Lagbanner
Borås Arena, Borås, 2016-07-25 19:00

Elfsborg - Östersund
3 - 1

En ny trend
En kämpaseger bröt IFK:s dåliga trend i Borås, den andra traditionella trenden som brutits i år.

En ny trend

Det ondskefulla spöket från Ryavallen klarade inte flytten till arenan med Sveriges längsta balk. IFK Göteborg tog sin första Allsvenska seger i ett regnigt Borås sedan 1999. Elfsborg besegrades med 0-2 efter en gedigen och konskvent utförd laginsats.

Ett IFK Göteborg sargat av spelarförsäljningar och skador fick mönstra nytt manskap i samtliga lagdelar jämfört med senaste matchen mot Kalmar FF. I backlinjen saknades försvarsresen Kalle Svensson. Istället fick Magnus ”Ölme” Johansson likt fornstora dagar i Champions League kliva in som mittback och bevisa för de nästan 17000 på plats att mittbacksspel handlar om betydligt mer än att enbart utnyttja sin längd för att nicka bort bollar. Den rollen, som normalt är vikt åt den äldre smålänningen i backlinjen, skötte istället Mattias Bjärsmyr med bravur. Detta var utan tvekan Mattias klart bästa match hittills för IFK Göteborg. Förändringarna i övriga lagdelar gjorde att Wernbloom och Moruad klev in i startelvan. IFK Göteborg ställde upp med inte mindre än tre spelare födda 1986 i startelvan.

Regnet öste ned över Borås Arenas snabba konstgräs vilket IFK Göteborg verkade ha en hel del problem med i matchinledningen. Elfsborg började klart bäst och redan efter några minuter hade Boråsarna skapat ett par halvchanser samt en hörna. Det inledande lågtrycket bedarrade dock tämligen snart utan att IFK för den delen bjöd på någon skönfotboll. Njutningen fick istället bestå av att se Pontus Wernbloom och Håkan Mild ta över mittfältet med väldigt fint huvudspel och lagom brutala tacklingar. Framåt fick Berg och Mourad väldigt lite att jobba med då press & understöd praktiserades väl av Elfsborg till en början. Mourad visade med hårt jobb att han verkligen vill tillbaka in i startelvan. Undertecknad må vara en smula bortablind, men domare Ingvarsson med assistenter gav inte Mourad någonting under den första halvleken.

Ju längre halvleken led desto mer tog IFK över, kanske för att Elfsborg inte orkade upprätthålla sin helplanspress i samband med ett väldigt konsekvent och ”säkert” spel av Blåvitt. Chanserna som fanns är inte mycket att skriva om – ett par misslyckade långskott efter måttligt begåvade utboxningar av Håkan ”0-4” Svensson samt ett par lägen som blåstes bort pga. tveksamma offside- eller ruffavblåsningar.

Med ”säkert” menar jag att Blåvitts spelare i stort sett slaviskt följer ett förmodat direktiv från tränare Erlandsen – att aldrig spela upp bollen via centrala mittfältet från backlinjen – allt för att inte åka på spelvändningar i uppspelsfasen. Man ser att Wernbloom och Mild visar sig för ytterbackarna, men om det fanns minsta tendens till press från Elfsborgs sida valde ytterbacken oftast en lång mot anfallsparet eller en något kortare boll mot yttermittfältaren. Visst förlorades bollen ganska fort igen, men då var åtminstone nio utespelare på rätt sida bollen och dessutom påfallande ofta i rätt position i relation till övriga lagdelar. IFK gjorde helt enkelt Elfsborg riktigt dåliga. Guldheds-Anders - som enligt den åtminstone 2000 man röststarka Blåvittklacken hejar på Blåvitt - hävdade att Elfsborg gjorde en av sina sämsta matcher för året. I viss mån håller jag med – på hela matchen hade de tre avslut varav ett på mål jämfört med Blåvitts 14 varav sex på mål. Då är man dåliga och förtjänar inte tre poäng, vilket inte skall förringa Blåvitts defensiva insats som jag ser som större anledning till torftigt Elfsborgsspel än någonting annat.

Andra halvlek blev Blåvit. Sjöhage fick lämna planen till förmån för Mattias Svensson som direkt försökte prägla in sina dobbar i ”Ölme” Johanssons kropp. Belöningen där blev en klargul tillrättavisning från Ingvarsson. Sedan såg vi inte till Mattias Svensson mer under matchen. Eller jo – det gjorde vi, men det kommer vi till snart.

Blåvitt åt sakta upp mer och mer av Elfsborg som sällan kom någonvart alls. Istället började IFK skapa lite åtmistone halvseriösa chanser. Först ut var Niclas Alexandersson som fick på ett långskott vilket följdes av en fin aktion av Adam Johansson som efter att snyggt spelats fram av Milds bröt in i straffområdet och fick till ett skott som Håkan Svensson - just det -boxade rakt ut.

Sedan var det dags för Mattias Svensson igen. På egen planhalva misslyckades han med en nedtagning, Adam Johansson snappade upp bollen och slog den lagom mycket på chans mot Mourad och Berg som dock var väl bevakade. Med vad spelar bevakning för roll när Håkan Svensson är på sitt allra mest givmilda humör? Håkan lyckas med konststycket att boxa bollen rakt på en medspelare samtidigt som han i momentet efter krockar med densamme. George Mourad tackade och tog emot med en enkel bredsida i öppet mål. Visst – bollen touchade Mourads hand lite lätt, men om Majstorovics hands på Malmö stadion 2004 inte var någon hands enligt domare och den samlade pressen lär Mourads helt oavsiktliga touch inte vara det heller.

Blåvitt fortsatte sitt enkla, tämligen trista, men för motståndarna jobbiga spel. Först i den åttionde minuten får Elfsborg till sin första riktiga målchans i matchen då Andreas Klarström får nypa till på volley någon meter utanför straffområdet efter en hörna och en efterföljande utboxning. Skottet var bra, men det skruvade sig utåt och precis förbi Bengt Anderssons vänstra stolpe. Strax därefter skapar Elfsborgs sitt enda avslut på mål under matchen. Vid ett sällsynt tillfälle tappar IFK bollen i uppspelsfasen då Ozcar Wendt befinner sig långt fram. Snabbe Daniel Alexandersson löper förbi Wowoah ner mot hörnflaggan och får till ett bra, lågt inlägg som Samuel Holmén når först på. Men där visar ”Bengan” åter varför gammal är äldst. Med en sidledsförflyttning som skulle ha fått självaste ”Henke” Lundkvist gulsvart av avund läste Bengt situationen perfekt och stod på precis rätt ställe när avslutet kom. Likt ett vältrimmat handbollsförsvar hade ”Ölme” och Bjärsmyr täckt bort varsin yta och Bengt tog hand om resten.

Marcus Berg hade dittills i matchen inte varit speciellt lyckosam då han haft det tufft med fysiska Elfsborgsbackar men kanske också slagit bort lite enkla passningar och överarbetat lägen ibland. Ytterligare ett sådant läge där han blev av med bollen en smula lättvindigt kom i den 83:e minuten, men denna gång knöt han näven och vann tillbaka bollen, tunnlade sin försvarare och klämde till med ett fint skott som smet decimetern utanför bortre stolpen.

Strax därpå fick publiken bevis på varför Håkan Svensson varit målvakt i AIK och inte IFK Göteborg. Efter sin för kvällen kanske sjunde tämligen onödiga utboxning rakt ut i banan snappade Mourad upp bollen. Håkan Svensson, som efter den första utboxningen hamnat långt ute, valde att ett par meter utanför straffområdet skydda sin bröstkorg med en ny snygg boxning istället för att ta smällen från Mourads lösa avslut. Skådespelare lär han heller inte bli sett till det patetiska försöket att verka totalt oförstående till Ingvarssons röda kort.

Frisparksläget var däremot oerhört bra, men förvaltades riktigt dåligt av Mourad. Bollen gick hårt, längs med marken, rakt mot den nyinbytte målvakten. Där kunde situationen tagit slut om fru Fortuna inte varit på IFK:s sida denna afton. Bollen studsar på muren, ytterligare en Elfsborgsspelare och dimper ned framför fötterna på Samuel Wowoah. ”Sammy” är kolugn och tar med sig bollen med en oerhört fin första-touch och krutar sedan upp den i nättaket med en vänster yttersida från sisådär 5-6 meter.

Bröderna Berg bytte av varandra, sedan gnetspelade IFK en stund nere vid Elfsborgs hörnstolpar innan Ingvarsson, som faktiskt lyfte sig en hel del i andra halvlek, blåste av matchen.

Sedan var det bara att njuta – njuta av den där känslan bara vi lagidrottssupportrar känner till. Känslan efter vinst mot en antagonist i kändes kombination med klackens hyllningar till laget som en härlig påminnelse om varför man håller på med detta. Att se lagets ansiktsuttryck då de tackar sitt bortastöd som fullständigt raderat ut hemmalagets guliganer i ”klackmatchen” förklarar så oerhört mycket mer än jag tänker skriva här.

Spelarbetyg kommer separat från denna artikel, men det finns många spelare som skall plussas för. Bengt Andersson hade väldigt lite att göra, men agerade väldigt säkert på de hala höjdbollar Elfsborgs målvakt valde att boxa ut. Endast en gång stod Bengt för en dålig utboxning – den som Klarström sånär prickade krysset på.

I backlinjen trodde jag Kalle Svensson skulle saknas mer, men Mattias Bjärsmyr var som tidigare nämnt oerhört bra. Dessutom var det en viss trygghet att ha ”Ölmes” snabbhet så länge Sjöhage fanns på plan. På mitten var Wernbloom mycket bra i första halvlek för att sedan inte synas lika mycket i andra. Slog bort ett par passningar, men visade en underbar inställning då han jagade ikapp Holmén i en 50-metersrusch och vann tillbaka bollen åt laget. Där var Pontus snabbare än jag trodde. Wowoah, Mild och Alex var godkända alla tre. På topp tycker jag varken Marcus eller George var riktigt klockrena, men det var långt mellan de vettiga bollarna, och när de väl kom och Elfsborgsförsvaret inte riktigt var med så ljöd allt som oftast en domarsignal. Ett par minuter in i andra halvlek skulle Marcus Berg haft friläge med åtminstone tio meter, då han felaktigt blåstes av för offside. Det finns åtminstone någon fördel med att se matchen på TV.

Trendbrotten 2005 fortsätter. Först Örjansvall, nu Borås. Idrottsparken i Sundsvall nästa?

Erik Lupander 2005-08-26 00:00:00

Fler artiklar om IFK Göteborg