I maktens korridorer
Från omöjliga Olympia till ett välkomnande Eyravallen.
Snart ett år har gått sen starten med Svenska Fans. Det har varit ett väldigt roligt och lärorikt år framför allt. Men allt har inte varit en dans på rosor. Vårt mottagande på de allsvenska arenorna har varit minst sagt varierande.
Det är märkligt ändå, hur det kan vara så stor skillnad. Enda stunden är det blankt nej och de ser på en som om man vore en galning. I andra stunden, efter ett samtal eller två, är de ens vän och bjuder på kaffe och kaka. Jag talar om Presscheferna på de allsvenska arenorna. Ett märkligt släkte som gjort mig minst sagt förbryllad stora delar av säsongen.
Till en början hade vi problem att ens få komma in på presskonferensen på Gamla Ullevi. Bo Gentzel bollade över frågan till andra, för mig okända personer. De visste lika lite och till slut slog jag en signal till IFK Göteborgs Hans Lundberg, som jag vet är bra att tala med. Han sa att det visst var Gentzel som hade ansvaret. Jag blev inte förvånad, bara matt och trött på det hela. Ska man nu behöva vänta på spelarna efter matchen för att få ett ord eller två? Nej, det kan inte vara rimligt.
Efter ett avslutat träningspass på Kamratgården förde jag vårt dilemma på tal för Håkan Mild. Jag såg på hans min hur irriterad han var på hur vi behandlats. ”Jag löser det, nästa gång kommer ni in.” Paff men lättad lämnade jag Delsjö-området den gången. Nästa gång jag var på besök kom Stefan Lundin fram till mig och sa att han hört om vårt problem att få tillträde till presskonferensen.
- Det är jobbigt för Gentzel.
- Jaha? Jag tittade förvånat på Stefan Lundin och väntade på en förklaring.
Den kom och den var väl värd att vänta på.
- Då får han två saker att göra på en dag, och han brukar prioritera frukosten…
Då kände jag att Stefan Lundins förtroende fanns där, det var viktigt. Och Gentzels dagar som klubbdirektör var nog snart räknade.
Jag kom in på nästa presskonferens och Stefan Lundin avbröt alla andra journalister för att hälsa lilla mig välkommen. Det var stort och jag är honom tacksam för hur han ställt upp för oss under säsongen. Aldrig en sur min eller att han nekat oss en intervju. Det är stort och tyder på en väldigt proffsig inställning.
Det tog sin tid att få tillträde till Gamla Ullevis katakomber men nu är vi där och alla där nere vet vilka vi är. Det känns bra inför nästa säsong, då man i lugn och ro kan få intervjuer av ännu bättre kvalitet.
Om det var klurigt att få ackreditering till Gamla Ullevi var det raka motsatsen då vi besökte Örebro och Eyravallen. Ett samtal och vips hade man tre platser på pressläktaren bokade. Inga frågor om vilka vi var ens när vi kom dit, bara att traska rakt in. Märkligt det också, men fint att få känna att vi var där på lika villkor. De ansvariga på Eyravallen gav oss ett varmt mottagande.
Jag hade förmånen att få se slutminuterna av Anders Svenssons avskedsmatch mot Blåvitt, från en lite annorlunda vinkel. Med hjälp av Guliganernas eldsjäl Torbjörn Lindeberg kunde jag ströva fritt på Ryavallen. Den blåvita förlusten till trots var jag ändå glad över att få se hur mycket Anders Svensson betytt för Elfsborg och hela Borås. Han var verkligen hela bygdens son och fansens kärlek till honom var besvarad.
Lika familjärt var det i Trelleborg då jag gästade ombyggda Vångavallen. Micke från ”Ståplats” guidade mig och jag fick hälsa på såväl lokala pizzabagare som spelare i TFF. Flyende vänsterbacken Mikael Danielsson avslöjade att han flitigt läste Svenska Fans och forumen. En utveckling man ska vara särskilt nöjd med. Spelarna är de som förutom supportrarna bäst tagit till sig sidan. För trots ibland hårda ord, så vet de att vi alltid vill klubbens bästa. Det kan de aldrig bortse ifrån.
Det blev lite mer omständligt då jag var i Stockholm. Djurgården löste det bra och jag fick sitta på pressläktaren jämte betydligt mer garvade journalister. Både intressanta och skrämmande iakttagelser om ni frågar mig. De arga blickarna då jag jublade vid Gustaf Anderssons 0-1 kunde jag ta – den gången. Lika lustigt var det inte kort efteråt på Rambergsvallen. En icke namngiven journalist av den mer korpulenta sorten ville visa sig på styva linan inför sina lika medelålders och gråhåriga kollegor. Jag hade visst inget där att göra, då man på pressläktaren visst var objektiva.
- Jag är inte det, jag skriver för Blåvitt blev mitt svar.
Mannen med den egensinniga inställningen tystnade på ytan, men nog såg man att han kokade av ilska på insidan.
Som tur var fick jag oväntad back-up av blåvita spelare. Två av de som just nu förhandlar om nytt kontrakt blev upprörda och hade förslag på mindre sympatiska ställen dit journalisten ifråga borde dra…
Även här är jag glad och stolt över hur spelarna i IFK Göteborg ställde upp för mig. Jag är inte van vid att sitta på pressläktaren, hela mitt liv har varit på ståplats fram tills i år. Då är det inte så enkelt att bara sitta tyst, då man ser att domaren tydligt och klart gör fel!
Nu kanske jag låter överdrivet inställsam då jag gång efter annan tackar spelare och ledare i IFK Göteborg. Men så är det inte. Med få undantag har jag blivit väldigt bra bemött och det har varit grunden till det jobbet vi kunnat utföra under året för Alltid Blåvitt.
Sen var det ju det här med griniga presschefer…
Trots att vi kom in utan problem på Råsunda, så var en gråhårig äldre man tvungen att häva ur sig: - Välkommen till storstan!, så fort han hörde att vi var från Göteborg. Jag säger inte mer utan hoppas ni själva förstår vad man tänkte då.
På Olympia i Helsingborg fick vi blankt nej. Trots att det fanns gott om lediga platser ville man inte ha mer folk från Svenska Fans där. En inställning som är bedrövlig. Hur är det ställt om man inte vill ha bästa möjliga bevakning på sitt lags matcher? Nej, en attitydförändring måste ske hos flera av de ansvariga inom det här området.
Det är ändå med gott mod jag ser fram emot säsongen 2002. Förhoppningsvis har vårt namn satt sig och man slipper använda alla tänkbara kontakter bara för att få en intervju eller två.
Avslutningsvis vill jag tacka alla på de redaktioner som hjälpt oss under året. Jag har träffat mycket nytt och spännande folk med ett enormt intresse för fotboll. Anmärkningsvärt hur vi alltid lyckas hålla det på en lättsam nivå trots de spänningar som ofta finns klubbarna emellan. Jag tänker på besöket i Stockholm då jag såg Djurgården på Kaknäs och efter matchen gick, i bästa samförstånd, med Sektion F:s killar på café och snackade fotboll. Ser fram emot ett nytt besök nästa år!