Reserapport – Verona
Alltid Blåvitts Stefan Sjöblom berättar om hur det gick till när redaktionen begav sig till Verona för att träffa Fredrik Risp.
Snart två veckor har gått, förkylningen har nästan släppt och man har lyckats smälta alla intryck från det där hektiska veckoslutet i norra Italien. Trots att jag, till mina reskamraters stora förtret, tvingade upp dem strax innan klockan slagit fyra den där lördagsmorgonen och de flesta av ens vänner var på väg hem och inte bort, så kände man sig stressad hela helgen. Det var ingen semester i den betydelsen att man tog det lugnt, kopplade av och åt god mat och tog sig både en och tre öl. Nej, det här var något helt annat. Det var något jag absolut inte vill ha ogjort, för vi hade en fantastisk weekend i Verona och Milano.
Resan var bokad och biljetter beställda när jag en sen kväll fick ett samtal från Alltid Blåvitt Christian Arvidson. – Risp har blivit såld, Risp är såld! Ordet, laget och företeelsen Wimbledon slog ner som en blixt i mitt huvud innan jag fick ett annat besked. Det rörde sig om ett lån och det rörde sig om Italien, Verona och Chievo. Cheivo Verona, det ni. C’e Solo Chievo Verona!
Det var i den stunden, mitt emellan hopp och förtvivlan, som det slog oss. Varför inte ta sig till Verona och träffa Fredrik när vi ändå ska ta oss ner till Milano? Det dröjde inte länge innan man fick två positiva besked. Verona låg bara femton mil från Milano – och Chievo möter Inter på just den lördagen vi kommer ner. Nu återstod bara att lösa den praktiska biten, och det är ju här det alltid går fel annars. Efter mellanlandningen i Amsterdam och ankomsten till Malpensas flygplats i Milano fick jag klart för mig att mitt bagage fortfarande befann sig någonstans i Holland.
Första och sista fadäsen fick man intala sig. Nu löser sig allt av sig självt efter det här, resonerade jag. Ganska så exakt samtidigt fick vi klart för oss att vi bara hade två biljetter garanterade till oss tre som åkte ner till kvällens match mot Inter. – Ska vi missa tåget nu också, tänkte man för en stund. Men Gud var på vår sida resten av helgen skulle det visa sig. Nog sjutton frös jag den första kvällen där jag stod i lågskor och bomullsbyxor och nog var vi lite nervösa för att få tag i den där sista biljetten. Men bara till dess att vi kom fram till centralstationen i Verona. Vi hann knappt kliva av vagnen, där vi snyggt och mycket osvenskt lyckats få bort en barnfamilj från de platser som minsann vi hade bokat, innan vi omringades av mer eller mindre propra italienare som ville sälja biljetter. Vi var gjorde helt rätt när vi var kalla och väntade tills kort in på matchstart innan vi löste biljett.
Biljetten var till det tiotusen man stora bortaföljet av Intersupportrars bortasektion och det var nog en upplevelse i sig. Precis som för mig och Christian, som hamnade på läktaren tillsammans med spelarfruar och flickvänner.
Spelet på planen och läktaren gjorde att man kopplade bort kylan och det var först efteråt som man tänkte på hur kallt det faktiskt var. Vi tog följe med Anna Risp och Cecilia Andersson (Daniel Anderssons fru) och de guidade oss till spelarbussen där vi skulle träffa Fredrik. Det tog sin lilla stund innan han kom och man fick under tiden trängas med italienare i alla åldrar som ville gratulera de lokala förmågorna till vinsten över storlaget från Milano.
Till slut kom han då; Blåvitts och Chievos hårdföra mittback. Inte i Armani-kostym utan i jogging-overall, men väl i ny frisyr som fick oss att glömma den arga tuppkammen och istället föra tankarna till James Dean, ära och berömmelse. Fredrik Risp har anpassat sig snabbt till de mode- och trendmedvetna italienarnas leverne.
Vi får en pratstund med Fredrik där han berättar om hur bra han trivs i Verona och hur han ser den här affären som bra för alla parter. Han poängterar vikten av att göra rätt för sig så Blåvitt inte ska gå lottlösa vid en eventuell försäljning. Vi lyssnar med stora öron i dessa Bosman-tider och bryr oss inte alls om att en nyduschad Gabriel Batistuta kommer gående bakom oss tätt följd av Christian Vieri.
Intervjun är över och vi går frusna men nöjda från Bentegodi-stadion med sikte mot centralstationen för något varmt att äta. En rykande het pizzaslice får duga för att mätta magen och bränna gommen. Jag somnar från och till hela vägen "hem" på tåget från Verona till Milano. Inte undra på det, när vi räknar på det inser vi att vi varit vakna i snart 21 timmar i streck. Jag sov gott den natten, men min säng var gjord för någon i Al Capones storlek och inte en 195 centimeter lång svensk…
Fotnot:
Fredrik Risp lät meddela redaktionen via sms häromdagen att det går allt bättre för honom på träningarna i Chievo. En lättare stukning satte stop för vad Fredrik trodde skulle bli hans första match på bänken. Han är het nu, Risp.
Bilder (Chievo-Inter, Milan-Lazio m.m.) från resan.
Läs även:
>> Intervju med Fredrik Risp i Verona
>> En underbar match, även om hälften hade varit nog!
