Om en banderoll
Eller om supportrars rätt att visa sitt missnöje.
IFK Göteborg är den klubb som drabbats hårdast i Sverige av effekterna av den sk Bosmandomen. Teddy Lucic var den förste som lämnade utan att klubben fick ett korvöre, då som blåvit nyckelspelare med landslagsrutin. Pär Karlsson och Zlatan Muslimovic följde därpå och efter förra säsongen lämnade självaste Håkan Mild efter utgånget kontrakt. I det sistnämnda fallet lyckades klubben få en viss ersättning till slut, men det ändrar inte det faktum att den där belgaren ställt till mycket problem för Sveriges framgångsrikaste fotbollsklubb.
Nu är läget att fyra av klubbens vikigaste spelare hittills tackat nej till en fortsättning i klubben, och väntar på bättre erbjudanden utomlands. Att spelare har ambitionen att prova på spel utomlands är förståeligt, och till och med positivt för klubben i det långa loppet, men det ändrar inte det faktum att vi inte har råd att tappa flera nyckelspelare gång på gång utan att få rimlig ersättning. Åtminstone inte om vi ska ha som ambition att vara bäst i Sverige.
Det är nu fem år sedan en blåvit spelare höjde Von Rosens pokal senast. Vi är nu på väg tillbaka igen, till stor glädje för alla supportrar som dagligen lever med klubben, spenderar många tusentals kronor på att stödja klubben runt hela Sverige, och inget hellre vill än att åter kunna titulera sig svenska mästare. Ingen kan begära att alla spelare ska känna lika hett för klubben, men lämnar flera nyckelspelare klubben gratis gång på gång kommer det inte in några pengar för att ersättare spelarna som lämnat, och då kan vi på läktarna stå och sjunga om att vi vill att laget ska kämpa för SM-guld hur mycket vi vill, och istället nöja oss med att vara ett stabilt mittenlag.
Att det skulle komma någon form av reaktion från supportrarna var naturligt, nu blev det i form av en banderoll med den nu rikskända texten "Vart tog klubbkänslan vägen?". Viktigt att komma ihåg är att ingen spelare ännu skrivit på för någon annan klubb, att redan nu kalla folk för svikare och liknande tillmälen är givetvis dumt, men den här aktionen tycker jag låg på helt rätt nivå. En enkel fråga, och kanske, eller kanske inte, fick det någon spelare att fundera lite extra. Om texten på banderollen var den rätta eller inte kan det ju alltid finnas olika uppfattningar om, men det får aldrig vara fel att som supporter visa sitt missnöje och rikta kritik mot föreningen och dess spelare om man anser att något är på tok. Så länge det hålls på rätt nivå, är det för mig är det ett tecken på engagemang och att man bryr sig! 7-800 blåvita var på plats i Helsingborg, ungefär lika många har rest till bortamatcherna mot Djurgården och Kalmar innan iår. De allsvenska klubbar vars spelare alltid kan räkna med ett stort stöd var de än spelar är lätträknade, men det får aldrig bli så att spelarna tar det allt för givet. Att de alltid kommer att stå där och applådera och vifta med sina flaggor, oavsett som sker.
Att vissa spelare efter matchen igår tydligen uttryckte besvikelse över den nu så omtalade banderollen, och till och med påstod att den skulle ha hämmat laget i spelet har jag väldigt svårt att ta på allvar. Kanske bör man då som spelare noggrannt tänka över hur stark man är psykiskt, och om man verkligen är redo att skriva på för en större klubb utomlands? Visserligen med en fetare månadslön, men med betydligt större krav från den egna klubben, massmedia och säkerligen från de egna supportrarna som med största sannolikhet inte alls är lika snälla som i Göteborg när laget inte presterar vad de har betalt för.
Foto: UB
