Norge - Island3 - 2
Årets första och förhoppningsvis sista plattmatch
Förra året åkte vi till Helsingborg för att se IFK Göteborg bärga silver, men det gick åt skogen. Nu var det dags för revansch, men Blåvitt spelade riktigt dåligt och förlorade igen.
Första halvlek
Innan matchen befarade jag att den nykomponerade backlinjen skulle ställa till problem. Efter en halvtimme av matchen var detta inte längre ett frågetecken. Christoffer Andersson hade snyggt placerat in 1-0 bakom Bengt Andersson och med ungefär 9-0 i klara målchanser till Helsingborg efter bara 30 minuter och jag undrade vad Blåvitt sysslade med.
Maken till oinspirerat och osäkert IFK Göteborg har jag inte sett sedan det mörka året 1998. Först i den 38:e minuten antecknade jag den första IFK-chansen när Erlingmark var nära att överlista Conny Rosén i HIF-målet. Tyvärr lyckades inte vår kapten utan minuten senare låg istället bollen bakom Bengt Andersson igen.
En rad individuella misstag gjorde det enkelt för Helsingborg att ta sig fram till chanser. Listan kan göras lång; tappade bollar från Sebastian Johansson, dåligt försvarsarbete av Sebastian Henriksson, flera individuella misstag från Erlingmark, Sandklef, Höiland och inte minst Hjalmar Jonsson. Syndarna var flertalet. Organisationen i försvaret verkade, i Fredrik Risps frånvaro, var i stort sett obefintlig och Helsingborgs ledning var i underkant. Santos och Eklund ställde hela tiden till med oreda för den nykomponerade kvartetten.
Men jag kan inte heller låta bli att kommentera anfallsspelet. Våra annars så giftiga forwards, Rosenkvist och Gustaf, skapade ingenting av värde under hela den första halvleken. Enda spelare som kan kvittera ut godkänt är Jonas Henriksson som slet berömvärt bland stela lagkamrater.
2-0 i halvtid och 11-2 i skott säger det mesta. Det enda man kunde säga var att Blåvitts spel definitivt inte kunde bli sämre.
Andra halvlek
Efter de individuella misstagen och det dåliga spelet så är jag rätt så säker på att tränare Stefan Lundin sagt ett par sanningens ord till spelarna i halvtid. Inte bara inställningen var bättre utan även bytet av Hjalmar Jonsson till förmån för Peter ”Erra” Eriksson blev ett lyft. Hjalmar hade flera gånger kommit fel i positionerna, mest på grund av orutin men även p.g.a. dålig matchträning och obefintligt stöd från Sebastian Henriksson. En ommöblering av sällan skådat slag ägde rum och Sebastian Johansson fick ta högerbackspositionen. En ovan position för honom, men en roll som Sebastian handskades med på ett bra sätt.
Spelmässigt så bjöd äntligen Blåvitt upp till motstånd och matchen kändes jämn. Självklart slog ett Helsingborg i tvåmålsledning omedvetet av en del på offensivlustan, men det var även en hel annan inställning i Blåvitt. Göteborg jobbade sig in i matchen och jag bara önskade att denna halvleken hade varit den första. Målchanserna fördelades också jämt mellan lagen och Blåvitts försvar tillät mindre, men spelade fortfarande långt ifrån stabilt och bra. Framåt stod allt som oftast Jonas Henriksson, i samarbete med Seb Johansson, för kreativiteten. Detta var också upprinnelsen till Blåvitts kvittering. Sebastian slog ett välplacerat inlägg med vänsterfoten (!) som elegant skarvades vidare av Rosenkvist. För första gången i matchen lyckades samarbetet mellan de två kontraktslösa anfallarna och Gustaf placerade säkert bollen i mål. Detta var i den 80:e minuten och hoppet tändes hos de tillresta blåvittsupportrarna. Sista minuterna blev en press med tvåbackslinje och en kedja förstärkt av såväl Erlingmark som Sebastian Henriksson. Pressen gav dock mest upphov till resultatlösa höjdbollar och resultat 2-1 stod sig de tre tilläggsminuterna. Ett resultat som blåvitt, men sin usla första halvlek, får vara nöjda med.
Sammanfattning
Sannerligen en match med två halvlekar. I den första kände vi inte igen vårt favoritlag och i den andra visade dom det spelet vi är vana vid. Det är svårt att säga hur matchen skulle gestaltat sig om vi hade haft Fredrik Risp på planen, men försvaret var långt ifrån allsvensk klass stora delar av matchen. Mittfältet och anfallet är egentligen inte heller det mycket att hurra för och endast Jonas Henriksson och Martin Ericsson borde vara tillfreds med sina insatser. Med så mycket placeringsbyten i halvtid så måste man också fundera på coachningen. Var det t.ex. rätt att sätta in en matchotränad Hjalmar Jonsson från start i en av allsvenskans svåraste bortamatcher?
Angående de kontraktslösa spelarna så imponerade ingen av de fyra idag. Det gjorde inte heller delar av den tillresta blåvita publiken som med banderollen "Vart tog klubbkänslan vägen" gjorde att delar av IFK-spelarna kände sig dåliga till mods redan vid inmarschen och under matchen. Det är rätt att försöka påverka kontraktsförhandlingarna, men är detta rätt sätt och är det värt eventuellt förlorade poäng?
Bråk på och utanför arenan är aldrig roliga att rapportera om, men även här utmärkte sig de blåvita anhängarna.
Nu hoppas vi Blåvitt har gjort årets första och sista plattmatch. Spelar de dubbelt så bra, vilket är lite över ordinarie klass, så borde de inte några problem att avfärda det laget de slog med 10-0 förra säsongen. Nästa gång du har chansen att se Blåvitt underhålla (?) oss är på Gamla Ullevi på tisdag då MFF kommer på besök.
