Belgien - Norge3 - 2
Oavgjort i en andefattig och trist match
Dags för en ny svacka redan?
4 augusti, Örgryte – Helsingborg, publik 7011
8 augusti, IFK Göteborg – GIF Sundsvall, publik 5765
Det finns säkert mycket att skylla publiksiffran på; EM i friidrott på TV, flyttad matchstart, dåligt spel på senaste tiden och kanske är även marginalpubliken rädda för våld. Sedan ger väl inte Blåvitt halva mänskligheten (kvinnorna) fritt inträde heller. Faktum kvarstår dock, Örgryte drog mer folk senast, och det räcker för att jag ska bli irriterad.
Kvällen inleddes med en manifestation mot våldet. Kurt Eliasson, ordförande i IFK Göteborg, och Andreas Johansson, representant för Supporterklubben Änglarna, talade från innerplan.
Så till dagens match. Blåvitt förlorade inte, men det var väl också nästan det enda som var bra. Undantaget är försvaret som vi väl inte skall klaga på heller, särskilt med den senaste tiden i tankarna. Bortsett från åtskilliga usla uppspel så funkade det bra. Mikael Antonsson gjorde en mycket positiv insats. Jag kan inte låta bli att se fram emot den dagen Risp och Antonsson utgör vårt mittlås. Ingen skugga över Erlingmark, det känns bara som framtiden helt enkelt.
Första halvleken var inte dålig men den var sällsynt tråkig. Det var ömsom vin och ömsom vatten, men det kändes på det hela taget som en match i Svenska Cupen. Jag har faktiskt inte lagt någon anmärkningsvärd farlighet på minnet från något av lagen. Några minuter in i andra halvlek började man märka att något inte stod rätt till. Nästan all form av tempo, aggressivitet och löpvillighet var som bortblåst. Så fort IFK vann en boll så passades den rakt i famnen på någon av giffarna. Detta skapade en hel del kontringar, som giffarna dock inte var skickliga nog att utnyttja.
Med en halvtimme kvar gjorde Stefan Lundin det enda rätta, ett dubbelbyte. Gustaf Andersson ersattes av Robert Karlsson. Martin gick ut och ersattes av Sebastian Johansson. Särskilt Gustaf såg missnöjd ut med att bli utbytt. Robert var som han visat tidigare pigg och kreativ framåt. Det lär inte dröja länge innan han får göra sitt första allsvenska mål. I princip alla trodde nog att han gjort just det när han tog sig runt sin försvarare, men enligt domaren var det inget godkänt mål. Han förefaller ha menat att det var hands.
Efter detta var frustrationen på läktaren stor, antagligen mest på spelarna och inte så mycket på domslutet. En hel del buande förekom och man kan inte annat än hålla med. Trots att matchtiden höll på att rinna ut fick inte spelarna mer fart under skorna för det. Matchen slutade 0 – 0, men det kändes nästan ändå tyngre än en förlust.
Jag nöjer mig inte med analysen att detta bara var en enskild match där spelet inte stämde. Det har det egentligen inte gjort på länge. Som jag ser det finns det två orsaker till dagens brist på kreativitet och offervilja. För det första är truppen för tunn som det är, vilket klubbledningen också erkänt. Risken att bli av med sin plats i startelvan är inte stor nog, och då gör inte alla spelarna det man kan kräva på planen. Enkel matematik. Oavsett förstärkningar så lär det dock dröja innan ökad konkurrens ger resultat i matcherna.
På grund av en smal trupp tvingas visserligen Stefan Lundin till likartade laguttagningar. Han har dock sina favoritspelare, vilket har visat sig genom åren. Detta är den andra orsaken. Truppen har inte varit lika smal tidigare och ändå har laguttagningarna oftast kretsat runt Lundins gossar. Ok, alla tränare har väl sina favoriter (motiverade eller inte) men det måste ju finnas en gräns för hur mycket man kan möblera om i ett lag utan att helheten blir lidande. Det är ju ingen slump att Stefan Lundin har gjort omskolning av spelare till något av en specialitet.
Det är förstås bra att spelare kan användas på flera positioner. Men när det innebär att tre, fyra eller kanske fem spelare måste byta position mellan matcherna, eller rentav under match, då blir helheten lidande. Anledningen till att vi får se detta gång efter gång är att Lundin vill ha de bästa på plan, oavsett om det så är tio anfallare. (Ja, ja, en överdrift, men ni fattar nog vad jag menar.) Någonstans måste det vara bättre att acceptera att laget är svagare på en viss position, exempelvis med en lite mer orutinerad spelare på planen, än att ett helt gäng visserligen rutinerade spelare får förhållandevis ovana positioner.
Dessa två faktorer tror jag tillsammans utgör grunden till dagens bristande spel. Jag vill dock inte ha Stefan Lundins huvud på ett fat, hans positiva egenskaper överväger vida hans negativa. En bredare trupp kan förhoppningsvis leda till bättring.
