”Allt går bra utom sporten?” - En genomgång av siffrorna och vad de säger

I förra veckan släppte en Blåvit medlem (Johan Nerman) en sammanställning av Blåvitts ekonomiska siffror sedan 2017 och jämförde dem med andra lags siffror under samma period. Detta ramas in med rubriken ”Allt går bra utom sporten?” som är ett svar på hur det i Blåvitts kommunikation med medlemmarna ofta heter att bortsett från det sportsliga så mår föreningen bättre än på länge.

Lögn, förbannad lögn, och statistik
Det finns det som hävdar att du kan bevisa vad som helst med statistik. Det finns ett citat som gör gällande att ”Det finns tre sorters lögner. Lögn, förbannad lögn och statistik”. Ett citat som ofta tillskrivs Mark Twain, men citatets ursprung är egentligen okänt. (Just Mark Twain har en historia av att tillskrivas saker han aldrig sagt. ”If you don’t read the media you're uninformed, if you read the media you’re misinformed” är ett annat citat som han tillskrivs utan att det finns belägg för det. Vilket ironiskt nog gör de flesta som läst citatet “misinformed”...)

Jag vill hävda motsatsen. Statistik, förutsatt att den är korrekt och ingen hittat på siffrorna, är en absolut sanning. Problemet är att tolka statistiken.
Det är något Johan har plockat upp i sin sammanställning och genom att sätta statistik i en annan kontext så är vi som läsare lockade att dra helt nya slutsatser. Och det blir applicerbart på olika mätbara indikatorer på hur bra IFK Göteborg mår, framför allt ekonomiskt, som förening.

Tittar vi på IFK Göteborgs siffror så ser det ut som om vi har en positiv utveckling. Tittar vi på IFK Göteborgs siffror i kontrast till övriga Allsvenskan så framstår det som om IFK Göteborg knappt utvecklas alls. Här har Johan jämfört Blåvitt med de sju största konkurrenterna i Allsvenskan just nu.

Men problemet med statistik är att det finns alltid en annan kontext att sätta statistiken i, och det blir väldigt viktigt att ha tungan rätt i mun när vi drar slutsatser ur ett sådant dokument. Så låt oss titta igenom vad det säger, och vad vi behöver ha med oss i bakhuvudet när vi läser siffrorna.

Lite opedagogiskt så kommer jag inte börja med första avsnittet, då det snarare blir min slutkläm.

Hela dokumentet (kan läsas här) inleds med en förklaring om att då inte alla siffror för 2023 fanns att tillgå vid tillfället så ligger åren 2017-2022 i fokus. I Teorin kan blåvitt ha gjort ett gigantiskt hopp under 2023 i vissa områden som inte finns med här. Vi vet redan nu att Publiksnittet 2023 är högre än 2022, men mer om det när vi kommer dit.

2. Omsättning

Det är väldigt vanligt att många tittar på omsättning och drar omsättning som likställt med ekonomiska muskler, vilket inte nödvändigtvis är sant, men med högre omsättning har man ofta större möjlighet att påverka sina ekonomiska medel.
Det statistiken visar är att Blåvitt tappat en position och gått från femte störst omsättning till sjätte störst, med Elfsborg och Häcken strax bakom. Hammarby som tidigare låg bakom Blåvitt har gått om. Blåvitts omsättning har under perioden ökat med 44% medan snittökningen är 95%. Vi vet inte hur 2023 års siffror ser ut än, men sannolikt kommer både Häcken och Elfsborg ha gått om Blåvitt. Av samma anledning som AIKs ökning endast är 18% jämfört med 2017.

För 2017 hände något ganska stort för AIK. De sålde Alexander Isak. Vi ser på liknande sätt en dipp i Malmös omsättning 2020 när föreningen missade Europaspel. Spelarförsäljningar är såklart en stor del av ekvationen (och för den som vill vara positiv så kommer det här senare visa på att det kanske ändå finns en stor latent potential i IFK Göteborg) och t ex Djurgården har flera av åren en lägre omsättning än Blåvitt, men med hjälp av stora försäljningar och ett förhållandevis lyckat Europaspel 2022 kunde Djurgården nästan trippla sin omsättning på ett år.

En annan faktor som spelar in är delar av verksamheten där pengar går ut och in utan att passera sporten i annan form än att överskottet går till sporten (och eventuellt underskott bekostas av sporten). Där kan vi till exempel direkt se att Häckens redovisade omsättning i Allsvenskan kommer med en stor asteriks. Hälften av omsättningen ligger i Gothia Cup. Föreningens sportverksamhet omsätter inte de pengarna. Johan har i sin sammansättning räknat bort omsättningen från Gothia Cup för att den ska bli mer rättvisande. I Malmös fall så kommer deras omsättning också alltid vara högre då de äger sin egen arena och driver den. Liknande gäller Norrköping och Elfsborg.

Samtidigt, och det här kommer vi komma till senare igen, så innebär det också andra möjligheter för föreningarna. Blåvitt äger inte sin arena, kan spela där relativt riskfritt. Vi är en hyresgäst på Gamla Ullevi och kan förvänta oss att vår hyresvärd sköter arenan, sköter gräset, sköter underhåll m.m. Arenan för oss är bara en utgift i form av i sammanhanget låg hyra. Säkert, men det ger inte några större möjligheter att utvecklas eller förbättra oss. Malmö som äger sin arena kan skapa helt andra intäkter än Blåvitt kan.
De kan helt enkelt både tjäna och förlora pengar via sin arena på ett sätt Blåvitt inte kan, på gott och ont.

Så som vår omvärld ser ut just nu, så är Blåvitt dock förlorare, då övriga klubbar säljer massvis med biljetter och kan ta stora intäkter från välbesökta kiosker, barer och restauranger.

Så även om det finns vissa förklaringar till att Blåvitt generellt sett har lägre omsättning än konkurrenterna så är det också en möjlighet som föreningen missar.

3. Transfers

Siffrorna är hur mycket pengar föreningarna tjänat på att sälja spelare ger ganska tydliga svar på varför Djurgårdens omsättning varierar så mycket. 2021 Sålde de spelare för 15 miljoner och 2022 för 55 miljoner. Det är en enorm skillnad för föreningen såklart. Tittar vi på sammansatta transferintäkter över de här åren så blir det också tydligt att Blåvitt ligger en bit bakom. 166 Miljoner under åren är knappt hälften av vad Norrköping dragit in (333 miljoner). 2023 års siffror är inte med, men vi vet redan nu att Häcken och Elfsborg sålt väldigt bra under året och Blåvitts största försäljning var Elias Hagen till Vålerenga. Siffrorna kommer med andra ord inte vara mer smickrande när 2023 räknas in.

2022 var Blåvitt överlägset sämst av lagen med bara 18 miljoner i transferintäkter jämfört med de 140 miljoner som Hammarby drog in. Näst sämst är Elfsborg på 35 miljoner, nästan dubbla Blåvitts intäkter det året.

Men vill man vara positiv, och det vill vi kanske, så har Blåvitt 2022 högre omsättning än Elfsborg, trots att Elfsborgs omsättning är ”dopad” med intäkter och utgifter för arenan utöver en högre omsättning. Det är på ett sätt nästan imponerande att Blåvitt har större omsättning än flera av de här klubbarna trots att man säljer spelare för betydligt mindre, och det visar kanske lite på den potential som finns i föreningen. På ett annat sätt är det väldigt oimponerande att Blåvitt, med de ekonomiska muskler man ändå har, varken får fram spelare de kan sälja dyrt, eller spelar veteraner med klass nog att höja laget.

Det är tydligt hur mycket Blåvitt lider av att vi inte klarar av att sälja spelare på samma sätt som övriga lag. Att Blåvitt sportsligt inte gjort så bra från sig är såklart en faktor, men det går samtidigt inte att komma ifrån att Blåvitt släppte en av de svenska spelarna med den största raketkarriären de senaste åren nästan gratis för bara två år sedan. (Emil Holm som var bänkad i Roland Nilssons IFK Göteborg 2020, gick till ett danskt bottenlag 2021 och är nu startspelare i Atalanta, ett Italienskt topplag i Serie A.) Sportsliga prestationer är bara en del av pusslet här. Personligen tror jag att en stor bov i dramat här ligger i idén om att Blåvitt alltid ska vara ett topplag, och att så fort vi har lite pengar på banken så ska de läggas på att köpa in någon duktig etablerad spelare som ska lyfta föreningen. För ett gäng år sedan snackade jag lite med Jörgen Lennartsson om varför Sebastian Ohlsson hamnat så djupt ner i frysboxen. Jag kommer inte ihåg det exakta citatet så jag parafraserar. ”Jag är anställd av IFK Göteborg för att vinna fotbollsmatcher. Vårt mål i år är att sluta topp 3 i Allsvenskan och ta oss till gruppspel i Europa (Det här var 2016) och vi har bättre alternativ på Sebastian position. Om min chef (Mats Gren) säger till mig att nu ska vi utveckla unga spelare så kommer Sebastian få spela mycket mer, men så länge vårt mål är att vinna nästa match kommer jag spela bästa laget, och då hamnar Sebastian på bänken.”

Jag personligen tycker det är ett kortsiktigt sätt att se på saken och där och då var det min åsikt att Jörgen nog misstolkat sitt uppdrag. Hans uppdrag borde inte vara att vinna nästa match, utan att vinna så många matcher som möjligt under en säsong. Att bygga ett så starkt lag som möjligt över en säsong. Men nu när jag är äldre och visare så undrar jag om det inte var jag som var naiv. Jörgens uppdrag var nog faktiskt bokstavligt talat att vinna varje match. Jag tror inte IFK Göteborg är beredda att tappa poäng borta mot en nykomling för att man roterar i truppen inför en viktig Europamatch. Och så länge vi har den inställningen så kommer det vara väldigt svårt att slå sig in i laget för unga spelare.

4. Publik

IFK Göteborg har de senaste två åren sett en enorm publikutveckling, och det är vi väldigt nöjda med. Samma går dock att säga för i princip hela Allsvenskan och även om Blåvitt med 2023 års 16 190 åskådare i snitt har sitt högsta publiksnitt på många många år så ligger vi bara femma i publikligan, bakom AIK på 25 739, Hammarby på 22 541, Malmö på 20 055, och Djurgården på 19 288. Samtidigt långt långt före övriga lag, där Elfsborg ligger närmast bakom på 9 444.

Här finns det en hel del andra intressanta siffror att se över och betänka. Publikintäkterna för åren 2017-2022 är inkluderade och de pekar på något som vi varit inne på lite i tidigare resonemang. Att det finns olika sätt att omsätta pengar på.
Trots ett publiksnitt på 4718 åskådare per match så drog Häcken bara in 5,6 miljoner i publikintäkter 2022, att jämföra med t ex Elfsborg som drog in 17 miljoner, trots att inte så mycket bättre publiksnitt med sina 6 494 åskådare.

För Blåvitts del ska vi nog vara lite ödmjuka med vår egen publikutveckling och väldigt oroade inför framtiden. Ödmjuka för att vi under hela mätperioden legat en bit efter topp 4, och väldigt oroade för att vi 2023 i princip slog i taket för vad vi kan göra. Gamla Ullevi var i princip slutsåld varje match, så vi kommer ha väldigt svårt att höja snittet till nästa år. Stockholmslagen med betydligt större arenor har möjlighet att fortsätta öka ett tag till. Men det tidigare resonemanget om att olika intäktskällor blir viktigt att ha med sig här. Att Blåvitt inte tjänar ett öre på att 16 190 personer handlar i kioskerna när Blåvitt spelar fotbollsmatch är en stor missad intäkt. Från dag ett har ”Clean Court” varit något som Blåvitt kämpat för, och nu med den publikboomen som råder i Allsvenskan är det mycket pengar som går ner i ett externt företags ficka istället för Blåvitts (Rasta, som om jag inte minns fel skrev ett helt absurt lukrativt och långvaritgt avtal med HIGAB när det begav sig. Jag vill minnas att det till och med är så illa att deras avtal gäller ”tills vidare”).

Det här är en fråga som Blåvitt måste lösa helst i förrgår. I verksamhetsplanen för 2019-2023 så var ”ha rådighet över sin egen arena” ett utpekat mål som föreningen inte kommit i mål med än, och det börjar bli akut. Eller ja, det är redan akut, om inte för sent. Det är NU vi behöver ha Clean Court. Inte imorgon.

Även arenaplanerna är nog något som man borde ha kommit längre med vid det här laget. Det är såklart en balansgång där det är svårt att motivera en utbyggnation av något som inte är fullsatt, men givet hur långa ledtiderna är i de här processerna så kommer Blåvitt inte kunna påverka sin publiksiffra så mycket mer på flera år framöver, vilket riskerar att skapa en situation där vi halkar rejält bakom konkurrenterna. Oavsett om det blir vägen att bygga ut Gamla Ullevi eller en ny arena så kommer en sådan process kräva att en detaljplan tas fram, bygglov beviljas, och bygget drar igång. Det är en process på flera år, och den processen börjar först efter att ett konkret beslut tagits.

5. Sponsring

IFK Göteborg har under åren sedan 2017 gått från att vara näst bäst i serien till att falla till en femteplats, där alla tre Stockholmsklubbarna gått om. Än mer oroväckande är att IFK Göteborg 2022 efter en dip precis lyckats ta sig upp på samma nivå som 2017. Jämför vi med övriga klubbar blir det tydligt att i princip alla lagen hade en dipp under pandemin, förutom Hammarby vars sponsring stack som en raket 2021 när de skrev avtal med Huski, ett avtal som höjde en del ögonbryn minst sagt.

Det jag har fått till mig är att Blåvitt även här är lite bakbundna av arenan. Där t ex Malmö har en konferensanläggning som har öppet året om i sin arena som de kan erbjuda sina partners har Blåvitt ingenting. Stockholmslagen har enorma sponsorsutrymmen i sina arenor och kan sälja helt andra matchpaket än Blåvitt kan. Om vi inte vill se ut som Elfsborg på tröjan så finns det bara så många platser för tröjreklam, och de flesta reklamytorna runt arenan sköts av en extern part som HIGAB tagit in. Det ska även gälla för många av logerna också. (Återigen ska det dock vägas mot värdet i att IFK Göteborg betalar förhållandevis lite hyra.)

Hur mycket som ligger i att Blåvitt hålls tillbaka av Gamla Ullevi går såklart att diskutera fram och tillbaka. Det jag kan säga är att jag har sett ritningarna på Gamla Ullevi och jämfört dem med Eleda Arena och Strawberry Arena, och Gamla Ullevu ligger långt bakom båda när det kommer till sponsorutrymmen. Om det är där de stora pengarna finns eller ej kan jag inte svara på, och jag vet inte heller om Blåvitt verkligen vridit och vänt på varje sten, så det får vi ha med oss när vi tolkar siffrorna.

Hur som är det tydligt att Blåvitt 2017-2022 inte ökat sin sponsring alls, tvärt om är 2017 och 2022 de två åren med högst sponsring i hela perioden, samtidigt som övriga lag generellt sett höjt sig under perioden. Enda laget som tappar är Elfsborg där, hör och häpna, Ellos, avvecklat sin sponsring av föreningen.

Helt klart är hur som helst att Hammarby, Djurgården och AIK ökat sin sponsring ganska markant under perioden, trots pandemidippen, och de har gått om Blåvitt ganska rejält. Det är ett stort tapp.

6. Varumärke

Ett kapitel som jag egentligen kan för lite om för att säga något om. Jag vet inte om det mäts som en uppskattnig av olika KPIer eller om man frågar folk på stan vad de tror om olika varumärken. Helt klart är hur som helst att alla lagen tappat (vilket spontant känns lite underligt givet hur publikutvecklingen sett ut, men jag kan för lite om det för att uttala mig) och att Blåvitt tappat mest och även här gått från att ligga jämnt med Djurgården och Malmö strax bakom AIK, till att ligga en bit bakom de klubbarna, och även Hammarby har gått om. En klen tröst är att Elfsborg, Häcken och Norrköping fortfarande ligger långt bakom.

Med det sagt så tar vi oss till början av dokumentet.

1. Tabellplacering

Egentligen det smärtsammaste kapitlet av dem alla. För även om det går att peka på spelarförsäljningar och säga att ”Om vi bara går bättre så säljer vi bättre”, publikintäkterna och säga att ”Gamla Ullevi är en dålig arena”, eller omsättningen och säga att ”de andras siffror är lite dopade”, då går det inte att snacka bort eller skylla ifrån sig när det kommer till tabellplaceringarna. För även om Blåvitt ekonomiskt tappar positionen i den absoluta toppen så är Blåvitt fortfarande en topp 5 förening ekonomiskt. Men i tabellen snittar Blåvitt en tiondeplats. 2019 års sjundeplats var föreningens bästa under den här perioden.

Näst sämst är Elfsborg, som snittar en sjätteplats under den här perioden. Det är ganska markant mycket bättre än Blåvitt.

Sammanfattning
En del av mig vill vara positiv och säga att vi är inte SÅ långt efter trots allt. ”Om bara…” går att säga om mycket. Om bara vi kunde spela lite bättre så har vi många spelare i truppen som skulle kunna bli stora försäljningar. Om bara vi kunde få rådighet över vår arena så skulle vi kunna tjäna mer pengar på den. Det finns, trots snart ett decennium av ökenvandring, fortfarande en stor latent potential i IFK Göteborg. Kan vi börja göra saker rätt så är det inte ett gigantiskt steg upp till övriga.

Men samtidigt så går det inte att snacka bort att Blåvitt inte gjort saker rätt på ett tag. Och ska vi komma ikapp så måste vi börja prestera bättre än våra konkurrenter. Och att Blåvitt just nu snittar en tiondeplats tyder inte på att vi gör något bättre än våra toppkonkurrenter. Tvärtom så finns det många lag med betydligt sämre resurser som presterar betydligt bättre än oss.

En annan sak att ta med sig är hur spelartransfers blivit en viktigare och viktigare del av de allsvenska klubbarnas ekonomi. Där är Blåvitt sämst just nu, och något som behöver bli drastiskt bättre. Jag tror det går hand i hand med de sportsliga resultaten, men kanske inte av den uppenbara anledningen. Jag tror vi gör oss själva en otjänst om vi förklarar bort det med att vi inte säljer spelare för att vi spelar dåligt. Jag tror snarare att vi inte säljer spelare av samma anledning som vi spelar dåligt. Vi hittar ingen röd tråd i verksamheten och så fort något inte fungerar så river vi ut hela alltet. Svängningarna blir för stora. Spelare som varit favoriter hos en tränare hamnar i nästa tränares frysbox.

Något som uppenbarligen inte funkar ska vi såklart inte klamra oss fast vid (läs: jag tycker fortfarande det var rätt att sparka Stahre) men IFK Göteborg har en historia av att ta in spelare, tränare och ledare som inte drar åt samma håll. Vi tar in en Poya Asbaghi som vill spela en viss typ av fotboll, ger honom ett budgetlag som han slåss i botten med. Säljer de talangerna som vi var mer eller mindre tvingade att satsa på då vi inte hade råd med något annat och blir sura när han fortsätter slåss i botten. Värvar in dyra mer etablerade spelare för pengarna vi fick för talangerna för att laget ska ta sig ur träsket men sparkar tränaren kort därpå, anställer en annan tränare med en helt annan filosofi, som vill ha helt andra spelare.

Lite samma såg vi kansliet också, där Max Markusson kommer in och mer eller mindre förklarar att de som jobbar där är för dåliga på sitt jobb och börjar rekrytera in sina polare till ledande roller inom föreningen. Han bygger upp en organisation som är bred där vi ska göra det mesta ”in house”. Vi tar in säljare osv för att kunna sälja mer och bättre. Sen får han lämna och ersätts av Håkan Mild som direkt förklarar att sporten är vår kärnverksamhet och vi ska inte hålla på med saker vi inte kan. Försäljning läggs ut på externa konsulter.

IFK Göteborg tycks oförmögna att göra en riktningsförändring utan att göra en 180 graders sväng, oavsett om det är i den sportsliga verksamheten eller kansliet eller styrelsen.

Efter en säsong så dåligt som 2023 var så vet jag inte om alla styrande kan sitta kvar. Jag tänker inte säga att den eller den ska avgå eller sparkas. Men om vi förändrar så hoppas jag verkligen att vi förändrar smartare. Om Håkan Mild väljer att lämna så hoppas jag inte vi tar in en ny ledare som ska bygga upp en ny organisation det första denne gör. Oavsett vilka poster eller tjänster vi ska fylla i framtiden så hoppas jag att vi i rekryterar personer som ser IFK Göteborg för vad IFK Göteborg är och hur denne kan utvecklas IFK Göteborg, och inte ser det som ett blankt papper med en stor plånbok att bygga om hej vilt.

Det är också tydligt att IFK Göteborg inte överpresterar i någon kategori, och det säger något om något. Även om det finns förklaringar och förmildrande omständigheter för mycket av det vi ser runt föreningen, så finns det anledning att fråga oss själva om det räcker.

För när vi tittar på siffrorna IFK Göteborg presenterar just nu och jämför de med våra konkurrenter så är det tydligt att det inte finns en enda kategori där vi kan säga att “Det här gör vi bättre än väntat.”

När du måste säga “Det är inte vad det ser ut som”, så brukar inte sanningen vara guld och gröna skogar.