På en buss till Stockholm kan man ha kul!
Jag dissade bilen, tåget och flyget för att istället ta bussen upp till Stockholm. Det är inget jag ångrar idag.
Klockan 06.00 på en lördag är inte mänskligt, egentligen. Men när Blåvitt spelar boll i Stockholm så får man ju lida pin. 7 fulla bussar med Änglarna rullade ut ur staden kring sexsnåret och för en del i buss 6 innebar det öldrickande. "Seden dit man kommer", var för dagen gångbart då vissa delar valde att dricka Kir på uppresan till Stockholm och dessutom varvade det med Dumleshot (Dooleys). Vår reseledare berättade för oss i micken att två stopp skulle göras. Ett i Jönköping för att hämta upp två änglar och ett lite längre fram. Så på de cirka 20 milen till Småland fick man värma upp med lite sång och förtäring av mackor och annat flytande.
Väl framme i Jönköping var inte våra änglar på plats så vi valde helt enkelt att lämna dem hemma och köra vidare, i 500 meter! Istället för att stanna på Eurostop valde vi att stanna på påfarten till motorvägen! Ja, ibland är det inte lätt att veta varför men den nypåhittade ramsan:
"Släpp ut oss, släpp ut oss, hör änglar sjunga glatt, släpp ut oss, släpp ut oss i kör" hördes i alla fall från mongona bak i bussen.
Resterande del av resan gick ganska smidigt och snabbt. Supporterklubben tyckte vi skulle få lite inspiration(?) och satte in filmen i.d. i bussens video. 1½ timmes huliganfilm senare var det nästan dags att entra Fridhemsplan och Löwenbräu. Vi kom dit vid klockan 12 ungefär och bussen skulle åka vidare till Stadion klockan 13 så det var inte många minuter att spela på. McDonalds var i alla fall en självklar station på vägen och efter en Cheese och en McFeast var det dags för den årliga utflykten i Stockholm. Jag kan ju inte Stockholm så himla bra men andra år har vi åkt tre varv runt staden för att sedan glida in runt arenaområdet. Denna gång fick vi se Stockholms svar på Slottskogen när vi åkte mot stadion. Bara gräsområden syntes på båda sidor. Men, plötsligt stod den där, borgen med sämre bortaläktare än Gamla. Runt tusen änglar gick in genom grindarna och blåste upp sina gigant-ballonger, som är näst intill omöjliga att blåsa upp.
Spelarna kom in och Djurgårdens TIFO-grupp hade lagt ut papper på hela arenan. Mörka och ljusa blåa papper. Vi hade våra ballonger och två konfettikanoner som fungerade så där bra. Dom smälldes av lite för sent, men det var ändå ett lyckat borta-TIFO får jag säga. Några rökbomber tändes också till i alla fall min förbannelse. Röken sätter sig i halsen, men kan inte sjunga, man ser inte ett skit, man kan knappt andas, enbart onödigt om det inte arrangeras i ordnad form!
Vi på läktaren gjorde väl det bästa av situationen och inväntade tills den mesta röken var borta. Sedan började sången. Jag tycker vi sjöng rätt bra i första halvlek för att i andra gå ner lite i sången, tråkigt, men det kan ju ha att göra med regnet som föll över Stockholm. Järnkaminerna då? Ja, självklart sjöng de mest och högst på Stadion. Hörde dock från de flesta som var uppe förra året, att det var betydligt sämre i år. Jag kan bara jämföra med 99, då jag var uppe och såg på Djurgården - Blåvitt inför 2500 tappra själar, och notera att de var väl bättre nu men inte bättre än vad Bajen Fans brukar vara. De kanske bara hade en dålig dag?
Djurgården lyckades i alla fall vinna matchen med
1-0, helt orättvist, men sådan är fotbollen.
Bollen är rund, det är på plan det avgörs osv osv.
Hemresan kunde man tycka skulle bli lugnare än uppresan. Så fel man kan ha. Hemresan är nog den roligaste hemresa jag har upplevt med Supporterklubben. Efter att nästan har sovit sig genom hela IFK-filmen, den där gamla klassiska tråkiga där endast bilderna från UEFA och CL är roliga så vaknade man till liv vid ett stopp där chips inhandlades. Sedan började festen. En del gamla klassiska låtar passerade förbi och Gloria Gaynors klassiska Survive nynndel (nu fattar alla vad jag menar, i alla fall i buss 6) sjöngs i stort sett hela vägen hem. Nej, det var en tokig resa som defentivt kommer att hamna i min historiebok.
Krossa Peking!
