Anton Blidh: "Jag tror inte på idén att straffa folk"
De goda råden blir allt dyrare för IFK Göteborg, som kämpar för allsvensk överlevnad. Men hockeyproffset Anton Blidh har hopp om förbättring. – Styr ihop en lagfest och samla gruppen, föreslår han.
Inklämd mellan två amerikanska storstäder – med New York i söder och Boston i norr – ligger delstaten Connecticuts centralort, Hartford. En gång, troligen i slutet av 1860-talet, ska författaren Mark Twain ha beskrivit staden som den "vackraste" han sett.
På senare tid har däremot inte Hartford gjort skäl för sin påstådda charm; kraftiga skyfall har ställt till med oreda på flera håll.
– Just nu regnar det en hel del, berättar Anton Blidh när vi når varandra över telefon.
Göteborgaren har nyligen genomfört ett träningspass på halvön Cape Cod. Där ser han till att komma i gott slag efter semestern, som tillbringades i Sverige.
– Det har varit riktigt kul. Vi var ute en del på Tjörn, där vi har ett ställe. Det var en bra sommar, även om den gick lite väl fort. Plötsligt var det dags att lämna familj och vänner igen.
Tillbakaresan till USA är han väl bekant med.
– Det är nästan tio år sedan jag flyttade hit. Det känns som att jag har bott här i en evighet.
Hur minns du din första tid i Nordamerika?
– Det var tufft med språket. Jag var ingen stjärna på engelska i skolan och tyckte överlag inte att det var särskilt kul att plugga. Dessutom var det första gången jag flyttade hemifrån. Det var ett stort steg; på en och samma gång lärde jag mig att städa, tvätta och laga mat.
Han fyller i:
– Jag minns hur det var att säga hejdå till mamma på Landvetter. Det var jobbigt att lämna tryggheten där hemma.
Som 20-åring hade han skrivit på ett treårsavtal med Boston Bruins, varpå Sportbladet rubricerade honom som "Sverige nästa NHL-proffs", medan GT beskrev en "kometkarriär". Den hårt arbetande forwarden verkade ha framtiden för sig.
Kort efter att nyheten om utlandsflytten briserade fick han anledning att glädjas på nytt; tillsammans med sina medspelare i Frölunda bjöds han in till Kamratgården. Där väntade fotbollsträning med IFK Göteborg, som Mölnlyckesonen har följt sedan barnsben.
– Blåvitt har alltid varit mitt lag, så det var både kul och lite speciellt.
Var det något som stack ut?
– Jag kommer ihåg en situation, det var en löpduell med IFK:s Haitam Aleesami. "Jäklar", minns jag att jag tänkte. Han var både stark och jävligt snabb.
Sedan den där soldränkta förmiddagen i juni har mycket hänt. Två klubbyten senare tillhör han i dag New York Rangers organisation, bor i Hartford-förorten Bloomfield och har en nio månader gammal dotter med sin amerikanska flickvän, Alexandra.
– Numera ser jag livet från en annan vinkel. När jag väl kommer hem kan jag släppa hockeyspelandet och fokusera på min dotter, som alltid är glad att se mig. Det är coolt.
Ska hon bli lika blåvit som du?
– Det är hon redan, för jag har köpt en massa grejer. När det är matchdag klär vi henne i en blåvitrandig bodysuit och tittar tillsammans.
Ni ser matcherna på morgnarna, eller hur?
– Oftast gör vi det, i och med att det är sex timmars tidsskillnad. Tyvärr blir dagen sällan bra efter det. Blåvitt gör ju en ofta förbannad.
Dessbättre har han fått utlopp för sitt missnöje i samtal med de tidigare lagkamraterna Oskar Steen och Karl Henriksson. Inför höstens säsong vänder däremot bägge (inte på grund av Antons klagosång) hem till Sverige för spel i Färjestad respektive Växjö Lakers.
– Jag kan inte sticka under stolen med att jag grämer mig över hur illa det går för föreningen. Vissa dagar är jag till och med glad över att inte bo i Göteborg.
Frustrationen är förståelig. Inför söndagens västkustderby mot Elfsborg är Blåvitt indraget i den allsvenska bottenstriden, samtidigt som lokalrivalen Gais slåss för en Europaplats. Många frågar sig hur huvudtränare Stefan Billborn ska få laget på rätt köl.
– För några år sedan låg vi sist i divisionen här borta. Till slut valde vår tränare att samla ihop gruppen. "Här har ni lite pengar. Nu vill jag att ni går ut och har kul tillsammans, så syns vi om några dagar", sa han. Efter det vann vi 19 av de återstående 20 matcherna.
Ni gick ut på stan och tog er en "bläcka"?
– Nja, vi spelade biljard och shuffleboard. Vi hade kul, helt enkelt.
Så de blåvita spelarna bör inte springa fler straffrundor på Kamratgården?
– Jag tror inte på idén att straffa folk, säger han avslutningsvis.
