Dags för Blåvitt att bekänna färg!
Veckans gästkrönikör tänker till inför den kommande säsongen.
2002 är det dags. Det är nu Stefan Lundins skapelse ska visa att man på allvar är ett hot mot de övriga allsvenska lagen i kampen om Lennart Johanssons Pokal. Vad behövs för att det ska bli verklighet, då? Det är det jag skall försöka ge en bild av i denna krönika.
IFK Göteborg av idag är ett lag med etablerade allsvenska spelare, kombinerat med ett antal unga hungriga (nästan) färdiga talanger. Det är denna mix som måste fungera perfekt för att guldet ska kunna bli verklighet. Ryggraden av etablerade spelare; Bengt Andersson, Magnus Erlingmark, Pontus Kåmark, Jon-Inge Höiland, Tomas Rosenkvist och Gustav Andersson kommer att vara stöttespelare även 2002.
Bengt Andersson måste visa samma klass som 2001 – han var magnifik. Hans enda svaghet numera tycks vara långskott, men även dessa började han ta hand om under året. En läktarröst, strax bakom mig i hemmamatchen mot GIF Sundsvall utbrast ”NÄR ska den mannen bli rutinerad?”, efter GIF Sundsvalls aningen onödiga kvittering till 1-1. Andersson svarade på frågan redan under fjolårssäsongen. Med nytt kontrakt och en fortsatt satsning kommer han bara att bli bättre.
Magnus Erlingmark är vår kapten och mittback i allsvenskans bästa mittlås. Han har bara blivit snabbare och säkrare sedan Stefan Lundins intåg som blåvit tränare. Erlingmark fick för första gången på många år en bestämd roll, mittbackens, och den har han förfinat till vacker konst. Det enda jag med fasa minns är Fredrik Berglunds djupledslöpningar på Ryavallen när IFK tryckte på. Laget hölls kort, som så många förespråkar, med den följden att Erlingmark skulle vända och springa ikapp Berglund som kom med fart. Det gick inte. I lägen när IFK ligger under och trycker på med hela laget måste därför Risp ta ett visst djup. För SÅ snabb är inte Erlingmark.
Pontus Kåmark är utskälld vänsterback i IFK Göteborg och det svenska landslaget. I samma stund som Håkan Mild skrev på för Wimbledon blev han accepterad utanför Göteborg och Kåmark fick ta över rollen som övervärderad göteborgare. Alla måste dock minnas att han kom tillbaka efter sin tredje svåra knäskada, något ingen gjort före honom (?), och gjorde ändå en godkänd säsong 2001. Inför 2002 hoppas jag Kåmark spelar mot topplagen samt i UEFA-cupen. Här kommer hans rutin som bäst till nytta (om man överhuvudtaget ska minnas aik-matcher så är väl Kåmarks insatser i Champions League värda en tanke). Sen blir det utmärkt att skola in Hjalmar Jonsson mot den undre halvans lag.
Jon-Inge Höiland har på något märkligt sätt lyckats hålla sig utanför Norges landslag även under 2001. Han startade säsongen 2001 på ett alldeles utmärkt sätt och spelade som allra bäst framför Steinar Pedersen på mittfältet. När sedan Pedersen valde Start gjorde Lundin alldeles rätt som började jobba in Höiland på högerbacken. Höilands svaghet är i dagsläget uppspelen, och jag hoppas att han utvecklar detta under vintern och våren. Förutom detta är han placeringssäker, passningssäker, duktig dribbler och har börjat slå riktigt fina inlägg. Norsk landslagsman 2002? Något annat är inte möjligt.
Tomas Rosenkvist är kreativ, passningsskicklig och en duktig avslutare. Med sin spänst är han dessutom ett vasst vapen på inlägg och fasta situationer. Rosenkvist kommer, som det verkar, agera offensiv mittfältare under 2002. Vi behöver 5 mål och 10 assist från honom under året – och det har han gott och väl kapacitet till. Kan han dessutom utvecklas till en tvåvägsspelare finns inget som kan stoppa Rosen vare sig inom eller utanför landets gränser. Ja, det skulle vara frisyren då...
Gustav Andersson utvecklades till en närmast komplett fotbollsspelare under 2001. Det var egentligen bara målen som saknades och ingen vet väl egentligen riktigt varför. Det som slog mig mest var att Andersson behöver en riktig avslutare bredvid sig. Han löper över stora ytor och skapar ofta läge för sig själv och andra att slå både inlägg och avgörande korta passningar. Då måste det finnas minst en anfallare samt ett antal mittfältare i straffområdet. Kan sen Gustav själv komma lite mer i djupled istället för i sidled under 2002 kan det nog bli 15 mål från Gustavs fötter – för nicka, det gör han väl inte?
Dessa spelare är enligt mig de nyckelspelare som måste lyckas 2002 för att pyttipannan skall dukas fram. Men förutom detta vill jag se ett antal frågetecken rätas ut. Kan Sebastian Johansson hålla rent bakom Rosenkvist och kanske själv komma till avslut någon eller några gånger per match? Fortsätter Sebastian Henriksson att utvecklas som anfallare, eller kommer Daniel Westlin eller Jonas Henriksson att ta hans plats? Är Hjalmar Jonsson så bra som vi supportrar tror och hoppas? Kan någon av Jimmy Svensson eller Mikael Sandklef äntligen slå igenom och bli en allsvensk stjärna, eller ska Jonsson ta platsen ifrån dem? Är Peter ”Erra” Eriksson så bra att Martin Ericsson hamnar på bänken, eller slår Ericsson därmed ut Rosenkvist ur laget? Kan ledningen behålla Fredrik Risp i IFK Göteborg hela 2002 eller kommer sedelbuntarna från utlandet bli alltför tjocka – och därmed lockande?
Vad är det då i spelet som behöver fungera under året? Styrkan i dagens IFK Göteborg är att spelsystemet är intrimmat och allmänt accepterat bland spelare och ledare. Fyrbackslinjen är allsvenskans starkaste, utan minsta tvekan. Defensivt har mittfältet fungerat bra under tidigare säsonger, men nu är vi utan Håkan Mild. Detta får givetvis konsekvenser, förhoppningsvis blir den största och mest märkbara konsekvensen att övriga lyfter sig och tar ansvar. I defensiven måste även Bengt Andersson i målet göra en toppsäsong och spela, i princip, alla matcher. Men kan det vara dags för Richard Claesson att börja matchas in i A-laget genom att ta alla matcher i Svenska Cupen?
Det är offensivt de största frågetecknen finns. Kantspelet är IFK:s adelsmärke och det lär inte bli sämre av att Jonas Lundén bytts ut mot Peter Eriksson. De långa bollarna måste varieras i högre grad med kreativt kortpassningsspel. Ytterbackarna måste hitta fler lösningar på uppspel och överlappningarna från dessa måste dessutom bli fler. Den spelare jag kommer att sakna mest, bortsett från Håkan Mild, är faktiskt Steinar Pedersen från 2001 års lag. Han hade många offensiva kombinationer med Höiland och slog många riktigt bra inlägg. Dessutom måste Sebastian Henriksson spela lika bra som han gjorde mot exempelvis Halmstad (hemma) och Örebro (hemma) en hel säsong, alternativt att andra får chansen. Henriksson har mycket i sig, men måste få ut det i fler matcher 2002.
