Lagbanner
Tobias Hysén "Jag hade ett dåligt år helt enkelt"

Tobias Hysén "Jag hade ett dåligt år helt enkelt"

Mycket av lagets anfallsspel vilar på Tobias Hyséns axlar. Det är han som ska göra målen. Något som lagkaptenen inte lyckades med under förra året. I den första av två delar pratar han om fjolåret och om skadan som hindrade honom från att prestera maximalt.

Hur mycket tänker du kring fjolårets säsong?
Jag försöker att inte tänka på det för mycket. Det är så att varje säsong, att man försöker lägga det som varit bakom sig, om det som varit inte varit bra. Samtidigt ska man någonstans inte bara glömma av det. För att man ska veta, ”så som vi hade det ska vi inte ha det ingen”. Då måste man har det i minnet hur det var.
Man ska försöka lägga så mycket å sidan som möjligt och börja om. Men även komma ihåg att ”Gör vi inte det vi ska ska så sitter vi där igen”.
Exakt hur mycket och vad du ska ta med dig är svårt att säga, och det är naturligtvis individuellt. Men man ska inte glömma det helt och hållet.

Hur är du på att glömma och gå vidare?
Det är olika. Vissa dagar är man jättebra på det, vissa dagar inte lika bra.. Men jag tror jag att jag kan släppa det mesta relativt fort. Jag har varit med när det varit bra, legat i toppen. Därför kommer jag aldrig nöja mig med något annat. Det innebär att man får vara en gnällig jäkla gubbe ibland. Det handlar om att inte acceptera att vissa delar av träningen, vissa delar av verksamheten inte håller den standarden det måste göra. Så kommer det alltid vara, även när du ligger i toppen och slåss måste du bibehålla den nivån. Och när vi har legat där vi legat de senaste åren så måste vi upp.

Känner du att du tar ett större ansvar på träning och match än tidigare?
Det som jag kan känna är att vi måste ta mer ansvar allihop. Vi har några spelare som alltid är igång. Du kan välja gnäller eller kritiserar eller vad du nu vill kalla det. Klart det kan låta mycket som gnäll om du står utanför och hör vissa spelare skrika och gapa. Men någonstans är det ett sätt att försöka ta laget framåt. Jag skulle aldrig gnälla på någon för gnällandets skull. Säger jag något eller gnäller på någon beror det på att jag vet att de kan göra det så mycket bättre. Då ska man inte nöja sig att missa den passningen på fem meter.

Det får inte vara okej att inte plocka upp en markering. Sen kommer det aldrig någonsin kunna göra det varje gång. Inte ens Bjärs som är back, eller inte ens Hannes som jobbar hela tiden kommer göra det varje gång. Men det får aldrig vara så att man inte gör det för att man tror att någon annan kommer göra det och tänka ”jag skiter i det”. Där kan jag bli mycket bättre, det är en av mina grejer. Att man som forward släpper över en löpning när man egentligen borde ta upp den. Men det innebär inte att jag inte kommer ställa krav på andra. Den känslan ska genomsyra allt vi gör

Det var mycket snack om kaptensrollen förra året och hur det påverkade dig. Känner du att det blev för mycket fokus på det?
Nej det tycker jag inte. Från mitt eget håll, det är klart när man blir kapten i början på året försöker man hitta en väg att gå. Då kanske det blir lite mycket fokus på det. Funderar mer på hur man ska vara istället för att bara vara. Men sen när matcher börjar har man inte tid att gå och tänka på det. Då försöker man bara vara.

Det klart att det blir lite mer grejer att göra vid sidan av. Lite fler åtagande som kapten än bara som spelare. Sen har jag alltid haft mycket ändå eftersom jag varit en av de tongivande spelarna de senaste åren. På så sätt har det inte varit så stor skillnad. Mer än att när det började gå dåligt så blev det fokus, ”kanske är det det som gör att det går dåligt?”. Det var mer från andra håll, inget jag själv tänkte på under säsongen.
Sen är det klart när man sätter sig ner i november och analyserar säsongen och bryter ner allt i smådelar. Då är det klart att det kom upp och funderade över om det hade något med saken att göra. Men det gör man efter säsongen, inte undertiden.
Jag kom fram till att det spelade ingen roll hur det hade varit. Det handlar om att jag hade ett dåligt år helt enkelt. Svårare än så behöver det inte vara, mer analyserat än så behöver det inte vara.

Känner du att det är något du kommer förändra i år i din kaptensroll?
Det är klart att vissa saker måste man ta lärdom av och utveckla från förra året. Men exakt vad det skulle vara vet jag inte. Försöka visa vägen på plan genom att göra ett bättre år i år än förra året. Jobba hårt och på något sätt gå i bräschen på alla sätt och vis. Jag kanske inte är den som kan styra och ställa med tanke på att jag är längst upp utan det får komma nedifrån. Vi har andra spelare som kan hjälpa till, Kjetil och Bjärsa och Pontus, Philip, Jakob, Hjalle. Det måste komma därifrån också.

Du räknar upp de rutinerade spelarna i laget...
När det går trögt är de de som varit med ett tag som måste ta den tunga bördan och lyfta. Det ska vi inte behöva lägga på Ludde som är ny, eller Moberg Karlsson, Sam, Robin, Dyre, Joel. Det får vi som varit med ta. Hannes givetvis är en av dem som får på bära fram de andra på något sätt, det får inte vara tvärt om. Sen är det viktigt att de unga spelarna gör sitt. Det får inte vara så att de går och gömmer sig bakom de rutinerade spelarna. Moberg ska göra sitt bästa år nu, Ludde ska göra sitt bästa år, Sam ska göra sitt bästa år. Det är först när alla gör sitt bästa år som man kommer någonvart.

Vad betyder kaptensrollen för dig?
Det är väl mer en symbolisk grej tycker jag. Om man tittar tillbaka på hur man var när man var liten. När man spelade mer spontanfotboll och allt det här. Det var landslaget, Blåvitt och Liverpool som man gick runt på när man spelade. Om någon hade sagt till mig då att ”Du kommer vara lagkapten för IFK Göteborg”. Det hade varit jävligt stort då, och är jävligt stort nu. Det är så man får se det.

Ibland kommer man på sig med att tycka att tillståndet, att vara kapten, är normalt. Att det inte är något konstigt utan det är så det är. Då får man kanske påminna sig själv lite om vad det betyder för mig när jag var 12 eller vad det betyder för de som tittar på matchen som spelar fotboll. Att ”Fan, om tio år ska jag vara han”. Precis som jag tänkte när jag såg Håkan eller Niclas Alexandersson eller Stefan Lindqvist. Det är så man måste se det. Det är kanske först då man uppskattar det på ett annat sätt än vad man gör när man är inne i det hela tiden.

Du kommer till ungefär lika många avslut som Waris Majeed förra året. Hur ser du på den sortens statistik?
Den där statistiken kan du se på två sätt. Dels, givetvis, att jag missade sjukt mycket vilket naturligtvis inte är bra. Samtidigt hade det varit värre om jag haft hälften så många skott. För då är du inte ens där. Då betyder det att du gör något fel i spelet. Då kommer du inte ens på lägena, eller är på fel ställe när chanserna dyker upp.

Jag missar hellre tre chanser i en match än att inte ha någon chans alls. För att även om det sätter sig på självförtroende, är det bättre att veta att ”Fan, jag är ju i alla fall där, jag har lägena, vi skapar chanserna”. Sen är det klart att du måste göra mål. Det är det jag är där för, det är det jag får betalt för. Rent krasst att sätta bollen i mål. Det är klart att det inte är tillräckligt bra att inte göra fler än sex mål. Med de chanserna jag hade skulle jag ha gjort 15, minst. Det är något man får träna på, försöka hitta tillbaka till.

Jag väljer att se på det från synvinkeln att jag är där, jag skapar chanser. Jag måste bara hitta tillbaka, vara lite lugnare när jag kommer fram. Titta lite mer på vart hålen finns istället för att se målvakten som man ofta gör när man hamnar i den negativa spiralen.
Du måste ta med det som är positivt. Börjar du negga för mycket kommer det sluta med att du inte skapar något alls tillslut.

Hur var det för dig att få beskedet att du skulle spela vänsterytter?
Det var inte så dramatiskt egentligen. Vi spelade mot Gefle borta, fick en käftsmäll som hette duga. Det gjorde att vi mer eller mindre fick trycka paus och samla oss. Sätta oss ner, diskutera vad det är vi vill egentligen. För såhär kan det inte fortsätta.

Mitt i allt det försvinner Sana till Ajax vilket gör att vi inte har någon vänsterytter. Vi hade Robin, Hannes, Sobra, Moberg som kunde spela forwards. Men ingen av dem kunde spela vänster på samma sätt som jag kunde göra med tanke på att jag är vänsterfotad och spelat där förut. Då kom Micke till mig och sa ”För balansens skull och lagets bästa så funderar jag på att sätta dig till vänster, inte permanent men till en början. Få en fungerande helhet”. Då hade jag gjort tre mål på en 15-16 matcher, det var inte så att jag var stekhet framför mål direkt. För mig handlade om ”Okej, det är inga problem. Då kör vi så”.
Sen har alltid tanken vara att komma tillbaka som forward. Men som det var då var det rätt skönt att slippa den där forwardspressen att göra mål. Det blev ganska bra, jag gjorde två-tre mål och spelade fram till desto fler. Helheten blev bättre än innan, både för egen del och laget.

Hur ser du på det i framtiden, att ta det steget ner permanent?
Det är klart att skulle det vara något som passade laget bättre, och jag kände att jag inte blir mycket bättre som forward. Då kanske det är dags att skifta position igen. Det är ju därför jag blev forward från början för att jag hade kört fast lite som vänsterytter.
Skulle det kännas att ”fan, jag behöver tänka om här” då är det inget som jag skulle sätta mig på tvären fullständigt över. Men ska vi spela men indragna yttrar är inte det ett alternativ för mig. Innermittfältare blir jag aldrig, kanske om jag spelar i division fem. Är jag ytter så är jag ytter, det handlar om att slicka kanten, gå på inlägg och skära i djupet. Spelar vi inte så finns det ingen anledning att spela mig som ytter.

Jag ser förra året som ett olycksfall i arbetet. Jag har svårt att se att jag kommer missa lika mycket i år igen. Gör jag inte det så kommer jag minst göra mellan 10-15 mål, vilket är fullt godkänt för en forward. Just därför vet jag att jag kan spela forward, det är där jag är som bäst.

Kommer du förändra något i ditt spel, träning eller upplägg till i år?
Jag tror inte man ska förändra för mycket. Något måste jag göra så det inte blir likadant i år såklart.
Mycket berodde dock på att jag opererade foten. Det är först egentligen i slutet på förra året som jag kunnat börja använda högerfoten som jag vill igen. Under hela 2011, kunde jag passa bollen med högern men att skjuta var uteslutet. Och även om jag inte öser in mål med högern så gör jag mina tre-fyra mål varje år. Framför allt är det ett sätt att inte kunna läsa mig lika bra, jag kan gå åt båda hållen och skjuta. Vilket jag inte kunde under hösten förra året.

Sen fick jag göra det ändå, för det blev en grej att ”jag måste ju kunna gå åt båda hållen”. Denna försäsongen har jag börjar kunna skjuta riktigt ordentligt. Samtidigt, hade det varit vänstern som var sån, Då hade det knappt varit någon idé att fortsätta, säger Tobbe och garvar.
Det sätter sig lite i huvudet, att man drar sig åt ytor där man kan använda vänstern, istället för att bara springa. Jag sprang sällan i djupet för att få bollen på högern för jag visste att ”jag kan ändå inte skjuta”. Det blir omedvetet att man drar sig från att ta de löpen.

Var det smärta, sämre känsel..?
Rörligheten blev sämre. När jag ska skjuta finns inte styrkan kvar i foten att hålla emot och då gjorde det jävligt ont. Det var det som var största problemet, att det gjorde ont. Hade det bara varit att man hade haft sämre rörlighet hade det bara varit att skjuta, tillslut får man en bra träff ändå.
Nu var det att det gjorde jävligt ont. Målet mot Gais i år måste jag skjuta med högern. Och det får man ta då. Men det är klart, har du bollen under kontroll mot backen så går du normalt åtta gånger av tio åt vänster. Nu vart det tio av tio gånger nästan. För jag vet att gå jag åt höger måste jag skottfinta och gå till vänster igen. Men det känns bättre nu då jag är fri att röra mig som jag vill igen.

Det är alltså en mental sak?
Mest det tror jag, mest mentalt. Hade jag kommit till match och tänkt ”ah fan jag skjuter, det får göra ont en minut”. För det var en smärta som gick över ganska fort. Det är klart att du drar dig lite omedvetet, när du laddar viker du foten lite i slutet och då blir det mer en bredsida än en vrist. Vilket jag fortfarande gör ibland. Men nu börjar det fungera bak i ryggen att jag inte behöver göra det, att jag kan skjuta. Börjar man göra det är det klart att man kan gå till höger första gången i matchen och då börjar backen tänka ”va fan, går han åt det hållet, varför gör han det?” Så lämnar han en extra halvmeter åt rätt fot och man kan utnyttja det. Förhoppningsvis kommer det göra att det blir lite lättare i år.
Det blir en bortförklaring när du pratar med andra, att jag inte kunde använda högerfoten. Men för mig blir det en grej som jag kan göra i år som jag kände att jag inte kunde göra till 100 procent förra året. Vilket ger mig en liten boost.

Det pratas om att kontinuitet är vägen till framgång. Och här att repetition är...
kunskapens moder. Ja den har vi fått höra en del här nere.
I en perfekt värld har du samma lag i flera år med samma tränare. Men den världen existerar inte riktigt. Kontinuitet kan du ha om du har ett synsätt på det hela att det är okej att bli sjua tre år i rad om du sen vinner tre år i rad, säg 2015, 2016 och 2017. För då har du någonstans satt ut en vision att du bygger mot de åren. Och skulle det då inte funka, då får du byta.
Men det är klar att så kan du inte jobba i IFK. Du har inte råd att bli 7:a, 7:a, 7:a och sen kanske 3:a och sen kanske vinna. Utan tar du in en ny tränare och nya spelare ska det ge resultat med en gång. Funkar det inte då så byter du.
En klubb som IFK ska aldrig bli 7:a. Även om andra stora lag som gjort ett dåligt år har råkat än värre ut. Se bara på AIK, Hammarby Malmö som ramlade ur när de gjorde ett dåligt år.

Vad gjorde att Blåvitt inte ramlade hela vägen ur förra året?
Det finns någonstans kvalité inom truppen som gör att vi på något sätt, när det krisade till ordentligt förra sommaren, ändrade vi lite på vårat sätt att spela. Ändrade lite på inställningen att vi kanske inte kan spela oss igenom hela vägen. ”Fan, vi kan inte stånga huvudet i väggen när det inte funkar”. Vi ville gärna spela bollen fint och vi spelade jävligt bra under några matcher på våren. Men där vi inte fick med oss resultat.

Vi kände det hela våren att ”sätter vi bara dit våra chanser så kommer det”. Det var ingen direkt som tänkte att vi kommer sluta skapa chanser och bli sämre. När det då hände fick vi släppa allt vi har tänkt göra och bara se till att kriga hem resultat. Vilket vi gjorde mot Elfsborg, Malmö, Häcken, Åtvidaberg borta. Vi tog poäng i de matcherna istället för mot Gefle, Kalmar hemma där det på pappret sett lättare ut. Hade vi spelat som ett bottenlag mot topplagen hade vi legat illa till. Nu gjorde vi tvärt om. Det var där vi la grunden till att vi slutade sjua. Vi kunde blivit elva, ganska enkelt. Vi vinner sista matchen och istället för att bli tia blir vi sjua. Men det är inte tillräckligt bra. Jag sitter inte och försvarar det, men det kunde gått betydligt sämre. Vilket ger mig en tro att det finns kvalité hos gruppen att när vi spelar som allra bäst så har vi i toppen att göra.

Peter Sundbergpeter.e.sundberg@gmail.com2013-02-02 08:00:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg