Elmar Bjarnason - Eller historien om att aldrig någonsin ge upp sitt mål
Jag riktigt uppfylls av hur oerhört skönt det är att idag kunna gå stolt och rakryggad till sitt jobb, för första gången i år!
Att rätt taktik betalar sig, att insatsen från spelarna är fullständig, att självförtroendet är åter, att marginalerna den här gången är på vår sida och faktumet att vi för första gången på mycket länge har lite flyt med oss. Ett domslut här, en räddning där.
Mats Härd agerar möjligen aningens yrvaket i sin nyskrivna krönika i dagens GP, men han har faktiskt en poäng, när han en bit in i texten ger sig på att nyansera läget för Blåvitt .
Det han pekar på är ytan som finns bakom Tobias Hysén. Den tomma ytan.
Han har rätt. Den ofta oerhört öde ytan. Om inte Tobbe gör det, menar Härd, hur ska det då gå till?
Jag går ännu en gång igenom matchen i efterhand. Hela skapelsen är nämligen som fastnitad på näthinnan.
Att Sebastian Eriksson nu visar stora prov på att behärska rollen bakom Tobbe fullt ut är hoppingivande. Det är just den press och dominans som visar sig under gårdagens match mot Malmö FF, som ägaren till "tian" ska besitta, åtminstone när vi möter spelförande lag av rang, som igår. Han ska vara där uppe vår Seb. Så länge han är kvar i klubben ska han äga platsen som gränsar till den öde ytan. Vad finns då i rakt nedstigande led, på just den öde ytan som Mats Härd uppehåller sitt intresse omkring, frågar jag mig själv?
Jo, måndagskvällens höjdpunkt. En höjdpunkt som för ovanlighetens skull också varar en hel match. En höjdpunkt som oavkortat skrivs Elmar Bjarnason.
Elmar har till slut fått plats på mitten! Elmar är den som ska jobba runt och i sin tur "äga" den öde ytan nedanför Sebastian Eriksson. Som jag har tjatat om detta!
Sen Elmar Bjarnsson kom till IFK Göteborg 2009 och jag första gången intervjuade honom för Supporterklubben Änglarnas Blått & Vitt ( tätt efter ankomst till klubben, det ska nämnas. Intervjun genomfördes, om än knackigt, på en blandning av norska, isländska och engelska. Jag kan inte låta bli att bli att le lite extra vid minnet av tillfället).
Elmar kom till storklubben Blåvitt för att spela som "tia", som han själv uttryckte det. Under intervjun var han noga med att göra klart för alla - Att han minsann kommit till klubben för att stanna och för att hjälpa Blåvitt ta ännu fler titlar. Han gjorde även klart för mig direkt att han inte på något sätt hade för avsikt att ge upp sitt mål, även om han mot förmodan skulle placeras på en kant ( en position han efter egen utsago aldrig trivts med, eller ens velat spela på).
- Jag ska visa alla att jag platsar på mitten, sa Elmar med bestämdhet i rösten.
Det är snart två år sen nu!
Idag firar jag, som alla andra Änglar, segern för laget.
Men jag firar också segern för Elmar. Den kamp han fört länge och väl.
Nu har han äntligen och en gång för alla hittat hem.
Hem till den där platsen inne på mitten. Platsen han älskar och numera ÄGER!
Härligt Elmar!
Förresten, snart är det dags att besöka Kamratgården igen känner jag, helst innan derbyt mot GAIS går av stapeln. Medan festmåltiden fortfarande står framdukad, så att säga. Ett litet snack med huvudpersonen i fråga skulle faktiskt inte sitta fel. Jag antar att ni är benägna att hålla med mig den här gången, inte sant?
