Signaturen "Professorn" bjuder på en krönika
En lite annorlunda skildring av läget i Blåvitt.
- Ja, det var ju ovanligt.
Orden är mina egna efter att slutsignalen gått på
Ryavallen.
Vill inte tänka på alla dessa resor till Borås som
alltid slutar med att vi som är från Göteborg åker hem med sorg. Fast den här gången var förlusten mer väntad.
VÄNTAD:
Jag håller på ett lag där förlusten är väntad. Mot ett
lag vars spelare är mer bekymrade om frisyren än allsvenska matcher.
VÄNTAD:
Jag har aldrig väntat mig en förlust i hela mitt blåvita liv. Inte ens när lag som Milan och Barcelona stått för motståndet.
DÅ:
Slutminut, en liten kille med utstående öron och på
tok för långa tröjärmar, som dessutom spelar på sprutor på grund aven smärtande fot, nickar in 2-1 på en långboll från Pontus Kåmark. Ridå Barcelona.
NU:
Gustaf Andersson går ner i kvalité för varje säsong han spelar i blåvitt, nu lämnar han klubben, osäker på föreningens målsättning. Han petas till förmån för spelare som Långås och Kabba. Hasse Berggren gör två skitmål på några få minuter. Ridå Blåvitt.
Och nu väntar Djurgården. Som mosade oss på hemmaplan förra året, både på planen och på läktarna. Trots det spännande nyförvärvet från Norge väntar jag mig en förlust. Stockholmarna tillhör toppen, dit hör inte vi. Mitt i all bedrövelsen finns det dock en smula hopp.
DÅ:
Kris, kris, kris. 20 år bakåt i tiden och Blåvitt
är en förening i upplösning, ekonomin är usel. En kanonmatch i Uefa-cupen på bortaplan ger fullsatta läktare inför hemmareturen, De pengarna räddar IFK Göteborg och laget vinner Uefa-cupen. Stormaktstiden är inledd.
NU:
Kris, kris, kris. Laget är uselt, ekonomin är usel. Men den där UEFA-cupen finns där. Snålandet för att inte återigen bli en förening i upplösning finns där.
Men innan det vänder så väntar jag mig fler förluster.
