Krönika: En förändring, nödvändigt för framtiden
Jag är för en förändring. Jag tror den är rent nödvändig för att spelarna ska återfå lust, motivation och tro på Blåvitt som ett vinnande lag igen. Under hela året har vi varit sönderlästa, samtidigt vi saknat en plan b.
Det är uppenbart att det pyr ett missnöje i de blåvita leden kring tränarduon Jonas Olsson & Stefan Rehn. Inte minst Olsson, men främst då han efter den ändrade rollfördelningen mitt i brinnande säsong, blev huvudansvarig som tränare för Blåvitts a-lag. Spelare uttalar sig mer eller mindre öppet i media, något som inte hör till vanligheterna när det gäller Kamratföreningen.
Jag är för en förändring. Jag tror den är rent nödvändig för att spelarna ska återfå lust, motivation och tro på Blåvitt som ett vinnande lag igen. Under hela året har vi varit sönderlästa, samtidigt vi saknat en plan b. När spelet gått i stå, vilket det så ofta gjort, har tränare stått med veckade pannor och spelarna försatts i passivitet. I de bästa av stunder vinner vi. Men man måste vinna även i de sämre av stunder för att vinna guld, för att kunna kalla sig mästare. Det krävs mycket av ett lag för att fortsätta orka vinna, för att stapla segrar. När man tagit vinst fem, sex och sju, infinner sig snabbt en press som man lätt undanröjer genom en förlust för att sen börja på ny kula och segersvit. Helsingborg tog sig igenom seriens första tolv omgångar utan förlust - imponerande! Och ett klart och tydligt bevis på att det går att rada upp segrar i en serie som blir jämnare för var år.
En tränare ansvarig för Blåvitt måste ha en vinnande attityd från dag ett och får inte vara rädd för den press som tillskrivs ett lag som staplar vinster. Samtidigt är ödmjukhet återigen, nyckelord efter att tillsammans med AIK och Adidas inför årets säsong, satt onödig press på sig genom ett antal uppseendeväckande och provocerande reklamannonser. Lärde vi oss inget efter att ha efterlyst von Rosens-pokal som saknad i medierna på 90-talet? Vi ska gå med högt burna huvuden, stolta över vår historia och tradition, men den får inte bli en börda. En balansgång svår som någon, men med Håkan Mild vid rodret har jag stor tro att kan lyckas.
En mycket tydligare linje måste föras 2011. Spelare måste ingjutas mod och självförtroende. Årets säsong har kantats av osäkerhet och otydliga beslut från ledarna. Inte minst vad gäller valet av startelva. Nu pratar jag inte först och främst diskussionen att en spelare ska spela framöver en annan, utan att man valt att rotera i elvan i tid och otid. När det blåst snålt har vi inte haft en säkerhet att gå tillbaka till, den har Olsson & Rehn, bit för bit, monterat ner genom sina ständiga skiften i startelvan. Erik Lund, utpräglad högerback, får spela vänsterback. Vår vänsterback Hjalmar Jonsson, som till skillnad från Lund faktiskt är vänsterfotad, får ta klivet in i mitten för att sen petas. Elmar Bjarnson, som i mina ögon är den kreativa mittfältare många anser saknas, får spela på kanten - om han får spela alls. Gustav Svensson fick gå in som mittback, trots att han dominerat årets innan på innermittfältet och tog sitt pick och pack och lämnade för Turkiet. Jag förstår honom. Alexander Faltsetas, som visar så bristande egenskaper vad gäller teknik, tempo och spelförståelse, har fått spela på mittfältets samtliga positioner - såväl offensivt som defensivt, centralt som till på kanten. Här har vi en av orsakerna till årets usla prestationer och varför spelarna inte känt förtroende att anamma tränarnas idéer och direktiv. Att vi har lyxen med konkurrens om platserna ska inte vara samma sak som att spelarna ska tvingas skifta position från match till match.
Det ropas högt och lågt efter en kreativ mittfältare, att en sådan måste köpas in utifrån. I mina ögon finns han som sagt i truppen, men han har fått spendera större delen av sin tid i Blåvitt på fel plats.
Jag tänker på Elmar Bjarnason, vår isländska kreatör. Han har blicken för spelet, tempot och viljan att prägla och avgöra matcher. På egen hand och för lagets räkning.
Elmar har saker att förbättra, som sin ojämnhet i matcherna och måste hitta ett sätt att få humöret att bli en tillgång istället för belastning.
I det hittills enda nyförvärvet Andreas Drugge, ser jag en habil allsvensk forward. Han kommer inte glänsa, inte dominera, men inte heller falla igenom. Vi vet vad vi får, på gott och ont.
Vad vi behöver, först och främst, är en vänsterback. Jag är mer än nyfiken på Niclas Andersén, vänsterback i u-laget. Om han inte anses duga 2011 bör man ge sig ut och scouta ordentligt efter en vänsterfotad vänsterback. Att fortsätta med Erik Lund är i mina ögon inget alternativ. Lund är en hyfsad högerback, men jag ser ingen potential i den mannen. Han har styrkor i sitt orädda sätt och sin frejdiga offensiva. Hans oerhört begränsade teknik och bristande förmåga att värdera de lägen han ställs inför, gör honom inte till en framtidens man. Framtiden i försvaret hittar vi istället i Mikael Dyrestam. Dyrestam har fått hela säsongen spolierad av skada, men är i full träning igen och jag längtar till att se honom i spel. Jag för anteckningar i min kalender och räknar varje dag till hans comeback. Mikael Dyrestam besitter en enorm potential och har en exceptionell talang. Dessutom uppenbarar det sig så att han helt saknar nerver. Jag har aldrig sett honom röra ett ansiktsuttryck på fotbollsplanen. Aldrig brusat upp, aldrig sats i situationer han inte bemästrar. Fullständigt unika egenskaper och jag tror det kommer få honom att nå långt. Mycket, mycket långt.
Det finns så mycket talang, så mycket kunnande och så mycket att få ut från Blåvitt under 2011. Nu gäller det att sätta sig ner och sätta tonen. Hur vill man att laget ska spela och agera? Vart vill man se Blåvitt på kort och lång sikt?
Alla dessa frågor måste redas ut och det snarast, gärna innan årets slut. Då vet vi om vi kan behålla vår nuvarande tränarstab och vilka spelare som ingår i deras planer.
Jag ser fram emot skadefria och fulltränade Robin Söder och Mikael Dyrestam. Att Marcus Sandberg får förbereda sig som förstamålvakt och förtroendet mellanstolparna, även vid misstag eller förlust.
Jakob Johansson tog ett stort steg i år och har fler steg att ta. Pär Ericsson fick en mycket tung start på sin blåvita karriär, men med en hel försäsong i benen och lite mindre yttre press, tror jag Pärlan kan ge de blåvita supportrarna mycket att glädjas åt under kommande säsong.
Med ett par nyförvärv i försvaret som tillför spets och kvalitet utöver den vi redan har, kan vi se fram emot 2011 som året vi återigen slåss om guldet.
Stefan Sjöblom2010-11-24 08:50:12
