Var 0-5 det bästa som kunde hända?
Så mycket sömn inatt blev det inte. Man stirrade i taket, analyserade, funderade, reagerade, skrattade och svor. Men ju mer jag låg där och tänkte på denna förnedring så kom känslan smygande. 0-5 mot Gefle är bättre än 0-1. Nu finns det inga ursäkter längre...
Missförstå mig inte...
Gårdagens match var en katastrof, Jag har följt IFK aktivt i tolv år, jag har stått på Gamla Ullevi, Ullevi, Gamla Ullevi igen, Vångavallen, Borås Arena, Malmö Stadion, osv. Man har svurit, spottat och fräst åt spel och resultat fler gånger än det finns dagar på året. Det har vart dåligt spel, torftigt lir, skrattretande frisparkar, undermåligt försvarsspel, missade frilägen... listan kan såklart göras lång. En sak dock som har vart gemensamt för de år jag har följt laget i mitt hjärta. Det är just det.
Hjärta.
Vi kan ju ta det från början...
Mikael Stahre värvades under uppmärksammade förhållanden. Det var mannen som 2009 var en bidragande orsak till den värsta dagens i mitt liv. Det var ur-gnagaren, en man som bara ett par månader tidigare ingen någonsin skulle kunna tro att han skulle träna IFK Göteborg, förmodligen inte ens Mikael själv. Men det blev som det blev. Håkan Mild tog kontakt, samtal fördes och ett kontrakt skrevs på. Nu skulle flera säsongers dödläge brytas. IFK skulle bli ledande i Sverige igen, i Norden. Den största satsningen i Sverige sedan Malmös 2004 inleddes. Truppen rensades rejält och ut försvann grovjobbare och karaktärsspelare som Elmar och Kalle, in kom lirare som Sobralense och Gerzic. Just värvningen av Gerzic var jag emot från första början. Förvisso en duktig spelare men det är också en spelare som har haft en skräddarsydd roll i Örebros 4-3-3. Där var han den stora stjärnan och playmakern, en spelare som skulle vara involverad i allt. Jag vill inte hänga ut Nordin på något sätt men faktum är att han personifierar säsongen så här långt. Vilsen, malplacerad, inga 100%, underpresterar, usel. Men han har en sak gemensamt med resten av alla nyförvärv.
Stahre pekade, Håkan köpte. Hör dom in i gruppen och spelidén? Vem bryr sig...
När silly season summerades kunde man konstatera att IFK gjort den kanske galnaste i klubbens historia. Daniel Sobralense, John Alvbåge, Kjetil Waehler, Nordin Gerzic, Pontus Farnerud... spelare som många lag bara skulle kunna drömma om. Supportrar drömde om guld och gröna skogar, vissa, inklusive undertecknad var tveksam men opimistiskt, experter var eld och lågor, andra experter varnade. Vissa frågade sig "vart finns hjärtat, vem ska göra grovjobbet?"
Supportrarna skrattade åt dessa. Vi hade ju fullt med hjärta och grovjobbare. Vi hade ju Alvbåge, Waehler, Salomonsson, Haglund, Selakovic, Hysén. Alla experter borde avgå, sades det. IFK kommer att leka hem detta.
Nu står vi här ett par månader senare. IFK sjunker som en sten, har blivit förnedrade, har närmare till botten än toppen, allt är katastrof och kaos. Det är dags att inse allvaret.
Alla lag åker på bakslag. I år är Elfsborgs 0-5 mot Åtvidaberg ett bra exempel, Malmös mot Häcken med samma siffror likaså. Gemensamt för dessa lag är dock att dett bara var en dålig dag på jobbet. Liknande siffror har de inte vart i närheten av i övriga matcher. Det har förvisso inte IFK heller, men ska vi vara ärliga så var det bara en tidsfråga. Försvarsspelet har under hela säsongen vart brutalt uselt och faktum är att fem mål i baken lika gärna kunde inträffat redan i premiären mot Syrianska eller bortamatchen mot Djurgården. Istället har det blivit uddamålsförluster, det har blivit oavgjorda matcher, ganska många sådana. IFK har i nästan varje match skapat mer än sina motståndare och gång på gång så har Mikael stahre efter matcherna sagt "vi förtjänade bättre, det kommer, det kommer".
Man förtjänar det man förtjänar, Mikael. IFK har inte vart tillräckligt bra, punkt. Känslan är att spelarna och många fans har vaggats in i en falsk trygghet om att "vi är bättre, det lossnar snart." Men det har inte lossnat, IFK är inte bättre än så här, tyvärr. Sven-Göran Eriksson sa 1981 till sina spelare efter tre raka förluster på lika många matcher i allsvenskans inledning till sina spelare:
"Här har jag Sveriges bästa fotbollspelare och det största problemet är att ni vet om det och förväntar er att andra ska göra jobbet än er själva."
Mikael Stahre skulle kunna säga följande:
"Här har tror ni att ni är Sveriges bästa fotbollspelare, men det är ni inte men ni tror att någon annan ska göra jobbet än er själva."
Det är just det som är problemet. Ingen vill göra jobbet, ingen vill slita, ingen vill offra en hörntand. Det saknas hjärta och smärta i årets upplaga av IFK och just dessa ingridienser är det viktigaste och mest grudläggande i lagidrott. Känslan är att både Stahre och spelarna har lurat sig själva om att de är bättre än vad de egentligen visar, efter gårdagen så går det inte att luras längre. Spelarna behövde ett brutalt uppvaknande, inse sanningen och sluta tycka synd om sig själva, kanske kom det igår?
Hade Gefle vunnit med 1-0 så hade Stahre efter matchen åter stått och sagt till TV hur laget förtjänar bättre, hur mycket bättre än motståndarna vi är och att vi borde vunnit med ett par bollar, det löser sig, vi skapar ju chanser.
Efter 0-5 mot Gefle så är ursäkterna slut, så här dåliga är vi när ingen vill eller orkar ge allt. Denna förnedringen var, hur smärtsam och pinsam den än är, det bästa som kunde hända i dagsläget. Jag hävdar det bestämt.
Så, hur går klubben vidare från detta?
Det är tack och lov nio dagar kvar till nästa match, då är Dyrestam och Wahler tillbaka från sina skador. Kvaliteten i den just nu ruttna backlinjen stärks. En vilsen och dålig Gerzic, som i dagsläget gör mer onytta än nytta är avstängd. Öppnar det för Allansson? Det tror jag tyvärr inte då Haglund med största sannolikhet flyttas upp tillbaka till mittfältet. Att spekulera i startelvor i dagsläget känns dock bara fel. Det enda vi kan spekulera i är hur Stahre ska kunna gjuta mod i sina spelare, få dem att inse allvaret. Jag var inne på i min krönika igår att Stahre faktiskt borde kliva åt sidan, något jag självklart vet inte kommer att hända. Därför handlar det nu för Mikael att bevisa att han är en skicklig tränare. Man kan prata taktik och bärande väggar hur mycket man vill, man kan gorma och skrika vid sidlinjen hur mycket man vill men i slutändan är det alltid resultaten som räknas och det minsta man kan kräva av en tränare är att lyckas få sina spelare motiverade, hitills har inte Stahre lyckats med detta. Jag tror att matchen mot Syrianska blir hans sista chans. Förlust där och det är adjö.
Slutligen så väntar jag fortfarande på en ursäkt från klubben. Supportrarna som var på plats igår, vart är deras pengar? De ska ha tillbaka varje öre de la ut på att se skiten på plats. Att bli förnedrade och utskrattade av Gefles fans, då har man verkligen nått botten.
Kan klubben resa sig? Vi står nu inför den största prövningen på tio år och det är upp till alla, även oss supportrar att hjälpa till. Det är just ni, supportrar som gör att jag ens orkar skriva denna text. Det är ni som är IFK Göteborg, ni ska stå stolta, spelarna ska skämmas. De ska vara tacksam för att de har oss, inte tvärtom. Stå starka, kämpa er igenom detta, håll huvudet högt, ni är värda så mycket bättre.
Vi ska ta oss ur detta...
