Råttet är mågat
Det kända Per Ledin-citatet kan onekligen appliceras på IFK i dagens läge. IFK Göteborg är Sveriges mesta mästare, en stolt och anrik förening. Men i dagsläget agerar vare sig spelare eller ledare som detta. Man spelar inte för IFK, man spelar inte heller för sig själv. Man spelar knappt fotboll alls faktisk. Råttet är mågat, det efter en oerhört tung förlust mot ärkerivalen MFF.
Fjolårets avslutning behöver vi inte gå in närmare på, men man krigade sig till en avslutning, en final. Detta trots skador och elände i parti och minut. Det var signifikativt för det IFK vi lärt känna. En förening med spelare som jobbade för klubbmärket. Som krigade i med och motgång. Detta resulterade som sagt i framgångar på planen. Numera känns det som att många av nyckelspelarena som är kvar går och tänker på annat. På proffslivet, på flickvännen eller på sin I-Pod. Och utan den kämpaglöden så räcker tyvärr inte kvaliteten i IFK till, det är den krassa verkligheten.
Jag vägrar förstå mig på hur självförtroendet kan bli så kört i botten efter en straffmiss hemma mot Häcken. Med fjolårets resultat i ryggen borde detta skakats bort omedelbart. Efter en resultatmässigt övertygande premiär på Fredrikskans så undgår det mitt förstånd hur allt kan rasera så kvickt.
Jag förespråkar inte stora rockader eller förändringar mitt under säsong, vanligtvis. Men nu känns det tyvärr som det enda vettiga. Stefan Rehn och Jonas Olsson har i tre säsonger tjänat IFK, oss supportrar och allt kring föreningen föredömligt. Men man har inte lyckats få till ett nytt sätt att tänka på väldigt länge. Man har kört fast, slentiranmässigt och tråkigt. Man har inte anpassat spelsystemet efter det nuvarande spelarmaterialet. Man har inte lyckats konvertera eller kanalisera den positiva anda som genomsyrat föreningen ett tag.
När Håkan Mild tog över så sa han att 2010 skulle bli IFKs år. Det var året vi skulle ta guld. Guldet har nu blivit till sand, och en förändring känns i dagsläget essentiellt. Tålamod är en dygd, det är absolut ingenting jag har i detta nu. Jag vill se resultat. Hade jag trott att Stefan och Jonas var rätt i det långa loppet så hade jag inte ifrågasatt deras status som tränare, då hade jag definitivt tagit ett ”mellanår”, nu tror jag inte det. Laguttagningarna och de ständiga bortförklaringarna är tillräckligt. Lägg därtill oförmågan att förändra en matchbild. I det bildar jag min uppfattning om att våra nuvarande tränare inte är rätt för dagen Blåvitt.
Superettan känns inte särskilt realistiskt, men dock en mittenplacering eller än värre. Det är illa nog. Som jag sagt tidigare så tror jag vi behöver en nytändning och det kan vi kanske få genom en ny tränare. Först då kan vi få ordning på skutan och vända denna illavarslande trend vi befinner oss i nu. Spelarna verkar ha tappat tilltron till tränarparet, spelidén fullföljs inte, det gestikuleras efter petningar, det är grupperingar i truppen. Tvivelaktiga uttalanden om varandra i media, detta är inte det IFK jag lärt känna. Det osar panik lång väg.
Med detta vill jag inte alls skylla årets kräftgång enbart på tränarna. Spelarna har absolut inte levt upp till måttet. Men med en ny röst i omklädningsrummet kanske spelarna kan känna en större trygghet, en vilja att förändra. Motivationen går upp, då kanske spelare som Gustav och Ragnar som är givna enligt Stefan och Jonas inser att man måste kämpa för en plats i startelvan. Att man måste kämpa dag ut och dag in för ett proffskontrakt.
Jag hoppas IFK kan börja på ett nytt kapitel. Med en ny organisation, en ung och hungrig sådan.
Snart skiner Poseidon!
