Kontinuitet eller medveten förändring?
IFK Göteborg sparkar sin tredje tränare på tre år i ett minst sagt udda läge. Kanske börjar det bli dags att ifrågasätta vart IFK Göteborg är på väg och om det verkligen är rätt personer inom organisationen.
Den 19 januari 2021, alltså för drygt två år sedan, återvände Håkan Mild till den sportsliga ledningen i IFK Göteborg. Klubbdirektör blev titeln, efter att den uppskattade Max Markusson lämnat titeln. Den blåvita supporterskaran skrek efter kontinuitet och den stora massan riktade sitt hopp till Håkan Mild att uppfylla just detta. Men hur gick det egentligen med den saken?
På dessa två år som Håkan Mild har styrt IFK Göteborg har lika många tränare fått foten, Roland Nilsson och nu Mikael Stahre. I den övriga tränarstaben har målvaktstränare Stefan Remnér blivit Lee Baxter. Assisterande tränarna William Strömberg och Ferran Siblia har blivit William Lundin och Alexander Tengryd. Lägg till Hannes Stiller i ekvationen och Blåvitt har under en 2-årsperiod haft nio olika personer som på ett eller annat sätt varit en del av tränarstaben.
Ingen av de som var med när Mild kom finns kvar idag. Den personen som suttit längst på sin post är Alexander Tengryd, drygt ett år (Stiller har haft två olika roller). I övrigt har IFK Göteborg saknat sportchef sedan ett år tillbaka när huvudpersonen Håkan Mild sparkade Pontus Farnerud. Dessutom har tidigare chefsscout Olle Sultan ersatts av Stig Torbjörnsen.
Sparkningen av Mikael Stahre är dessutom mycket mer än sparkningen av bara en fotbollstränare i mängden. Sedan Farnerud lämnade har det tydligt kommunicerats att Stahre, likt de andra i ledarstaben, fått ett större ansvar i organisationen.
Tittar man istället på spelartruppen och de som ska göra jobbet på planen ser det inte heller särskilt ljust ut vad gäller kontinuitet. På två år med Håkan Mild är det bara åtta spelare som varit med hela tiden, Adam Ingi Benediktsson, Lucas Kåhed, Gustaf Norlin, Simon Thern, Sebastian Eriksson, Oscar Wendt, Marcus Berg, Gustav Svensson.
Jämför man bara med förra säsongen är det hälften från den tilltänkta startelvan som bytts ut. Bland de utbytta finns en av Allsvenskans bästa målvakter, en stabil, tongivande, mittback och en mycket uppskattad Emil Salomonsson. Var dessa förändringar nödvändiga? Hade Warner Hahn och Calle Johansson kunnat bli kvar? Dessa frågor lär aldrig besvaras, men det går åtminstone att konstatera att IFK Göteborg frånskriver sig allt vad kontinuitet innebär. Förutom på posten som klubbdirektör.
Ju mer man ältar den blåvita misären uppfattas det som att yrkesmannen Håkan Mild minsann vill styra skutan på sitt alldeles egna sätt. För ärligt talat, hur ska en fotbollsförening ta sig framåt på lång sikt när den hela tiden förändras, hela tiden omstruktureras och hela tiden uppfattas som rörig? Sedan Stahre fick sparken har Blåvitt alltså saknat både sportchef och huvudtränare, Allsvenskan börjar om mindre än fyra veckor.
Det enskilda beslutet att sparka den enskilde tränaren eller analytikern, det enskilda beslutet att gå skilda vägar med en spelare kanske inte bör ifrågasättas. Det är kanske helt rätt att sparka Mikael Stahre utan en klar ersättare, det var kanske helt rätt att satsa på Pontus Dahlberg istället för Warner Hahn. Det kan bara framtiden avgöra. Men IFK Göteborgs riktning både kan och bör ifrågasättas. När ska det sluta? När ska IFK Göteborg bli en fungerande, framgångsrik organisation igen? När ska IFK Göteborg få en sportchef igen och när kommer den kontinuitet som så många efterfrågar?
