Blåvitt slutar aldrig att överraska. Just när de ingivit hopp om efter vinsten mot Hammarby bjuder de på den kanske sämsta fotbollen på året när Kalmar ska besegras på ett kyligt och soligt Gamla Ullevi. Jag ska erkänna att jag, på fullaste allvar, trodde vi skulle vinna idag. Jag var löjligt lugn innan matchen, men för den delen inte övermodig. Perfekt balans kände jag. Så jävla fel jag hade.

Matchen mot Hammarby var inte så betydelsefull för det sargade blåvita självförtroendet som jag trott. Hammarby-matchen sticker ut från mängden, men inte på samma sätt som vinsten hemma mot AIK där vi spelar 90 minuter bra fotboll. I min enfald trodde jag den nästan sanslösa glädjen som spelarna visade efter 1-0 på Söderstadion skulle bryta isen, lyfta på locket. Vi har alla levt under en ohygglig press de senaste månaderna med få ljus i det blåvita mörkret. För tillfället ser jag ingenting som ska kunna få oss ur eländet – hur hemskt det än låter.

Två saker som Roger Gustafsson sa på presskonferensen etsade sig snabbt fast i mitt huvud. Det ena var hur han sa att han inte tycker någon spelare gör en dålig insats idag. Tro mig Roger, jag kan nämna flera. Det andra är att han anser att spelarna gjorde precis som de blivit tillsagda, att ingen spelare gjorde bort sig. Man kan fråga sig vad för instruktioner spelarna har fått när de förlorar med 0-2 hemma mot ett synnerligen blekt Kalmar. Ett Kalmar som samme Roger dessutom sa är ett bra lag. Kalmar är ingen bra lag, de för faktiskt riktigt usla. Det som svider är att vi inte är bättre.

Dennis Jonsson sa efteråt att han inte tyckte vi spelade som ett lag idag. Något som man inte är sen att hålla med om. Jag vet att Roger lever under stor press och hellre skyddar spelarna än något annat just nu. Jag förstår och respekterar den åsikten, men jag har känslan att han nu har gått för långt. Att spelarna snart inte vågar vara ärliga och kritiska mot sig själva. Dennis Jonsson har helt rätt när han säger sanningen, oavsett det utsatta läget.

Skall man se till vad som hände på planen så är anfallsspelet fortfarande det stora sorgebarnet. Vi skapar praktiskt taget ingenting och när vi väl gör det så tas avsluten antingen sekunden för sent eller inte alls. Trion Erlingmark, Långås och Jonas Henriksson fungerade alla som anfallare idag. Tre anfallare från start men ändå lyckas vi knappt skapa farligheter. En stor del i det är den dåliga rörligheten och den totala avsaknaden av kantspel. Långås var likblek och gömde sig allt som oftast bakom första bästa Kalmar-försvarare. Jonas Henriksson springer, springer och springer men utan resultat, trampar vatten helt enkelt. De senaste matchernas insatser från Jonas gör att jag alltmer ifrågasätter om inte Marino Rahmberg bör spela från start mot Västra Frölunda.

Sebastian Johansson är en av få i dagens Blåvitt som jag med gott samvete inte kan ge en känga. Enda sedan Håkan Mild tvingas lämna planen haltande mot Landskrona har han tagit ett stort ansvar på mittfältet. Hans kompanjon Martin Ericsson är däremot fortfarande ett mysterium. Helt osynlig och till synes utan ambitionen att ändra på det. Tog inga initiativ och verkade mer rädd för sina hälsenor än Superettan.

Det är med gråten i halsen och kniven mot strupen vi tar oss an Västra Frölunda i kvalet om allsvenskt spel. Måtte Gud vare på vår sida.