Stolthet!
En krönika om känslor i segerns stund.
I egenskap av realist, pessimist och inte minst krass anhängare av Murphys lag spenderades dagen i ett i det närmaste nevositetsfritt tillstånd. Helsingborg borta i detta läge skulle bara bli för svårt.
Första fem minuterna efter paus kunde jag inte få benen att sluta skaka.
Mina spasmer berodde inte på någon fysisk åkomma utan en kombination av guldfrossa och en sådan jäkla stolhet över våra Blåvita hjältar. I normala fall skyr jag i min hobbyjournalistiska bana uttryck såsom ”hjälte”, ”kamp” eller ”chockattack” som pesten då dessa empitet med en smula historisk medvetenhet passar klart bättre på klart mer våldsamma slagfält än Olympiskas något hala gräsmatta. Denna kväll är dock ett undantag. Det kanske inte leder ända fram till von Rosens…förlåt, Lennart Johansson pokal - eller ens till en Royal League plats, men efter en sådan här match kan man inte annat än ösa superlativer över laget IFK Göteborgs inställning, hjältemod och kampvilja. Augusti 2005 kan man med högburet huvud kalla sig blåvit.
Det finns inte en viss bestämd orsak till varför mitt känslomässiga engagemang i IFK Göteborg anno 2005 mer än tidigare årgångar väcker det där smått generande hjärtklappandet. Trots att trotjänare såsom spel- och klubbkänslomässiga gestalter såsom Risp och Erlingmark nu är borta finns det gamla hjärtat kvar i Mild, Alexandersson och ”Ölme”, men det är de nya och blivande hjältarnas spel och vilja som i kombination med ovanstående gör mig lycklig för denna kväll. Kalle Svenssons otroliga engagemang och inställning, Stefan Selakovic som med hela sitt ansikte och kroppsspråk verkar älska att representera oss Änglar, Sebastian Johansson, som trots belackare och avsaknad av Rehn-lika kvalitéer vinner både boll och många Blåvita hjärtan – och inte minst Bengt Andersson som efter landslagsmässigt spel och ett genomärligt radioprogram en gång för alla berättat i etern vilket lag som gäller i Sverige.
Lägg därtill våra unga killar – Wendt, Bröderna Berg; Adam och Bjärsmyr m.fl. – det finns gott hopp om framtida hjältar den dag Mild & Co lägger skorna på hyllan. Marcus Berg kysste ikväll klubbmärket efter sitt första Allsvenska mål. Jag kanske är naiv och godtrogen, men jag drömmer om ett Blåvitt år 2010 där ovanstående samt ett par till i dagens trupp har tagit alla de där stegen som gjort dem till tongivande spelare i Milds och Erlingmarks anda, i en Allsvenska som man endast lämnar för toppklubbar i de allra största ligorna.
Lätt intoxikerad av segerns sötma far man nu iväg från Änglarnas stad, men samtidigt med hjärtat redan inne i lördagens drabbning. Igår grät jag glädjetårar över Carolina Klüfts fantastiska upphämtning, ikväll var tårar av stolhet nära när jag såg våra hjältars anleten i segerns stund.
IFK Göteborg: I år är det åter Göteborgs tur att få fälla tårar av glädje över Nordens genom tiderna framgångsrikaste idrottsförening. Det är både Ni och vi värda.
