Alltid Blåvitt går genom året som gått - 2021

Med längtan i bröstet kliver IFK Göteborg och inte minst alla supportrar snart på allvar in i 2022 års säsong. Träningsmatcher och Svenska Cupen står för dörren, innan Allsvenskan tar vid när våren börjat att blomstra i vårt avlånga land. Men. Innan vi fullt ut omfamnar den lidelse som väntar vårt supporterskap under kommande år ska vi på Alltid Blåvitt ge er en tillbakablick på den säsong som varit och med det kanske riva upp ett och annat sår som precis läkt ihop...

...förhoppningen är dock att det inte enbart ska göra detta, utan att denna redogörelse kommer kunna fungera som tändvätska inför det som komma skall.

När säsongen 2021 inleddes var det med Roland Nilsson som tränare. Nilsson som under hösten 2020 lämnat sitt uppdrag som förbundskapten för det svenska U21-landslaget för att ta över ett lag i en minst sagt prekär sits. En sits man till slut lyckades reda ut och nu blickades det framåt med ambitionen att säsongen 2021 inte skulle sluta på samma vis.

Truppen som inledde säsongen
Som brukligt så var det en relativt stor spelaromsättning inför säsongen 2021. Lämnat hade bland annat Giorgi Kharaishvili, Kristoffer Da Graca, André Calisir, Sargon Abraham och Emil Holm gjort. In på Kamratgården checkade istället Calle Johansson från Falkenberg, Simon Thern från Kamratföreningen i Norrköping, Gustav Norlin från Varberg, Kolbeinn Sigthorsson från AIK och Kevin Yakob från grannen på andra sidan bron. Men även om ingen skugga ska falla över dessa spelare så var det framförallt presentationen av tre andra spelare som stal de största rubrikerna. Marcus Berg och Oscar Wendt var äntligen hemma i de blåvita färgerna, båda två blev spelklara till sommaren och många var de supportrar som önskade att man kunde snabbspola vårsäsongen för att kunna hälsa de förlorade sönerna åter välkomna till föreningen. Men istället för ett långsamt trånande efter just detta så fick vi alla en present till lagom till seriestarten när bomben med stort B gav eko i en hel fotbollsvärld. Marek Hamšík blev klar för IFK Göteborg. Med stundande EM-slutspel framför sig, tillsammans med Covid-restriktoner i Kina sökte den tidigare Napoli-ikonen sig tillbaka till Europa och landade till slut hos IFK Göteborg. Även om den absoluta succén kanske uteblev, fick vi ändå uppleva hans briljans vid ett par tillfällen, såsom hans enda mål för föreningen som blev framröstat till säsongens mål, men kanske än mer en ”hype” och en förväntan om ett positivt 2021 där snacket främst handlade om att hålla jämna steg med toppen fram tills hemvändarna blivit spelklara för att kunna utmana om det allsvenska guldet.
Men det ska ju som vi alla känner till spelas på planen också.

Svenska Cupen
Tävlingssäsongen inleds som brukligt numera med starten av Svenska Cupen. På konstgräsplaner bitna av den vinter som varit reser de allsvenska lagen till seriekonkurrenter och lag från divisioner ett par hack ner i seriesystemet i form av ett inledande gruppspel om fyra deltagande lag, där enbart ett går vidare till det fortsatta slutspelet. I detta gruppspel ställdes Blåvitt mot seriekamraterna IFK Norrköping, GIF Sundsvall från Superettan och Sandvikens IF hemmahörande i Ettan Norra.

Första omgången spelades mot Sandviken på det klassiska arenaområdet Jernvallen i samma stad. Även om Blåvitt till slut lyckades knipa med sig samtliga tre poäng så såg det länge ut som att man var påväg mot ett rejält bottennapp när hemmalaget gjorde 3-1 tidigt i den andra halvleken. Men efter några lyckosamma minuter vänder man matchen till 3-4 och får till slut med sig en seger i den första tävlingsmatchen för säsongen.

I omgången därpå ställs man så mot GIF Sundsvall hemma på Valhalla. Den omgång som brukar bli avgörande för vilket av lagen som tar klivet mot den åtråvärda förstaplatsen och därmed vidare spel i turneringen. Så blev det även denna gång, om än på ett negativt vis. Blåvitt gör en återigen en ganska svag insats som räddas från katastrof genom Tobias Sanas straffmål på stopptid i den andra halvleken. Men med enbart en poäng med sig från denna måstematch, är läget som sådant att man står på fyra totalt inför den på förhand svåraste uppgiften i gruppspelet. IFK Norrköping på bortaplan.

Blåvitt tar dock ledningen i matchen genom en het Robin Söder som i och med detta gjorde sitt tredje mål på lika många matcher. Glädjen skulle dessvärre bli relativt kortvarig då Sead Haksabanovic kvitterar strax före paus genom ett fint skott från distans. Detta blir också slutresultatet. Blåvitt går genom gruppspelet utan förlust men blir trots detta två i gruppen och därmed utslagna från Svenska Cupen 2020/2021. En missräkning för den dåvarande regerande cupmästaren.
 

Allsvenskans inledning
I april var det så dags. Allsvenskan sparkade igång, om än med fortsatta restriktioner som innebar att läktarna fortsatt inte kunde ta emot fler än åtta åskådare vid de inledande omgångarna. Denna begränsning höll i sig till juli månad när de rådande restriktionerna lättades något, i form av att man fick 3 000 supportrar per sektion. Ett steg åt rätt riktning mot ett mer öppet samhälle även bortom spelet innanför de kritade linjerna. De skulle öppnas upp fullt ut först till hösten, något som vi kommer att ha anledning att återkomma mer till senare i texten.

Efter att ha spelat 0-0 i premiären borta mot ÖSK väntade säsongens första hemmamatch när AIK från Solna kom på besök till Ullevi. En tuff match på förhand där man gör en stark insats och får med sig den första trepoängaren för säsongen efter två mål av nyförvärvet, från just AIK, Kolbeinn Sigthorsson. I omgången därpå är det dags för en ny hemmamatch, denna gång mot den upphaussade nykomlingen Degerfors. Gästerna hade dittills kammat noll i poängkolumnen och snacket på förhand hade utöver att den tidigare Blåvitt-bekantingen Victor Edvardsen var tillbaka i Göteborg, främst handlat om att det var dags för Blåvitt att ta tydliga kliv i både spel och i tabellen. Matchen utvecklade sig snarare till lite av en mardröm för oss med sympatierna hos hemmalaget. Degerfors gör både 1-0 och 2-0 innan paus och utökar även till 3-0 tidigt i den andra halvleken. En nattsvart utveckling. Blåvitt gör ett försök till forcering genom reduceringar fram till 2-3, men en storspelande Ismael Diawara gör så att det till slut blir en smärtsam förlust. De två efterföljande matcherna slutar med kryss och i och med detta står man kvar på enbart en seger i de fem första matcherna och en blygsam 10:e plats i den Allsvenska tabellen.

Inte heller de tre kommande omgångarna innebär någon skillnad på det resultatmässiga. Tre nya kryss mot Kalmar FF, Sirius och Djurgården där två av dessa slutar mållöst och många uttrycker sin tveksamhet mot tränare Roland Nilssons spelidé. Trycket och kritiken blir tillslut för hård och efter enbart åtta spelade omgångar entledigar till sist IFK Göteborg Nilsson som tränare, detta efter att man bara ett antal månader tidigare skrivit ett flerårskontrakt med honom. En total missräkning och missbedömning, vilket ledde till att reaktionerna i supporterled inte lät vänta på sig. Inte mot entledigandet av Roland Nilsson som sådant, utan snarare kring hur signalerna och arbetet med tränarfrågan genomförts i det stora hela. Men faktumet kvarstår och in på Kamratgården kliver Mikael Stahre in. Den energistinta stockholmarens andra sejour i föreningen. Rekryteringen möts med till stora delar av positiva tongångar och med en förhoppning om att Stahre ska kunna ingjuta just energi, kampvilja och att man ska ”köra som fan”.

Mikael Stahres första match som ansvarig blir även den match som är den första efter sommarens EM-uppehåll. Elfsborg hemma. En match som slutar med förlust efter att Tobias Sana bland annat bränt en straff, men som även kantades av en trupp med många bortfall med anledning av sjukdom och skador när man hört tränare Stahre tala om matchen i efterhand. Det i kombination med svårigheten att ta över ett lag mitt under brinnande säsong och det är inte svårt att föreställa sig vilken utmaning som väntade Blåvitts nya tränare.

Trots dessa förutsättningar lyckas man ändå efter Elfsborgsmatchen att ta två raka segrar. Först på bortaplan mot ett krisande Östersund följt av en knapp hemmaseger mot Mjällby. Den matchen skulle främst bli ihågkommen av andra anledningar än resultatet. Nämligen att det var i denna match som Oscar Wendt och Marcus Berg drog på sig den blåvita tröjan igen efter åratal av spel ute i den vida fotbollsvärlden. Marcus Berg lät inte tvivlarna att just börja tvivla, utan öppnade målkontot redan i den första matchen till supportrarnas vilda glädje. Matchvinnare blev han dock inte, det blev istället Alexander Jallow efter att ha brutit in från sin högerkant och med en sträckt vänster letade sig bollen in i målvaktens högra hörn. Hans första Allsvenska mål och firandet som indikerade just detta är bland de sista minnesbilderna som man tar med sig från denna match. Nu kanske man ändå börjat hittat vägen in i säsongen på allvar?

Totalt mörker
Nej faktum är att det snarare går åt det rakt motsatta hållet. Med undantag för matchen mot Malmö på bortaplan som man mirakulöst går och vinner efter ett sent straffmål av Tobias Sana och hemmamötet med Halmstad, så är det en riktigt mörk period som laget går in i där formtabellen lyser blodrött. Förlust i dubbelmötena med Varberg, förlust i derbyt mot Häcken, förlust mot Kalmar FF på hemmaplan samt förluster mot i sammanhanget tuffa lag som Elfsborg, Hammarby och AIK. Som värst var det fyra förluster på raken och efter 22 spelade omgångar parkerade man på en 13:e plats i Allsvenskan på samma poäng som Degerfors som låg på negativt kval. Ett krisläge. Bland supporterled så växte frustrationen och kanske framförallt besvikelsen över att föreningen återigen står med ena benet djupt ner i avgrunden utan att kunna se tillstymmelse av ljus för att vända trenden. Som ett led av detta mörker lanserar vi på Alltid Blåvitt under denna period ett diskussionsprogram där vi på redaktionen fick möjlighet att pysa ur oss det som inte alltid ryms i text, varav ett av dessa program blev tvunget att delas upp i två delar med namnet just ”Det totala mörkret”. Som sagt, det här var en oerhört tuff period för föreningen, dess spelare men kanske framförallt alla supportrar som gjorde sitt för att kunna bidra utan att få en promille tillbaka i form av poäng och en förhoppning om en vändning av säsongen.

Efter det som var den fjärde förlusten på raken när man kammade noll borta mot Elfsborg så kunde man läsa att ett akut miniläger hade planerats. Under ett kortare uppehåll mellan matcherna i Allsvenskan checkade den sargade truppen in för ett par dagar av gruppstärkande aktiviteter på Tanumstrand i Bohuslänska Grebbestad. Vad som egentligen skedde under dessa dagar är ännu idag inte helt avslöjade. Men att luft rensades, någon enstaka öl inmundigades och ramar sattes är sådant som man i efterhand förstått inte är en helt otänkbar sanning. Det som väntade laget när man kommit ut på andra sidan från vistelsen var ett ödesmöte med bottenkonkurrenten Örebro SK.


Tobias Sanas tunga huvud får personifiera de blåvita känslorna under denna period

Tillbaka på Gamla Ullevi
Lagom till detta möte hade två glädjande besked basunerats ut som extra uppladdning i supporterled. Publikrestriktionerna var nu lyfta helt och hållet och i och med detta valde man att flytta tillbaka till Gamla Ullevi. Föreningen hade valt att spela sina matcher på Ullevi under rådande restriktioner, då man hade möjlighet att få in fler supportrar per sektion på just Ullevi än vad som vore möjligt på den ordinarie hemmaarenan Gamla Ullevi. Det maxtak som legat som en blöt filt över hela supporter-Sverige, hade försvunnit redan den 29 september. Men det här var den första hemmamatchen för Blåvitt sedan dessa nya togs i bruk, vilket gav tid för alla supportrar att kraftsamla rejält inför mötet med ÖSK.

I denna match visar man upp en oerhörd mental styrka. Även om ÖSK visade sig vara oerhört svagt för dagen så gör man en väldigt stabil och gedigen match och avgår med en 2-0-seger. Stor segerorganisatör blev Oscar Wendt som fick lite upprättelse efter en del tveksamma prestationer genom att dunka in en frispark strax före pausvilan, innan han stänger matchen på stopptid genom att med högerfoten raka in Marcus Bergs låga inlägg. Om ordet lättnad hade ett enda ljud skulle det kunna definieras av de känsloyttringar som merparten av de 13 345 åskådarna gjorde av sig när matchen sista vissla ljöd, som förkunnade tre oerhört efterlängtade poäng in på det blåvita kontot.

Allsvenskans formstarkaste lag
Efter den förlösande segern mot Örebro så är det som att något händer med laget. Man börjar få fart på både spelare och spel och känslan är att det inte är samma lag vi får bevittna jämfört med stora delar av den säsong som just passerat. Många spelare höjer sig, några ”nya” spelare tar stora kliv och vissa andra spelare fortsätter att osa klass men får i tillägg hjälp och det hela börjar mer och mer likna ett väloljat maskineri. Det finns många spelare att nämna som med tydlighet är stora bidragande faktorer till denna förvandling, men vi ska försöka att punktmarkera ett par som kanske stack ut mer än vissa andra.

Gustav Svensson är under den period när allt gällde som mest en av de spelare som tydligast fick personifiera den blåvita förvandlingen. Under denna period var han fullständigt outstanding i sin roll som defensiv städgumma. Om du fick den minsta feltouch på bollen så var Gustav där och tacklade och stångades, han täckte de ytor av planen och världen i övrigt som inte täcks av vatten på ett imponerande vis och gjorde just det jobbet i det tysta som gjorde att både vår backlinje fick god hjälp att freda det egna målet, samtidigt som man vann boll högre upp i banan som gjorde det enklare för våra offensiva pjäser kunde hota på ett tydligare vis. En instrumentell byggsten i det lag som Blåvitt var under Allsvenskans senare del.

Hosam Aiesh hade under stora delar av säsongen mest fått värma bänk och göra sporadiska framträdanden under matcherna. Till en början var det tydligt att han inte ingick i Roland Nilssons planer och han fick ofta spela i en ovan ”wing-back”-position som inte är den position som han främst ser sig själv i. Han ryktades även bort från föreningen i perioder och känslan var knappast att detta skulle vara en spelare att räkna med när det blåste som snålast uppe på Kamratgården. Men ack så fel man kan ha. Hur det kunde bli som det blev vet jag inte om någon kan förklara, men vilken kvalitet som Hosam Aiesh visade upp under denna del av säsongen. Han tog kliv mot att vara den urkraft på kanten som så många supportrar hoppats på att han skulle vara när han hämtades in från Östersund. En remarkabel förändring och där har vi nog mycket att tacka Mikael Stahre för, men kanske framförallt Hosam själv som knöt näven i fickan hårdare än någonsin förr och fick i och med detta visa tvivlarna vilken höjd den kroppen besitter när nästan allt fungerar.

Calle Johansson tog även han stora kliv under hösten och var tillsammans med Mattias Bjärsmyr det självklara valet på mittbackspositionerna. Nyförvärvet från Falkenberg kom med en hög status som en av Allsvenskans främsta på positionen när han värvades, men hade bitvis blandat och gett under säsongen. Men med kniven mot strupen så steppade han upp och visade en enorm trygghet och stabilitet, lägg därtill ett par viktiga mål när kontraktet säkrades efter segern mot Mjällby och vi har även här en spelare som när det gällde som mest, visade som mest.

Det värmer alltid ett supporterhjärta som mest när en spelare från de egna leden kommer upp och gör avtryck i föreningens representationslag. Att en av de sina får skina med ungdomlig entusiasm och en frenesi som smittar av sig på övriga lagkamrater. Det kan vi understryka att Oscar Vilhelmsson med all önskvärd tydlighet gjorde. När han till slut fick chansen, många var vi som tyckte det var väl sent, så tog han den med en klokhet, löpstyrka och som en arvtagare till Berg framme i forwardslinjen. Det dröjde innan poängen trillade in för honom men även innan dess var han oerhört viktig i den blåvita vändningen av säsongen i den del av spelet som inte alltid syns i tv-sändningen eller som det pratas om i eftersnacket. Ett hårt arbete lönar sig och när väl första målet kom så kändes han närmast ostoppbar. En väldigt imponerande säsong av den unge Vilhelmsson.

Ja vad kan man säga som inte redan är sagt om Marcus Berg. Sedan han äntligen var åter i den blåvita dressen har han visat på en sådan oerhörd kvalitet genomgående under säsongen. Inte bara tack vare målen och poängen, utan i hela hans uppenbarelse. En smart touch här, en klok löpning där. Han är en trygg punkt man kan fästa boll vid och som gör att spelarna runtomkring honom växer och blir bättre. Till slut landar han på 10 gjorda mål på 18 spelade matcher och en monumental viktig spelare genomgående under säsongen men kanske framförallt under perioden då det såg som allra tuffast ut.

Om vi riktar blickarna tillbaka till de avslutande matcherna av Allsvenskan så kan vi konstatera att Blåvitt är ett av, om inte hela Allsvenskans formstarkaste lag under slutdelen av säsongen. Gör man en formtabell från matchen mot ÖSK så är det åtta matcher kvar av serien. På dessa åtta matcher tar man sex segrar, spelar en oavgjord och förlorar enbart en. En remarkabel vändning. 19 poäng på dessa ”finalmatcher” och i och med detta avslutar man serien poängmässigt starkast tillsammans med Hammarby. Det hela landar i att man slutar på en åttonde plats i serien. Få var vi som trodde att det skulle sluta såhär när hotet om en kvalplats skrämde som mest.


3-0-segern mot Djurgården hemma på Gamla Ullevi var en av de mest minnesvärda under säsongen 2021

Dystra avsked
I princip sedan de sade på återseende till Kamratgården när de tog sig ut i världen för att testa sina vingar, så har det snackats och drömts om att den så kallade ”fika-ligan” ska återförenas i den blåvita dressen. Under 2021 var det så dags för just denna återförening. I truppen fanns redan Jakob Johansson och Pontus Wernbloom och i takt med att Oscar Wendt, Marcus Berg och sedermera även Gustav Svensson återvände till moderskeppet så blev alla supportrarnas våta drömmar till slut en realitet. För en kort stund. En väldigt kort stund. För smärtande nog så behövde vi ta farväl av två av dessa ikoner innan de ens hade fått chansen att ta Allsvenskan med storm tillsammans. På grund av skador tvingades både Jakob Johansson och Pontus Wernbloom att avsluta sina karriärer i förtid. Tungt för alla supportrar som längtat efter den dag då de skulle stå där tillsammans på planen igen, men givetvis allra mest för spelarna själva när en karriär behöver avslutas på annat sätt än sina egna villkor. I och med dessa avsked försvann inte bara kvalitet, rutin och en vinnarmentalitet utan även två sanna kamrater och Blåvitt-ambassadörer som varken ersätts i en handvändning eller som växer på träd i rådande fotbollsklimat.

Damlagets framgångssaga
Denna redogörelse har, som ni säkerligen märkt, haft sitt huvudfokus på föreningens herrlag. Men vad vore en sammanfattning över året som varit om vi inte stannade en stund vid årets absoluta höjdpunkt. Damlagets sanslösa säsong i division 3 som innebar att man till slut tog klivet upp till division 2.

På grund av rådande restriktioner kom inte seriespelet igång för damlaget förrän i augusti månad istället för i april som tanken var från början. När den väl kom igång var det i form av en enkelserie där 9 lag tampades om serieseger som innebar kval till division 2. Målet och ambitionen att vara det lag som skulle knipa denna plats fanns där och man lät ingen tvivla på dessa mål när spelet på plan väl var igång. Eller vad sägs som denna resultatrad:

8-0
14-0
7-3
5-0
7-0
16-0
8-1
1-0

Med den förkrossande målskillnaden 66-4, går man genom seriespelet rent utan förlust. Lägg därtill att man har en genomsnittsålder i truppen på runt 17 år och det blir nästan svårt att ta in vilken makalös bedrift detta är. Noterbart är att man också har tre spelare på topp fyra över de främsta målgörarna i serien. Novalie Jensen på 10 mål (anmärkningsvärt är att samtliga dessa mål gjordes under en och samma match), Filippa Hopkins på 18 mål och skytteligavinnare Victoria Svanström med 21 fullträffar.  

Efter denna uppvisning var det så dags för kval till Division 2. I detta kval ställdes man mot Örgryte IS som gått starkt i sin division 3-serie och som med bara en förlust vann sin serie med fyra poäng till andraplacerade Mossens BK/IF Mölndal Fotboll. Det var med andra ord två starka lag som ställdes mot varandra och detta dubbelmöte skulle visa sig bli oerhört jämnt och bjuda på stor dramatik.

Första mötet på Valhalla var det Örgryte som stod som hemmalag och just hemmalaget var de som tog tag i taktpinnen och när timmen var spelad hade man gått fram till en 4-1-ledning. Men, när matchens sista vissla ljudit hade Blåvitt lyckats få med sig 4-4 efter en kvittering i den 92:a minuten. I och med detta var det helt öppet inför returmötet på samma arena dryga veckan senare.

Även i den andra kvalmatchen skulle Örgryte vara laget som målmässigt tog tag i matchen. Först genom att ta ledningen men även när man efter Blåvitts kvittering drar ifrån till 1-3. Men återigen visar Blåvitt en enorm karaktär och lyckas få till en kvittering till 3-3 i den 85:e minuten. Resultatet står sig och detta innebär att Blåvitt till slut vinner det jämna dubbelmötet på fler gjorda bortamål och är således klara för spel i division 2. De 2 027 åskådarna, där merparten hade blåvita sympatier, hyllade laget och hjältarna på ett vackert och mäktigt vis. En helt klart imponerande publiksiffra värdigt ett fantastiskt och skickligt lag som förtjänar all beröm över en säsong som de genomfört till perfektion.


Gudhattar på när vårt damlag fick fira platsen i division 2 framför en storpublik på Valhalla

Så hur ska året 2021 då sammanfattas? Ja, klart är att den känslomässiga hissen verkligen fått beprövas på alla tänkbara sätt. Från glädje över nyförvärv, segrar och mål till sorgen som breder ut sig över tunga förluster, restriktioner och att man inte får träffa sina vänner på samma sätt kring matcher. Det har varit en prövande tid på många vis och även om vi inte helt och fullt styr vår egen frihet ännu så kommer det att bli bättre. Förhoppningsvis väldigt snart.
Snart får vi stå där med en vän bredvid oss, med sin son eller dotter som med stora ögon får bevittna sitt favoritlag på plats. Tillsammans med varandra på Gamla Ullevi igen. Ni är aldrig ensamma. Vi är aldrig ensamma. För vi är Blåvitt.

Med önskan om ett bättre 2022 vill vi på Alltid Blåvitt ta tillfället i akt och tacka alla läsare för säsongen 2021.
Tack för all feedback, tips och diskussioner kring laget i våra hjärtan.

Tack!

 

0 kommentarer

Andreas Astegren@astegren2022-01-31 12:00:00