Ni skämmer ut oss
Besvikelse. Ilska. Tomhet. Att sätta ord på ens känslor den här aftonen är helt omöjligt. Efter Syrianskas två mål var jag som i trans. Innerst inne visste jag att det skulle gå åt helvete. Allt var upplagt för ett rent praktfiasko. ”Real Blåvitt” mot totalsågade Syrianska. Det kunde inte gå på något annat vis. Under hela den andra halvleken försökte jag intala mig själv att en vändning skulle komma. Givetvis skulle vi vända på steken och slutligen få in ett kvitteringsmål. Det fanns inte att vi skulle förlora. Men tiden rann oss ur händerna och en kvittering var egentligen aldrig riktigt nära. Jag tänker inte sitta och beskylla domare Johannesson för att han missade en solklar utvisning eller att han valde att inte blåsa straff på handsituationen. Vi alla vet vilken usel domarstandard vi har i Sverige, men att lägga energi på det vore helt onödigt. Nej, det någonting annat som gjorde mig bra mycket mer bestört än domarens insats och själva förlusten i sig.
När besvikelsen mynnat ut i en oändlig tomhet gick jag som vanligt efter en förlust in på forumet. Att se alla nedvärderande och hånfulla ”vad-var-det-jag-sade”-kommentarer från Blåvita supportrar gjorde nästan ännu ondare än själva förlusten. Jag blev uppriktigt sagt riktigt jävla förbannad. Vad är ni för supportrar som vid minsta lilla nederlag väljer att håna vårt lag istället för att stå upp för laget? Att vara besviken och arg är en sak, men att förnedra och håna spelare och ledare är en annan. Jag tycker att man, med all rätt, har lov att kritisera laget som helhet idag. Vi gör det inte bra och förtjänar inte att få med oss några poäng hem. Men själva kritiken håller rent ut sagt en fruktansvärt låg nivå. Ni som istället för att gå in och stötta laget väljer att förnedra oss utåt sett och håna individer i laget är som luft för mig. Ni fyller ingen funktion för Blåvitt. Det enda ni gör med ert smutskastande hit och dit är att långsamt dränka den förening som vi älskar långt ned under havsytan.
På ett sätt tror jag att det var bra att vi förlorade idag. Efter att ha svävat bland molnen de senaste månaderna var det nog med facit i hand ett måste att komma ned till jorden igen. Alla lag har både med- och motgångar, toppar och dalar. Det är tyvärr så den bistra verkligheten ser ut. Men även om jag är så otroligt besviken så jag inte ens kan somna, så inser jag att det är motgångar som dessa som gör att kärleken blir allt starkare. Jag tänker inte sitta och låtsas vara objektivt halvnöjd. Jag är så besviken så jag inte vet var jag skall ta vägen. Men samtidigt låter jag inte hatet svämma över. Jag älskar Blåvitt från botten av mitt hjärta och jag vet att klubben inte vinner någonting på en häxjakt på spelare och ledare. Man behöver stöd. Vi behöver stöd. Låt oss gå samman och stå upp för laget vi älskar. Bär de vackraste av färger med stolthet istället för förakt. Vi kommer tillbaka. Nu är det tillåtet att sörja och gå under isen i en vecka. Men nästa måndag är allting glömt. Då är det dags att en gång för alla visa vår kärlek till klubben vi alla djupt älskar.
Blåvitt, i med- och motgång!
