Avgångstexten
IFK Göteborg förlorar igen och har nu tagit sju poäng på tolv matcher, ett resultat som inte bara är Blåvitts sämsta genom alla tider, det är i bottenskiktet av Allsvenskan sedan 16 lags-serien infördes 2008. Tolv omgångar in går det inte att skylla på omständigheter eller otur. Problemet sitter djupare än så och det är dags att IFK Göteborg tar sig en rejäl blick i spegeln. HELA IFK Göteborg.
Sju poäng på tolv matcher är inte bara dåligt med Blåvita mått mätt. Det är på ”minnesvärt dåliga lag” nivå. Det är ett poängsnitt som ger 17,5 poäng på en hel säsong. Låt oss säga 18 poäng för att vara snälla. Som referens knep Gefle en direknedflyttningsplats 2016 med 27 poäng. Gais 2012 som ofta målas upp som historiskt dåliga knep tolv poäng. För att sätta resultaten IFK Göteborg presterar just nu i en historisk kontext.
Det är lätt att peka på vissa matcher som Blåvitt förlorade trots att man kanske förtjänade att vinna och säga att vi borde varit bättre. Å andra sidan kan vi konstatera att när det gällt som mest, mot de konkurrerande bottenlagen Mjällby och Sirius så har Blåvitt skrapat ihop tre skott på mål, gjort noll mål och släppt in tre.
Det är lätt att peka på vissa hoppingivande faktorer, men det är nog att lura sig själv. I en välfungerande organisation klarar man av att hantera motgångar och i en dåligt fungerande organisation så äts det lilla positiva som görs snabbt upp av allt annat som är dåligt.
För att ta en referens från ett tidigare liv, ett liv där jag jobbade med annat och Blåvitt faktiskt slogs om guld, så har jag aldrig någonsin hört talas om en flygolycka där man bara hittat ett fel. Det är alltid en serie misstag som leder till olyckor. Tar vi t ex Gottröra kraschen, som under omständigheterna ändå ofta målas upp som ett julmirakel, så har vi dels att SAS inte lyckades kontrollera isbeläggningen på vingarna, men också att tillverkaren McDonnell Douglas installerat ett automatiskt systems som kompenserade för motorbortfall vid start genom att öka gasen på andra motorn. Ett system som piloterna inte visste fanns, och som de inte var utbildade i att hantera. Hade piloterna känt till systemet så hade de kunnat stänga av det och räddat den andra motorn och kunnat genomföra en nödlandning på Arlanda.
IFK Göteborg är inte där IFK Göteborg är för att man inte fick med sig en straff mot Värnamo i premiären. IFK Göteborg är inte där IFK Göteborg är för att Pontus Dahlberg stod för en grov tavla mot AIK. IFK Göteborg är där IFK Göteborg är för att man gör väldigt många misstag i det som ska vara IFK Göteborgs kärnverksamhet.
Jag har min åsikt om vad jag tycker är fel, men det här är inte en peka finger text. Tvärt om.
Oavsett vem som gjort mest fel så kvarstår ändå det faktum att i en fungerande organisation så tål organisationen enskilda misstag. Och där är vi inte. Där måste vi alla se oss själva i spegeln.
En förening kan tåla att medlemmarna bara röstar in valberedningens förslag till styrelse utan ifrågasättande så länge valberedningen nominerar rätt styrelse. En tränare har råd att starta ”fel” spelare om det finns en grundspel med andra spelare som tar extra-lasten. Ett fotbollslag har råd att missa i några värvningar om det finns en sportslig kompetens i övrigt att stå på.
Men där är inte IFK Göteborg. IFK Göteborg är en förening som helst av allt vill vrida tillbaka klockan ca 30 år. Du kanske läser det här och skrockar lite för dig själv, men låt oss vara helt ärliga, vi är alla lite skyldiga till det. På ett eller annat sätt. Kanske drömmer vi oss tillbaka till en tid där 4-4-2 och hårt jobb var vägen till framgång. Kanske drömmer vi oss tillbaka till en tid innan bosmandomen, eller kanske drömmer vi oss bara tillbaka till en tid där IFK Göteborg var bäst i Sverige. Oavsett vilket så är det nog få som inte i alla fall sneglar lite längtandes efter en svunnen tid.
Vi medlemmar och supportrar måste också se oss själva i spegeln. Vi kämpade hårt för 51% regeln men använder vi den? När var senast vi faktiskt hade någon som sade ifrån? Det senaste fallet jag kan dra mig till minnes är Palle Stenberg (kanske mer känd som VD för Nudie Jeans vid tillfället) som avgick inför årsmötet 2013. Ironiskt nog dröjde det inte förrän till hösten samma jävla år innan han fick retroaktivt rätt. (För er som inte minns så var Palle väldigt kritisk till Valberedningen och att de nominerade Bertil Rignäs till ordförande trots att han låg under förundersökning. Palle menade på att det skadar IFK Göteborg att ha en ordförande som står under utredning. Rignäs valdes likväl in som ordförande och avgick 8 månader senare efter att Uppdrag Granskning kört ett avsnitt om Bostadsbolagets förehavanden och samt att Bostadsbolaget sparkat Rignäs.
Vi utnyttjade alltså vår älskade 51% regel så väl att vi lät en styrelseledamot avgå, valde in valberedningens nominering, och såg honon sedan, precis som förutspått, tvingas avgå några månader senare. Det går att säga mycket om hur det arbetet sköttes, men låt oss vara väldigt tydliga med att vi medlemmar valde in Rignäs. Vi visste om att det fanns motsättningar, vi visste om kritiken, och vi valde likväl in honom.
Det finns en massa förmildrande omständigheter, t ex att det inte är så lätt att hitta en egen styrelse, valberedningen har möjligheter som medlemmarna saknar osv, men det kokar ändå ner till bristande säkerhetsspärrar. När styrelsen gör ett dåligt jobb så behöver valberedningen nominera en ny styrelse, inte bara föreslå omval, och när valberedningen gör ett dåligt jobb behöver medlemmarna nominera en egen styrelse. Där är inte IFK Göteborg, och där har IFK Göteborg inte varit på väldigt länge.
Den bistra sanningen är nog den att 80- och 90-talets framgångar maskerade att vi hade en föreningsdemokrati som byggde på nickedockor.
Där måste vi nog alla titta oss själva i spegeln. Som supportrar, som tyckare, och som medlemmar. Gör vi tillräckligt och gör vi det tillräckligt bra? Ställer vi rätt frågor på medlemsmötena? Blickar vi framåt och inte bakåt? Sjunger vi rätt sånger på läktarna? Gör vi verkligen det som är bäst för IFK Göteborg eller gör vi det som är bäst för oss själva och våra egna ambitioner?
Själv började jag skriva för Alltid Blåvitt 2014 och bortsett från ett ganska roligt första år så har det bara gått utför sedan dess. Har jag gjort det jag kan? Är mina texter tillräckligt konstruktiva? Skapar jag något som gör IFK Göteborg bättre? Skapar jag rätt engagemang runt föreningen? Kommer jag med rätt form av kritik? Leder jag redaktionsarbetet på ett sätt som skapar rätt engagemang som vi kan ta ut till den Blåvita supportersfären?
En snabb titt på hur vi bevakar ungdomslagen, på hur vi skriver runt matcherna, och på övrigt innehåll vi skapar skvallrar om att så kanske inte är fallet.
Nu är det är inte en ”jag avgår” text, men jag känner att jag har gjort det jag kan och orkar för IFK Göteborg. Jag har skrivit för Alltid Blåvitt i nio år med den enda målsättningen att mitt skrivande ska skapa intresse och engagemang runt IFK Göteborg som gör IFK Göteborg starkare. Under de nio åren har IFK Göteborg bara blivit svagare och svagare. Om någon känner att de hade gjort ett bättre jobb så lämnar jag med glädje över facklan. För jag vill det som är bäst för IFK Göteborg, oavsett om det är med eller utan mig. Jag tänker inte kräva att alla ska avgå, men jag hade gärna sett att alla runt IFK Göteborg ställde sig själva frågan.
Gör jag det som är bäst för IFK Göteborg eller kan någon annan göra det bättre?
