Östersund - IFK Göteborg2 - 3
7 tankar efter Östersund borta: "Det blev aldrig någon kröning"
Blåvitt åkte till Östersund och vann med 3-2. Här kommer 7 tankar från matchen.
Förutsättningarna innan matchen...
var snudd på surrealistiska. Blåvitt hade en poäng ned till nedlyttningsplats men ingen panik fanns i närheten av det blåvita lägret eller supportrar.
Jag kan inte bestämma mig för vilken av mina hemmasnickrade förklaringar som är mest trolig igentligen, men jag ventilerar dem oavsett. 1: Supportrar har vant sig vid att ligga i den här
delen av tabellen? 2: Vi litar blint på att så länge Stahre finns i omklädningsrummet så är det ingen fara och det är ju faktiskt två tredjedelar kvar av säsongen? 3: Folk har lessnat och slutat att bry sig efter att ha varit borta
från fotbollen i över ett år?
Förmodligen så är det säkert en kombination av alla. Men jag tror fullt ut på nr 2. Alla man pratar med är helt övertygade om Stahres briljans. Hela föreningen, kamratgården, och supportrarna är fastsurrade till masten på skutan som
Stahre rattar. Det började med en kallsup hemma mot Elfsborg men idag kunde man se några tendenser.
Full fart frammåt med 4-3-3!
Med ovan nämnda ångest gick vi in i matchen och fick se ett intressant Blåvitt till att börja med. Ut med 4-4-2 och in med 4-3-3, ner med Sana på en Kant och in Seb E på mittfältet med Agge och Yusuf. Den för dagen nya uppställningen bet
på Östersund. Framförallt i första halvleken. Pressen satt högt upp i banan. När Östersund lyckades spela över pressen så sögs bollen ofta upp av Blåvitta spelare som ställde om snabbt. Man såg aggresiva ut och spelade konstruktivt
när man skulle och riksminimerande när det krävdes. Man fick intrycket av att alla hade förstått instruktionerna idag. Mot Elfsborg såg det stundtals väldigt slarvigt ut men mot Östersund såg det mycket bättre ut.
Sebastian Erikssons första 45.
var magiska. Sebban fick visa sitt rätta jag idag. Efter all tid han spelat som vänsterback eller mittback så var det länge sedan man fick se Sebban på detta spelhumöret komma till sin rätt på sin givna position.
Det tröstar en lite när man tänker på om detta var...
...Yusufs sista match?
Kring matchen mot Östersund så har spekulationerna legat i om detta var Yusufs sista match för IFK. Om det var det så kan han va nöjd med den. Men lämnar han nu är det ändå med en liten bitter eftersmak och då tänker jag inte på att övergångssumman
kan tyckas vara låg. Utan för att det känns som att man inte fick se Hasse i ett bra blåvitt och det skaver lite. Han slog igenom med en galen knall 2019 men efter våren kom sommaren och halva laget blev sålt för att vi sedan skulle
få pyspunka genom hösten. 2020 kom och det gick ju som det gick med pandemier, skitresultat, sparkade tränare, bottenstrid & ingen publik. Känslan är att Hasse går utomlands utan ha fått sitt riktiga erkännande. Det blev aldrig någon kröning.
Ingen kung Hasse som blev ansedd som en av de bästa mittfältarna i allsvenskan.
Kolbeinns Morata-syndrom
I Söders skadefrånvaro har Kolbeinn fått spela mer än vad som kanske vart planen från början. Man har väntat på att han skall exklopera och efter de 2 målen mot AIK i början av säsongen
var vi nog många som trodde på mer från anfallaren. Men efter att en tredjedel av allsvenskan snart är spelad så kan vi nu slå fast att Kolbeinn Sigthorsson lider av Morata-syndromet. Dvs att man som anfallare
ser väldigt bra och fin ut i spelet, passar väl in i laget och länkar samman bra med sina medspelare. Tyvärr har Alvarao Morata oerhört svårt att konvertera 100-procentiga målchanser till faktiskta mål.
Något som Kolbeinn också har visat under sin tid i Blåvitt. När man till sist landar i slutsatsen att killen måste bänkas så går han och gör ett mål som idag som håller honom kvar i startelvan. Idag blev det en kasse, men det borde vart två.
Nu kan man räkna med att det kommer lite frusterande att se Kolbeinn i motståndardnas straffområde framöver.
Ett onödigt spännande slut.
Söder hade gjort 3-1. Det var bara 5 minuter kvar när Sebastian Eriksson blir utbytt mot Noah Alexandersson i blåvitts 4.e byte för dagen. Söder flyttas ner och blir balansspelare i mittfälltet. Ingen vet varför. Klipp till 3 minuter senare, Östersunds Simon Kroon nickar in reduceringsmålet 2-3 efter att Söder verkar få en kortslutning när han befinner sig i "fel straffområde" och bara skiter i att ens gå upp i duellen med Östersundskroonen. Funderingen här blir då hur länge skall vi ha kvar dessa Covid-byten?
Vad är vitsen med dem i år? Är man pandemisjuk får man ju ändå inte vara i laget eller matchtruppen. Spelschemat är ju vanligt i år så det är ju ingen extra belastning att ta hänsyn till? Är detta det nya normala så måste Stahre lära sig
vila på hanen lite och skita i byta bara för bytets skull. Sista 6 minuterna idag var olidliga...
Trots allt 3 poäng.
Hur spännande det än blev idag så blev det ändå 3 poäng. I och med dagens seger gick vi från att vara ett bottenlag till ett mittenlag och nu har vi häng på övre halvan igen.
I nästa match kommer Wendt och Berg vara tillgängliga samtidigt som vi har 2 matcher där vi måste ta 6 poäng mot Mjällby & Varberg innan det tuffare spelschemat väntar.
Det finns anledningar till att vara optiimist.
