Gästkrönika: IFK Göteborg är min absoluta favoritlåt
Då och då händer det att Alltid Blåvitt får in gästkrönikor från folk som har en åsikt som berör IFK Göteborg. Vi blir glada varenda gång och vanligtvis publiceras den ifall den ger upphov till diskussion - Alltid Blåvitt tar aldrig ställning till de gästkrönikor vi publicerar. Vill du göra din röst hörd inför tusentals änglar? Skicka in din gästkrönika till alltidblavitt@svenskafans.com
Ni vet när man älskar en låt mer än allt annat? En låt som man kan längta efter att få komma hem och lyssna på efter en lång arbetsdag. En låt som får en att tänka på bra saker och låter drömmarna glida ut i ingenting. En låt som man tolkar på sitt helt egna sätt och ingen kan ta ifrån dig. IFK Göteborg är min absoluta favoritlåt och den har så varit sen jag var åtta år. Jag hoppas den aldrig tar slut.
I mars 2012 kallades IFK Göteborg för "realblåvitt", vi var guldfavoriter och två säsonger av besvikelse såg ut att bli ett minne blott. Nu sitter vi här och skådar tabellen, ännu en tråkig 7e plats... Men det kunde varit värre. Hela säsongen har jag tyckt att IFK Göteborg spelat riktigt, riktigt bra fotboll men de mentala bitarna och effektiviteten framför mål har inte funnits där. En Hysén som inte gör mål och en backlinje utan Bjärsmyr kostade oss allt för många poäng. Vi har lika många förlustmatcher som Häcken och Elfsborg, ändå är vi 16 poäng bakom med fyra omgångar kvar. Vi har med andra ord inte klarat av att knyta ihop säcken. Det gör lika ont i mig varje gång jag ser Hysén stå kvar efter match i regnet, med händerna runt midjan, och titta upp mot läktaren. Se Selakovic förklara ännu ett omsvep i en intervju och man bara känner smärtan de har inom sig. Inte för att de har tappat poäng i en match, utan för att de gör oss supportrar så fruktansvärt besvikna.
På Kamratgården har det dock aldrig slutat att skämtas och skrattats. Selakovic och Hysén fortsatte retas, Sobralense och Sana fortsatte dansa och Stahre behöll samma energi och fighting spirit. Det visar på en otrolig lagmoral och vilja. Tänk er att sätta sig på en buss från Strömvallen i Gävle med 0-5 i baken, en redan misslyckad säsong och sedan kliva upp klockan 09.00 för träning. Men fortfarande ge allt i varje situation, skratta vidare och aldrig ge upp. Inställningen verkar ge utdelning nu. Eller lurar jag mig själv då igen? Pumpar jag upp förhoppningar och förväntningar som kommer sluta i att man ser Hysén sådär besviken efter 90+3 minuter igen? Jag tror inte det, inte den här gången.
Sedan Bjärsmyr anlände som en ängel från himmelen och Hysén flyttades ut på kanten likt Bale i Tottenham har IFK Göteborg fem matcher utan förlust. Där vi till exempel har satt riktigt starka käppar i hjulen för guldjagande Elfsborg, Malmö och Häcken. Ja, vi vinner till och med matcher som vi brukar vara chanslösa i, Åtvidaberg borta. Jag tror verkligen inte det är någon slump, jag tror detta lag äntligen har hunnit spela ihop sig och hittat det som krävs för att dra det längsta stråt i en fotbollsmatch. Farnerud har hittat sin ledarroll på mittfältet och är helt magnifik med sitt passningsspel och speluppfattning, Jakob bara tacklas, tacklas och tacklas, gör soloräder och spelar fram till mål. Alvbåge är tillbaka i gammal god form efter en tung period. Det är även Gerzic, som inledde IFK-eran med en skada. Men hade han inte varit avstängd mot i nästa match hade Stahre nästan begått tjänstefel om han bänkat honom. Hysén har hittat sin plats ute till vänster. Jag kan fortsätta men ni förstår min poäng vid det här laget.
Nu är det fyra omgångar kvar där nästa kamp på schemat är AIK hemma. Jag hoppas innerligt att ni där ute tar er till Gamla Ullevi och hejar fram Blåvitt till en vinst. Matchen är om två veckor, planera in den redan nu så att du kan gå, det är den sista stormatchen innan 2012 års allsvenska skriver ”the end”. Vore det inte underbart med ett fullsatt Gamla Ullevi som sjunger in IFK? Och att få stötta fram dem till en vinst mot de svartgula från Mordor och därmed hänga av dem från guldstriden? Jag vill att den 21: e oktober blir en fantastisk refräng på den evigt sjungande IFK Göteborg-låten. Jag vill att den ska vara som gitarrsolon i Jimi Hendrix låtar, som den absolut bästa sången från U2. Kan du bidra och se till att det händer?
