Redaktionspanelen - Stahre Out
Efter fiaskot i Svenska Cupen tvingas Mikael Stahre lämna posten som tränare för IFK Göteborg. Är det rätt? Hur går Blåvitt vidare? Vad kunde gjorts bättre? Redaktionspanelen tycker till om de senaste dagarnas händelser!
Veckans panel består av Arvid Larsson, Charlie Ahlgren, Ludwig Härlin och Adrian Pihl Spahiu
Efter en längre tids kritik fick Mikael Stahre under onsdagen lämna sin post som tränare för IFK Göteborg med bara veckor kvar till Allsvensk premiär. Var det rätt?
Arvid
Ja, det måste jag säga. Visst är tajmingen inte helt klockren och visst borde det skett redan i höstas men bättre sent än aldrig. Cupfiaskot mot både Gais och Norrköping blev någonstans sista droppen i ett redan överfullt glas. För faktum är att Mikael Stahres IFK Göteborg aldrig riktigt imponerat. Det har aldrig funnits en spelidé som känns tydlig och framgångsrik, de få framgångarna har snarare berott på energi och individuella prestationer. Dessutom hade Stahre de sista dagarna hela det blåvita supporterledet emot sig och säkert även stora delar av spelartruppen. Det blir sällan bra att coacha med den enorma pressen hängande över sig. Jag älskar Mikael Stahre som person och människa men ser honom inte som lämpad att träna IFK Göteborg i dagsläget.
Charlie
Först & främst är tajmingen väldigt underlig, sparkningen bör ha skett redan efter 0-4 mot Häcken. Varför man inte valde att avsluta Mikaels anställning bör egentligen handla om att klubben ville ge honom en försäsong där det rustades upp. Just nu befinner sig IFK Göteborg i en utveckling bakåt & jag har svårt att se att Stahre lyckas att lyfta föreningen till nygamla höjder. Resultaten kombinerat med filosofin som Stahre predikar är det som med störst sannolikhet fått honom avskedad, med all rätt. Det låter stenhårt, men år 2023 är det inte möjligt att spela 4-4-2 och “dunka” långbollar.
Ludwig
Det korta svaret är ja. Resultaten från i höstas borde egentligen varit bevis nog för att Stahre inte var rätt man att få Blåvitt att ta nästa steg. Nu fick han ändå chansen att bevisa motsatsen, men matcherna mot Viborg, GAIS och Norrköping blev bara ytterligare bevis på det. Sen är timingen långt ifrån optimal med tanke på att det bara är 3 veckor kvar till Allsvenskan. Med det sagt ser jag hellre att man tar beslutet nu istället för att behöva ta det när man står på 2 poäng efter de 5 första matcherna i serien (Värnamo hemma, Kalmar borta, Malmö hemma, Djurgården borta, Norrköping hemma).
Sen spelar det såklart roll vad som kommer in istället för Stahre. Kombinationen Alexander Tengryd och William Lundin tror jag inte på över tid och om det kommer in en ersättare av typen Marcus Lantz eller Jörgen Lennartsson (vilket för övrigt vore en parodi) hade Stahre lika gärna kunnat vara kvar. Ge mig en tränare av Poya-typen (nej inte just Poya, han är bara ett exempel), någon som kan förädla talangen som finns i truppen och sätta ett spel som får oss att känna framtidstro igen.
Adrian
Jag tycker det var rätt trots allt. Det var inte bara resultaten som låg Stahre i fatet, utan att det inte såg ut att vara på väg någonstans. I slutändan så fick Stahre nästan två år på sig att ”knäcka koden” men med tiden påminde det mer om George R R Martins ”Winds of Winter”. Helst ska du spela bra och få bra resultat. Spela dåligt men få bra resultat är acceptabelt. Spela bra men få dåliga resultat köper tid, men spelar du dåligt och får dåliga resultat så hänger du löst. Mikael Stahres IFK Göteborg spelade dåligt och fick rätt dåliga resultat i två års tid.
Tidpunkten för beslutet är såklart allt annat än ideal, men som jag ser det så fick Stahre en sista chans i höstas. Han fick en ny trupp som sattes relativt tidigt, en lång försäsong (Blåvitt satte igång försäsongen ovanligt tidigt) och istället för att se någon förbättring så var spelet ännu sämre. Med de två gångna åren i ryggen tycker jag det var tydligt att Blåvitt inte rör sig åt rätt håll, och då är det lika bra att sätta igång förändringsarbetet redan nu. Om vi nu inte tror att Stahre ska få ordning på skutan, vad finns det egentligen att vinna på att ha kvar honom till sommaruppehållet?
En återkommande kritik mot Blåvitt är att föreningen saknar sportchef och att klubbchefen Håkan Mild i stället är inblandad i mycket av det sportsliga. Är det hållbart att driva en elitfotbollsförening på det sättet?
Arvid
I dagsläget känns det varken hållbart eller särskilt seriöst men förhoppningsvis har Håkan och den övriga ledningen en tydlig plan och målbild. De förstår nog själva att varje dag som Blåvitt saknar både huvudtränare och sportchef är en dålig dag. Det återstår att se vad som prioriteras högt av dessa, som jag ser det finns det två alternativ. Antingen tillkommer en tränare med uppgifter likt de Stahre hade, eller så tillkommer en sportchef som bara är just sportchef.
Sker inget av detta och Blåvitt går in i Allsvenskan med William Lundin och Alexander Tengryd som tränarduo och utan sportchef börjar åtminstone jag tvivla på processen. Då har Håkan Mild blivit maktgalen för det är inte ett seriöst sätt att driva en elitfotbollsförening på.
Charlie
Min definition av en elitfotbollsförening är följande: En stabil & god ekonomi, en trupp som presterar i de allra högsta systemen, en god akademi, goda faciliteter, en bred och stark tränarstab & slutligen en sportchef. IFK Göteborg har inte en sportchef, det har alla klubbar som slutade före oss säsongen 22. Jag har fullt förtroende för att Håkan Mild alltid gör vad han anser är det bästa för klubben, men jag tror inte att Håkan Mild har kapacitet att i princip sköta två poster inom föreningen. Det som verkligen kan bli ett problem är det faktum att den tränare som ska anställas behöver kunna axla rollen inom sportrådet. Årsredovisningen visade att föreningen ständigt tar kliv i rätt riktning, nästa steg bör vara att anställa en sportchef.
Ludwig
Tittar man på klubbarna som slutade före Blåvitt förra året finns det ju en gemensam nämnare, alla har mer eller mindre profilerade sportchefer (Bosse Andersson, Daniel Andersson, Jesper Jansson, Martin Ericsson för att nämna några). Det behöver nödvändigtvis inte vara fel att använda sig av ett sportråd som Blåvitt gör, men med en renodlad sportchef hade Håkan sluppit sitta på dubbla stolar. Framför allt hade det gjort det möjligt för honom att fokusera på saker som inte har med sporten att göra. För man ska komma ihåg att sen Håkan återvände till klubben görs mycket rätt uppe på Kamratgården, men det stora sorgebarnet fortsätter vara det sportsliga. Vad passar då bättre än att anställa någon typ av chef med huvudansvar för just det sportsliga, typ en sportchef?
Adrian
Som jag ser det behöver en fotbollsförening ha sportsliga strategier i tre olika tidsskalor. Hur vinner vi nästa match? Hur gör vi en så bra säsong som möjligt? Hur är vi bra över tid? Rollfördelningen och hur vi jobbar med de olika perspektiven skulle jag nog vilja påstå att har varit Blåvitts största problem de senaste 10 åren, och lösningen behöver inte nödvändigtvis vara en sportchef, utan att rollerna sätts och tydliga ansvar ges.
Den rollfördelningen har en problematisk brytpunkt i att tränarna tar ut laget till matcherna. Om vi säger att sportchefen har ansvar för att göra en bra säsong så kan sportchefen inte styra över ifall tränaren sliter ut dina stjärnspelare i ”fel matcher”. Det tyckte jag var väldigt tydligt när Jörgen Lennartsson var tränare med ett tydligt uppdrag av ”vinn här och nu”, och i princip alltid spelade bästa laget, även om Blåvitt mötte Åtvidaberg i Allsvenskan på måndag och spelade Europa League kval på torsdagen. Vissa löser det genom att ha en ”manager” som en tränare med ett uttalat längre perspektiv än bara nästa match.
Att kalla det manager är väl kanske mest ett sätt att med titel särskilja rollen. Jag tycker oavsett vad vi kallar rollen att personen som tar ut laget till matcherna ska ha ett perspektiv över en hel säsong, och inte bara nästa match. Tar vi sedan Blåvitt som ändå har en vision (som vi kanske inte alltid når upp till så bra) om att föreningen ska bygga sin grund i sin akademiverksamhet så blir perspektivet ”hur är vi bra över tid” något som genomsyrar betydligt mer av verksamheten än bara det som sker runt A-laget, och då är det inte fel att den frågan hamnar på bordet hos ett sportråd. Och då landar jag ändå i att en sportchef kanske inte behövs? Däremot behöver ansvarsfördelningen och mandatfördelningen mellan de olika instanserna vara glasklar, åtminstone för de inblandade. Lyssnar vi på Stahre så verkar han inte varit helt bekväm i var hans ansvar började och slutade, och det måste såklart bli bättre, oavsett om Blåvitt går vidare med eller utan sportchef. När jag hör intervjuer som t ex "Team Stahre" med Stahre i efterhand verkar det som om han fått direktiv om att spela unga spelare för att höja deras värde så de kan säljas vidare vilket krockat med ambitionerna både på kort sikt och över en säsong, och ska Blåvitt köra vidare utan sportchef så måste det mandatet och de riktlinjerna vara betydligt tydligare än de låter som om de varit hittills.
Är det här slutet på stormen runt Blåvitt eller kommer vi få se fler mörka rubriker innan något lugn återfinner sig?
Arvid
Förhoppningsvis är det slut med trafiken ut från Kamratgården åtminstone. Det får vara nog med den saken nu, dags för lite långsiktighet och kontinuitet. Däremot lär det fortsätta spekuleras om olika tränare som är aktuella att ersätta Stahre och tillslut lär något hända på den fronten. Om det istället blir lugnt och skönt runt Kamratgården ser jag det som något dåligt. Det behövs minst en tränare eller sportchef innan serien börjar är känslan, annars kan det bli tufft.
Charlie
Stormen kring Blåvitt kommer nog aldrig riktigt få ett slut, stormen klubben huserar i för tillfället går att efterlikna tyfonen Tip som drog in över stilla havet 1979. Det är svårt att som Blåvitt supporter stå och säga att längtan i bröstet finns där. Framförallt med tanke på att rubrikerna blir allt mörkare ju längre in på säsongen vi tagit oss. Det som varit jobbigaste ur eget perspektiv är hur förväntningarna skruvas upp med cirka 279% inför säsongen, för att sedan slås rätt ner. Det kommer aldrig sluta blåsa kring föreningen, men fler mörka rubriker har jag svårt att se. Det skulle vara om Marcus Bergs kropp inte håller, då kan nog 4-4-2 med långbollar helt plötsligt behövas.
Ludwig
Det vågar jag inte svara ja eller nej på i dagsläget för det finns väldigt många parametrar som spelar in. Sätter Blåvitt en tränare som landar väl och det slutar läcka bakåt, då vågar jag nog säga att det värsta är över nu och det blir lugn och ro ett tag framöver. Men lek med tanken att det inte kommer in någon tränare (eller sportchef), det kommer uppgifter i media om att namn efter namn tackar nej och det slutar med någon intern lösning. Spelet fortsätter att hacka och i premiären blir det 1-1 mot Värnamo. I så fall tror jag tyvärr bara vi har sett toppen av isberget och fler huvuden kommer rulla. Och då har jag inte ens nämnt årsmötet som bara är några dagar bort där mycket kan hända. Blåvitts ledning har ett minfält att ta sig igenom framöver och jag hoppas de lyckas, för dessa återkommande stormar är inte bra för någon.
Adrian
De olika medierna suktar ju konstant efter blod så jag utgår från att det för de som främst konsumerar tidningsrubriker kommer framstå som om det stormar hela våren. Men för arbetet i IFK Göteborg tror jag ändå kan komma att bli lugnare framöver. Det viktiga är att den ersättaren som tas in för Mikael Stahre är en långsiktig lösning som är införstådd i sin roll och föreningens långsiktiga visioner. Egentligen tycker jag att mycket av det som hänt den senaste tiden varit ett led i den riktningen, och att vissa saker fått orimliga proportioner. Ta t ex fallet Pontus Farnerud. Om vi går tillbaka till mitt resonemang på den förra frågan med tidsperspektiv. Där tycker jag att det var ganska tydligt att Pontus jobbade i ett kortsiktigare perspektiv än ledningen ville. Man planerade inte värvningar för kommande säsonger (målvakt rekryterades t ex inte förrän företrädaren lämnat, att jämföra med 2022 då Pontus Dahlberg kom ett halvår innan Hahns kontrakt gick ut), det togs in externa spelare istället för att flytta upp juniorer m.m.
Det är klart att det går att måla upp det som ett kaosbeslut i en kaosklubb, men i min värld var det ett tydligt långsiktigt beslut för att skapa stabilitet och riktning i vilken grund IFK Göteborg ska stå på. Får Blåvitt in en tränare som är med på den långsiktiga riktningen för föreningen och det ansvar tränaren/managern har i den organisationen så tror jag ändå att det kan komma att bli en relativt lugn säsong i övrigt. För vi ska komma ihåg att Stahre inte får sparken för att han förlorade mot Gais och Norrköping. Han får sparken för att Blåvitt under de två år han varit här varken utvecklats eller nått resultat. Målet är såklart att nå båda, men en tränare kan köpa sig tid genom att uppnå ett av kriterierna. Stahre har under två år varken utvecklat eller nått resultat. Att han får gå är inte ett panikbeslut även om det gärna målas upp som det, och så länge inte nästa tränare dansar kring nedflyttning så tror jag att det kommer lugna ner sig runt Blåvitt lite nu.
