Arvidsson bekänner färg
Tidigare chefredaktör på Alltid Blåvitt. Anställd av IFK Göteborg. Man kunde tro att Christian Arvidsson var blåvit i själen.
========================================================
NOTERING I EFTERHAND: DENNA ARTIKEL ÄR DEL AV EN SVENSEXA
========================================================
Förvånat mottog vi ett samtal om att möta upp Arvidsson på ett industriområde. Han lät stressad men upprymd på tonen.
- För mig gäller egentligen GAIS, säger han och säger att han bara går med på intervjun om vi skriver det med stora bokstäver.
- Egentligen har min kärlek till de grönsvarta funnits där ända sedan Samir Bakaous tid. När Samir Bakaou gjorde hattrick på tjugo minuter mot Malmö FF 1988 så var jag såld. Men Blåvitt var ju så stora då att jag liksom följde med strömmen, fortsätter han. Och berättar en anekdot om sitt dubbelliv.
- Jag har ju tillbringat många och långa pass ihop med min blivande svärfar ute på makrillfiske med paravan. Varje gång han drar upp de grönsvarta juvelerna ur djupet så skär det i hjärtat på mig.
Just att behöva dölja sin kärlek till det goa laget ifrån gårdakvarnen och låtsas vara blåvit har varit tufft för honom.
- Visst känner jag sympati för föreningen, men mer eftersom jag får pengar i form av lön ifrån den. I hjärtat finns alltid GAIS. Jag ser mig som en modern tids Bosse Gentzel. Jag tar pengar för mitt arbete för IFK, som jag gör lite halvhjärtat, för att samla på mig erfarenhet till den dag då jag kan arbeta ideellt för GAIS.
Ett annat tydligt exempel på beundran inför atleterna i grönsvart är valet av nickname.
- Många tror säkert att mitt nickname Morran kommer av att jag älskar Morrissey, men så är det inte. I själva verket är det Morgan Nilsson det syftar på.
Nu är det slut med dagarna i stilrena blåvita kläder.
- Skinnväst ju på väg in igen och jag är ju en trendkänslig själ. Så jag kände att nu var det dags att komma ut. Den snygga skinnkepsen har jag sedan tidigare. Det var dags för mig att lägga av mig min dubbelidentitet och come clean. Det var dags för något nytt, menar han samtidigt som han kramar ur de sista dropparna ur en billig dansk folköl.
- Jag hoppas att ingen tar illa vid sig av att jag har lurat dem angående mina sympatier. För alla runt omkring skull borde jag kanske ha hållit tyst och fortsatt låtsas. Men det är liksom inte jag. Jag känner mig inte hel utan att få vråla ut min kärlek för makrillarna. Allt runt den föreningen känns så mycket mer jag på något sätt. Det är inte Christian Arvidsson att vara mesta mästarna. Att ständigt slåss för sin existens och fira segrar mot Mjällby är så mycket mer genuint.
Han säger det sista med känsla. Med beundran i rösten.
- Jag tror att det är fler blåvita än jag som snart kommer krypa ur garderoben. Det finns en stor latent gaisskara i de blåvita kretsarna. Det är klart att det var lite nervöst att berätta så här men nu efter känns det jävligt bra, avslutar han.
