IFK Göteborgs historia 1895-1899: Det första IFK Göteborg
Under hösten och våren kommer Alltid Blåvitt publicera en längre serie artiklar om IFK Göteborgs historia. I den här delen beskrivs IFK-rörelsens tidiga historia och det första IFK Göteborg.
Den här delen kommer troligen bli den klart kortaste delen i serien, till stor del på grund av det begränsade källmaterialet. Jag ansåg ändå att det kunde vara av intresse att ha det här med i serien då jag gissar på att relativt få har koll på den här biten av ”vår” historia.
IFK-rörelsen
Idrottsföreningen Kamraterna grundades den 1 februari 1895 när ett par unga killar satte in ett upprop i ungdomstidningen Kamraten. Uppropet manade alla Kamratens idrottsintresserade läsare att bilda en idrottsförening som skulle ha sin grund i Stockholm och med lokalkretsar på landsorten. Namnet på tidningen fick också namnge föreningen och på så sätt var IFK-rörelsen startad. På den här tiden fanns ingen centralstyrning inom den svenska idrotten (Riksidrottsförbundet bildades först 1903 och SvFF bildades året efter) och IFK-rörelsens bildande var delvis en reaktion på detta. I och med centralstyrningen kunde mindre och nystartade IFK-kretsar få stöd och hjälp från Stockholm och de andra etablerade föreningarna, det underlättade också organiseringen av nationella tävlingar.
Den 10:e mars hölls den konstituerande stämman och på den bestämdes det ett par saker som skulle få betydelse för dagens Blåvitt, det viktigaste av detta var att färgerna för alla föreningar ”äro Blått och Hvitt”. Första paragrafen i stadgarna fastslog följande: ”I.F.K. har till ändamål att genom öfandet af idrotter öka intresset för desamma och därigenom utbilda goda idrottsmän”. På mötet antogs även den fyruddiga stjärnan som symbol, där uddarna står för ihärdighet, kraft, färdighet och sammanhållande. Sju klubbar var med från starten och de var: Stockholm, Luleå, Härnösand, Uppsala, Jönköping, Göteborg och Västerås.
IFK växte snabbt och var runt sekelskiftet den kanske viktigaste aktören inom den svenska idrotten och vid Svenska Riksidrottsförbundets första möte kontrollerade man nästan en tredjedel av rösterna (34 av 112). IFK-rörelsen bidrog också med erfarenhet kring drivandet av en nationell centralstyrd förening, erfarenhet någon annan i den svenska idrottsrörelsen knappast besatt vid den här tiden.
Redan från starten anordnades Kamratmästerskapen, en tävling som fram tills slutet av 10-talet hade mycket hög status inom fotbollen. 1914 vann Blåvitt sitt fjärde kamratmästerskap i fotboll och fick spela en match mot IFK Stockholm, en match som skulle avgöra vilken av föreningarna som för allt framtid skulle få behålla den första kamratpokalen. Blåvitt vann matchen med 3-0 och innehar alltså än idag denna pokal, efter segern så skrev Blåvitt i sin årsberättelse över 1914 att matchen handat om vilken klubb som skulle få behålla ”äganderätten till detta Sveriges hittills ståtligaste vandringspris i fotboll”.
IFK består idag av 170 föreningar och ca: 100 000 medlemmar. Bland IFK-rörelsens bedrifter finns (förutom högar av SM, VM och OS-guld) även grundandet av Vasaloppet och Lidingöloppet som arrangeras av IFK Mora respektive IFK Lidingö.
Det första IFK Göteborg
Som de flesta säkert vet så grundades IFK Göteborg den 4:e oktober 1904. Det som kanske inte är lika välkänt är att det redan 1895 bildades en klubb med samma namn. Som ni kunde läsa tidigare i artikeln var Göteborg bland de sju städer som var med från starten av IFK-rörelsen.
Föreningen verkar inte ha varit särskilt aktiv under sina första två levnadsår men från och med 1897 så tog det mer fart och det var främst friidrotten som gällde. Dock tog det bara ett par år till innan aktiviteten på nytt upphörde och klubben slutade att existera 1899.
Trots klubbens korta existens så hann man med att fostra ett par av svensk idrotts viktigaste personer, Eric Lemming och Anton Johansson. Lemming vann fyra OS-guld och innehar med det näst flest OS-guld bland alla svenskar. Anton Johansson är en i sig intressant historia. Trots att han alltså var med i IFK Göteborg och dessutom var synnerligen drivande så har han gått till historien som en av tidernas största göteborgshatare. Johansson kom nämligen att bli både sekreterare och ordförande i SvFF och var högst delaktig i att hela Blåvitts lag blev uttagna till en landskamp mot Norge, tanken skall enligt historien ha varit att Blåvitt skulle bli förnedrade av norrmännen, Blåvitt spelade dock lika (givetvis mer om detta senare). Johansson sa på 20-talet att ”Göteborgare är inga riktiga svenskar” och om Blåvittprofilen och landslagsmannen Ernst Andersson yttrade han ”han är en av de svagaste spelare jag sett och kan egentligen bara spela med armbågarna”.
Med i föreningen fanns också ett par av huvudpersonerna i nästa artikel i den här serien, bland dem ”Lång-Arthur” Andersson, en av de personer som var högst delaktig i grundandet av dagens IFK Göteborg.
