Gästkrönika: Vad är det som har hänt?
Efter 0-0 mot Gefle och 15 spelade tävlingsmatcher, med Supercupen inräknad, har vi bara vunnit 3 matcher. Innan säsongen var vi favorittippade och nu ligger vi i botten.
Vad är det som har hänt?
Under Arnes tid spelade laget mycket långa bollar och spelarna fick löpa väldigt mycket. Både Andres Vasques och Pontus Wernbloom noterades inte sällan för 13-14 km per match. Arne fick mycket kritik för att laget spelade dåligt och inte hade något passningsspel. Spelet var tråkigt. Dock fick han hyfsade resultat, men i IFK Göteborg är det guld som räknas. Trots att det var väldigt länge sedan klubben vann Allsvenskan. Under Arnes tid var det sällan laget spelade bra i en hel match. Oftast var en halvlek bra och en halvlek dålig.
När Stefan Rehn och Jonas Olsson tog över Blåvitt ville de ha ett snabbt och rappt passningsspel och komma med mycket folk i anfallet. Dessutom skulle spelarna ta avslut när de var nära mål istället för att krångla till det och orsaka att vi får en kontring på oss.
Hur blev det med facit i hand?
Det blev guld direkt under första året för ”SteReO”! Laget spelade inte jättebra fotboll, men gjorde en riktigt stark höstsäsong och vann guldet mot Trelleborg hemma på ett fullsatt Nya Ullevi. Laget hade en enorm inställning och Pontus Wernbloom höjde sig ett snäpp under hösten och var väldigt viktig för laget.
Året efter vann Kalmar guldet efter guldstrid mot oss och Elfsborg.
Senaste åren har man fått känslan av att Blåvitt verkligen etablerat sig i toppen och tittar man på maratontabellen för 2000-talet leder vi. Vi var nu ett topplag som skulle vara med och slåss om guldet varje år.
Förra säsongen spelade vi äntligen riktigt bra fotboll och ledde allsvenskan innan sommaruppehållet. När vi sedan sålde Bjärsmyr och Wernbloom uppstod ett vakuum i laget. Framförallt behövde vi fylla platsen efter Wernbloom som släpande forward. Stiller värvades och gjorde en hel del mål, men i spelet saknades ändå en Wernbloom-typ. Under hösten tog sig laget samman och tog ”omöjliga poäng” både borta och hemma. Flera matcher avgjordes till vår fördel i slutet och vi lyckades vinna mot exempelvis MFF borta trots att vi var totalt utspelade. Spelarna gav aldrig upp. Hysén stänkte in mål tills han blev skadad och när han inte var med klev andra spelare fram och avgjorde. Spelet var inte alls bra. Ganska likt det som presteras nu, men inställningen var fantastisk och spelarna gav sig inte några närkamper. Positionsmässigt stod Gustav Svensson helt rätt hela tiden och var oerhört viktig för laget.
Vi förlorade guldet till AIK, men att laget trots så många skador lyckats hålla liv i toppstriden gjorde att vi tippades vinna guldet i år.
På försäsongen kom rapporter om att Elmar Bjarnason, Tobias Sana och Stefan Selakovic var i grym form. Elmar spelade då innermittfältare och Tobias Sana var vänsteryttermittfältare. När säsongen drog igång var Elmar vänsterytter och Sana på bänken.
Första tävlingsmatchen var mot AIK på Råsunda och det var Supercupen som skulle vinnas. Planen så ut som en åker och Blåvitt spelade mest bara långa bollar mot Hysén som togs hårt under matchen och inte kom någonvart. Det blev förlust, men vi som varit med i några år vet att en hel säsong inte beror på premiären.
Veckan efter var det allsvensk premiär. Kalmar FF borta. Återigen en åker och återigen långa bollar på Hysén. Kombinationen Hysén och Kalmars dåliga backlinje resulterade i en 3-0 vinst för Blåvitt. Redan här började man smått undra varför det bara var långbollar mot Hysén hela tiden. Kalmar försökte rulla boll trots underlaget. Å andra sidan vann Blåvitt och var på väg mot guldet. Det var nog rätt att spela enkelt på ett så uselt underlag. Eller?
Hemmapremiären var mot Häcken. Återigen var det dåligt passningsspel och långa bollar mot Hysén. Nu började man bli lite orolig. Varför är inte mittfältet med i spelet överhuvudtaget? IFK skapade dock flera riktigt bra chanser, men bollen ville verkligen inte in och matchen slutade i en snöplig förlust.
Efter dessa tre matcher framgick tydligt att Blåvitt helt saknade passningsspel och det var inget som bara skulle vända helt plötsligt. Å andra sidan var vi kvar i guldstriden under hösten trots dåligt spel. Det enda som krävs nu är bara att inställningen kommer tillbaka. För den var som bortblåst!
Nästa match var mot Helsingborg borta och här hade Blåvitt inget att hämta. Helsingborg körde över Blåvitt och vi ska vara glada över att siffrorna stannade vid 0-2. Återigen långa bollar och enkla misstag. Vad har hänt med Blåvitt? Spelarna verkar trötta och ointresserade.
Så har det sett ut. En och annan ljusglimt som 5-1 mot Elfsborg, men det berodde på att de fick en man utvisad och vi bl a gjorde 3 mål på 10 minuter. 4-0 mot AIK säger inte så mycket egentligen. AIK är ännu sämre än vad Blåvitt är just nu. Bottennapp efter bottennapp. Hur ska man vända detta?
Flera spelare har uttalat sig om att det här är det hårdaste de har tränat tidigare. Kan det vara så att de är övertränade? Mot ÖSK orkade inte Sella ta löpningarna efter 80 minuter om han inte fick vila länge mellan varje löpning. Hela laget har känts trött och ointresserat.
SteReO såg vad som behövdes göras efter tre matcher. De har inte lyckats få laget att spela bättre. Nu har det spelats 15 matcher och laget har bara vunnit tre! De har fått chansen att vända på skutan, men inte lyckats. Nu har vi ett två månader långt uppehåll. Är det dags att säga tack för allt nu?
SteReO har stått för konstiga byten när laget jagat mål och kommit med konstiga uttalanden. Jag har stor respekt för både Stefan och Jonas och för allt de har gjort som spelare, men nu är inte detta välgörenhet. Detta är IFK Göteborg. Presterar man inte får man gå.
Något måste göras och det nu!
/Jesper Blomqvists Mustasch
