Varför sjunger inte vi?
Gästkrönika om inställningen på läktaren.
Jag skäms så oerhört över att vara blåvittsupporter, jag har uppriktigt sagt aldrig varit så missnöjd med något som jag var tisdags. Det hela började innan match, jag blickade ut över planen och såg de himmelsblå fansen stå snett emot hoppande och sjungande. Vände efter det mitt huvud och blickade upp mot klacken och fick relativt snabbt en skeptisk min. Tanken slog mig att många som stod i klacken var i min ålder, det vill säga övre tonåren som det så vackert kallas, även en hel del tjejer i min ålder
stod där med entusiastisk min blickande utöver Gamla Ullevis för dagen vackra matta. Undrade för en kort stund hur många av dessa som skulle komma om GIF Sundsvall stod för motståndet och vi låg näst sist i tabellen?
Kollade efter detta ut på planen och började granska de blåvitas uppvärmning, satan vad lojt det ser ut var min första tanke. Tvåmålsspelet såg för dagen märkligt ut, orörligt och framförallt oinspirerat. En annars alltid heltänd Fredrik Risp såg till och med måttligt intresserad ut. Den ende spelaren som såg ut att vilja föra boll var Jonas Henriksson. Han är också den ende spelaren som inte har något att bevisa efter denna match. När matchen så äntligen kom igång efter att Heja Blåvitt för andra gången på en minut börjat spelats så började det äntligen likna något i våra led, sång och stämning. Men som vanligt inget utöver det vanliga, hyfsat, inte mer.
Jag hade vid detta laget hunnit räkna till tre ramsor som sjungits, dels den klassiska "Änglarna, Änglarna", dels den alltid lika fåniga blåvitt-klappramsan men framförallt "Förena Skåne med Danmark", fyndigt grabbar!Efter 10 minuter varav 8 tysta så kommer så den första kallduschen. Ett offsidemål signerat Andreas Yngvesson. Omedelbart börjar några skandera "Kom Igeeen Blåvitt" ramsan, ungefär halva klacken hänger med medan hälften skriker olämpliga saker till domaren. Varför kan istället inte alla stämma upp och försöka lyfta laget upp ur sin temporära svacka? Varför måste ni visa er ilska gentemot domaren istället för att sjunga fram vårt lag till nya viktiga poäng? Efter ytterligare 5 tysta minuter så kommer så nästa baklängesmål, ett precist inlägg av den tidigare målskytten Yngvesson träffar Peter Ijehs panna och vi kan skriva in 0-2. Nu höjs nivån ordentligt i klacken, folk börjar bl.a. kasta mynt mot linjedomaren som på ett obeskrivligt vis har gjort fel även vid andra målet. Man börjar också skrika att huvuddomare Fröjdfeldt har sålt sig. Begåvat och framförallt uppmuntrande för laget som just nu måste känna att klacken stödjer dem något otroligt. Resten av halvleken så blir vi utspelade, dels på grund av att laget vi möter spelar oerhört bra, dels på grund av att spelarna inte är intresserade av att försvara de blåvita färgerna. Klacken blir precis som det blåvita laget helt utspelad helt i första halvlek av 500 tillresta malmösupportrar. Maffigt!
Klacken har under första halvlek inte lyckats åstadkomma tryck en enda gång, vilket i mina ögon är helt sjukt. Hur kan flera tusen vara så tysta om de enligt sig själva är där för att stödja laget? Noteras kan för övrigt att ungefär hälften buar ut de blåvita spelarna efter första halvlek. Tänk er alla ni i klacken, vad skönt det måste kännas att dem som skall stödja dig som spelar fotboll plötsligt vänder sig emot dig bara för att du gör en usel halvlek. Vilken känsla, man lär förmodligen fyllas av inspiration och lust att tända till på nytt i andra halvlek.
Hur som helst, den andra halvleken börjar och de blåvita spelarna får av vissa supportrar höra visslingar och burop när de återanländer in till planen. Än en gång inspirerande!Tränare Lundin har i halvlek inte gjort ett byte, tvivelaktigt. Hur som helst så börjar Blåvitt röra sig mer och man ser ett visst hopp tändas hos vissa supportrar, dessa gör försök att stämma upp i skönsång men tystas ner av vissa som hävdar att här minsann inte skall sjungas om blåvitt inte gör mål. Ingen sång alltså, och på plan händer efter ett tag det ofattbara, en MFF-kontring resulterar i att tidigare målskytten Ijeh än en gång får måla. Denna gång med en förnedrande tunnel på den ensame Bengt Andersson. Matchen är naturligtvis avgjord och man kan inte finna något hopp. Men likförbannat skall klacken sjunga. Istället händer något katastrofalt som jag som blåvittsupporter aldrig mer hoppas få uppleva. Folk i klacken tar sitt pick och pack och beger sig hemåt, helt ofattbart! Det är här det intressanta börjar, folk som stannar skriker med rätta svikare till de som går. Men detta har naturligtvis ingen inverkan på de "trognas" beslut.
Nu ställer jag mig frågan, ni som här går hemåt? Vad pysslar ni med, ni är säkert "riktiga supportrar" som Johan i Kristianstad skulle uttryckt sig, men varför stödjer ni inte ert älskade lag? Jag har hört mångas motiveringar, de förtjänar inga supportrar en sån här dag, jag klarade inte av att se eländet, vad spelar det för roll om jag går etc. Då skall jag säga er, alla ni som igår visade er vara medgångssupportrar. Att så länge ni drar er iväg så fort resultatet på plan inte faller er i smak, då har ni missat en hel del av vad supporterkulturen bygger kring. Det var igår spelarna på plan behövde er som mest!Om spelarna på plan inte håller allsvensk toppklass, får vi på läktaren åtminstone se till att göra det. Sjung, stötta, peppa, hoppa, festa. Ha kul på läktaren, gör er hörda, stötta vårt kära IFK så som de alltid är värda oavsett spelet på plan. Ni kan inte motivera er med att om de inte gör sitt bästa så gör inte vi vårt bästa. Det är förmodligen den sämsta ursäkten ni kan komma med. Visa klass som den du är, en supporter! Sjung i motgång såsom alla allsvenska fotbollsklackar borde göra, framförallt Black Army. Sjunger ni inte i underläge och vid motgång, då är ni medgångssupportrar, inget snack.
Tänk på detta änglar, visa er nu från ert rätta jag, åk med till Stockholm. Stötta laget som aldrig förr. Gå på nästa hemmamatch mot GIF Sundsvall och ge det bästa vokala stöd en spelare i Allsvenskan har hört. Visa toppklass på läktaren, såsom ni vill att spelaren på plan skall göra. Det är så vi stöttar på bästa sett, inte genom att reklamera laget eller bua ut dem. Att sedan resultatet kan rinna iväg ibland är bara att acceptera, vi är inte överlägset bäst i Sverige längre, varken på plan eller på läktaren. Inse detta änglar, vi måste leva i nuet, göra det bästa av situationen och hela tiden sträva efter att förbättra stämningen på läktaren så att vi på bästa vis kan bära fram kamraterna på plan!
För att utdela lite beröm i denna lilla anteckning vill jag hedra alla er som stod kvar igår efter Erik Johanssons 0-4 mål. Märkte ni som vi höjde stämningen, det var uppenbarligen kärnan som stod kvar. Denna kärna bildade lika bra stämning trots att vi var betydligt färre än tidigare. Heder åt alla er! Även plus i kanten åt LG.
Jag längtar tills på måndag, då sjunger vi ut Black Army, såsom bara 400 änglar kan göra!
