserna visade sig aldrig. Inte förrän i den 80:e minuten då Andreas Andersson fick en formidabel framspelning av Steff och kunde slå bollen in i nätmaskorna hos Sven Andersson. Äntligen, tyckte de 6-700 med blåvita sympatier på Olympia.
1997
Första förlusten på Olympia under 90-talet kom 1997. Då hjälpte inte det lyckade tifoarrangemanget på bortaläkten, inte. Efter att HIF:s Mattias Jonsson krockat (knockat?) med Ravelli så fick Sören Järelöv äntra planen. Efter ungefär en halvtimme spelad så kunde Mattias Jonsson nicka in 1-0 till HIF, detta var dock inte Sörens fel utan snarare försvarets som missade markeringen på den forne örebroaren. I den andra halvleken så kunde samma Jonsson sedan slå in 2-0 till hemmalaget, även nu efter schabbel av de blåvita spelarna. Sedan skapade IFK en del chanser, men lyckades dock aldrig få in bollen...
1998
Efter en rejält knackig inledning av 1998 års allsvenska väntade en svår bortamatch på Olympia. Efter bråken mot Bajen veckan innan infördes hastigt nya reseregler, endast Supporterklubbens resenärer släpptes in på bortaläktaren, vilket gjorde att endast 2-300 fans fanns i buren. Desto fler blåvita fanns instället runt om på arenan. På planen gjorde Dick Last förmodligen sin bästa match någonsin och räddade laget flera gånger. Precis i slutminuterna följde Magnus Erlingmark med upp på en hörna och fick sista foten på bollen efter en tilltrasslad situation. Mål! Många var vi som trodde att det här var den efterlängtade vändningen, men som alla vet skulle kräftgången komma att fortsätta ett bra tag till.
1999
1999 års allsvenska premiär blev inte den match som vi hade hoppats på. Trots blåvitt spelövertag i den första halvleken raserades allt i den andra halvleken. Ex-blåvite Erik Wahlstedt gjorde första målet i den 54:e minuten och nästan direkt efteråt ökade norrmannen Stavrum på till 2-0. Det fina blåvita spelet från den första halvleken var som bortblåst och HIF:s andra norrman Storvik kunde skjuta in det tredje målet relativt snabbt. I anfallet efter vräkte Hermansson in en reducering, men det hjälpte inte utan det blev en svidande premiärförlust. Det enda roliga den dagen var den stora blåvita uppslutningen. Supporterklubben hade abbonerat ett eget tåg och synen när hela centrala Helsingborg fylls av sjungande blåvita som marscherade uppemot Olympia är svår att glömma i första taget.
2000
Inför förra årets match i Helsingborg hade vi precis börjat tappa mot lagen i den absoluta toppen, och för att hänga på där behövde vi en seger på Olympia. Så blev det dock inte, utan den blåvita lagmaskinen såg trög ut i solen. Desto piggare var HIF:s då nyinköpte brasse Alvaro Santos som tilläts leka som han ville, och gjorde både ett och två-noll. Då hjälpte det föga att Jonas Lundén lyckades reducera, med två minuter kvar att spela. En stark orsak till den svaga insatsen av IFK var de framtvingade ändringarna i laguppställningen. Det ordinarie innermittfältsparet Mild och Sebastian Henriksson saknades båda, och fick ersättas av Sebastian Johansson och Rosen som aldrig hade spelat tillsammans på den positionen tidigare. Dessutom hade laget också tappat mästerytterbacken Stefan Landberg, som drabbats av sin nackskada.
VI SES I HELSINGBORG!
