Så tar vi det från början...
Del II
Att vägra förlora
Om man kan kritisera sina kära för att inte kunna föra och vinna matcher mot sämre lag, så ska de ha en eloge för hur de vägrat förlora. Spelarna har visat dig ha stor moral och klubbkänsla, som då man vägrade förlora mot AIK på Råsunda. Sen ska vi ju inte glömma vinsterna. De som betyder något. Vi har slagit Helsingborg, Halmstad, Malmö FF, AIK och Djurgården (Svenska Cupen) och Hammarby – alla topplag. Stora delar av säsongen har vi spelat en attraktiv fotboll med variation. Att vi använder oss av långa bollar är inget som är synonymt med tråkigt spel. Det är effektivt och ger resultat. Vi behärskar det spelet bättre än något annat. Skulle vi börja ”dutta” på mittfältet med kortpassningsspel, ja då hade vi snart varit ett mittenlag som ÖIS. Vår framgång kommer, bara vi ger laget tid. Det är inga konstigheter som gjort Blåvitt så framgångsrika. Istället har det enkla och raka satts i fokus. Så måste även ske framöver.
Det talas ofta om att klubbkänslan inte är som förut i dessa Bosman-tider. Må så vara, men helt obefintlig är den inte. Det känns som om de unga spelare som klubben fört fram och utbildat har en fin känsla för klubben och fansen. Det i kombination med vad Håkan Mild och Magnus Erlingmark betyder för laget är en stor anledning till att vi vunnit många av de tuffa toppmatcherna.
Stefan Lundin & Jonas Olsson
Inga tränare går igenom en hel säsong utan att kritiseras eller ifrågasättas. Så inte heller Stefan Lundin. Stor del av kritiken kommer från mer eller mindre okunniga personer anser jag. Jag ser det nästan som ett sundhetstecken att då man klagar på Stefan Lundin, så är det för saker som sena byten och vem som ska spelar vart. Det är småsaker i det stora hela. Ingen tränare är perfekt, inte heller Stefan Lundin. Har man inte allvarligare saker att klaga på än bytena tycker jag det är ett betyg gott som något åt Stefan Lundin och hans följeslagare Jonas Olsson.
Stefan Lundin syns sällan i media och får ibland kritik för att vara trist och tråkig. Jag vill inte ha en tränare som flamsar runt i varenda kvällsblaska och häver ur sig floskler eller kritiserar motståndarna efter en förlust. Istället har vi belönats med en saklig och kunnig tränare som aldrig har framställt vare sig klubben, spelarna eller för del delen supportrarna i dålig dager.
Vad vill man då att Stefan Lundin och Jonas Olsson ska förbättra? Jag önskar att få återkomma när truppen är fastställd. Då först kan man ställa krav och ha en utgångspunkt som är rättvis att bedöma efter.
Skadorna
Ingen säsong utan skador, det vet vi. Men att man råkar ut för så många så ovanliga skador får än att höja på ögonbrynen. Innan säsongen ens börjat hade Tomas Rosenkvist brutit foten. En synnerligen allvarlig skada som är svår att komma tillbaka från. Tomas var tillbaka tidigare än väntat, men formen lät dröja. Ett lovande inhopp mot Malmö FF på Stadion med två pytsar bådade gott. Men kanske var kraven för högt ställda? Rosen, om han kallas, fick därefter byta position vilket inte gjorde återkomsten enklare. Men Rosenkvist kom sig alltmer på sin högerkant och de sista fem matcherna var han riktigt bra.
Mikael Antonsson genomgick en hjärtoperation ifjol. En operation som kräver sin man. Antonsson återvände även han blixtsnabbt, men fick svårt att ta en plats i laget. Magnus Erlingmark och Fredrik Risp var bara för bra för att sättas åt sidan. Mikael kämpade på och spelade suveränt i reservlaget innan en ny, än märkligare skada uppstod. Ett skavsår blev infekterat med sjukhusbesök som följd. Vad har de egentligen för sig där uppe på Kamratgården?
Håkan Milds nästan kusligt snabba tillfrisknande har man hört om. Att älta den ytterligare tjänar inget till, vi vet vad Håkan går för och det är tråkigt att han lämnar oss till nästa år. Men hur var det då med Sebastian Henriksson? Han insjuknade ju då blindtarmen blev inflammerad och tvingades till vila.
- Bara smärtan kan stoppa mig, sa Henriksson då jag undrade om han kunde spela nästa match. Visst spelade han, vår flexible vän, som snart avverkat fler roller i ett lag än Magnus Erlingmark och Mats Gren tillsammans.
Den här typen av skador är det ju omöjligt att gardera sig mot. Istället får man se det så att vi utöver dessa skador fått ett väldigt lindrigt slitage på truppen. Spelarna har sällan klagat över slitna ljumskar eller ömmande knän, något som blir allt vanligare nuförtiden. Frölunda-trion har tagit till sig den höga träningsdosen, det tog ett år nästan, och går nu för fullt. Samma sak hoppas vi Daniel Westlin kan göra nästa år. Daniel och i viss mån även Martin Ericsson har känt sig slitna i kroppen under säsongen nämligen. Det måste man dock ha med i beräkningarna då träningsdosen ofta blir flerdubbel om man kommer från en lägre division.
Talangerna
De vimlar av talanger i dagens Blåvitt. Den svåraste uppgiften blir att få ut så mycket som möjligt av var och en av dem. Speltid och förtroende från tränarens sida är A och O i det här sammanhanget. Sen Stefan Lundin tog vid har man varit mycket lyckosamma vad det gäller att skola in talanger i a-laget. Fredrik Risp tog klivet redan i fjol, Sebastian Johansson började nafsa på en plats redan förra året och har nu på allvar tagit upp kampen om en ordinarie plats. Mikael Antonsson och Jonas Lundén har fått spela mer sporadiskt, men har de tålamod så vet de att deras tid kommer. Jämför man med bara för några år sedan är det nu återigen mer attraktivt för unga spelare att fostras i Blåvitt. Vi har förlorat spelare som Johan Elmander och Hans Blomqvist då de inte varit säkra på om de ingått i klubbens framtidsplaner. Så fort en eller två spelare banar vägen likt Fredrik Risp och Sebastian Johansson, kommer fler våga ta steget till Blåvitt igen för att utvecklas som spelare.
Jan Prochazka är en spelare som väckt uppmärksamhet under året. Han är frän, tar för sig, teknisk och har ett spelsinne som är få förunnat. Att han dessutom har en mogen attityd till fotbollen kommer inte minska hans chanser att lyckas. Jan har spelat med kamraterna i tre år nu, han värvades från Hisingslaget Lundby IF. Tillsammans med Axel Wingård lyftes han upp till a-truppen i dagarna. Talangen finns där, nu får vi se om viljan att lyckas är stor nog, eller om det krävs ovanligt mycket flåsande i nacken av de mer rutinerade spelarna.
Framtiden
IFK Göteborg har tagit flera steg framåt de senaste två åren. Även om tabellplaceringarna skvallrar om motsatsen, så har spelet och spelarna utvecklats. Det enda som talar emot mer framgång framöver är oss själva. Vilka spelare lämnar och vilka kan ersätta? Kontrakten är en het potatis nu och hur IFK Göteborg, som klubb har agerat, kan diskuteras.
Det största hotet nu är ekonomin. Exakt hur illa ställt det är kan jag bara spekulera i, men jag har fått viskat i mitt öra att det är långt ifrån tillfredställande siffror som kommer presenteras på nästa årsmöte. Då jag inte med säkerhet vet det förväntade underskottets belopp, är det också onödigt att börja leka med siffror. Jag väljer att avstå och återkomma i ämnet då jag har säkra fakta.
Framtiden är blåvit om vi tar till vara på den. Vi får inte bli självgoda igen och tro att allt ska lösa sig ”för att vi är IFK Göteborg”.