Blåvita höjdpunkter efter cupfinalen: "Blåvitt är ett vinnarlag igen"
Ett Blåvitt som mött en del kritik utifrån den här säsongen kommer rejält nederlagstippade till cupfinalen mot Malmö men kan sent kvittera och i förlängningen ta hem segern.
Matchens prestation
Blixten Patrik Karlsson Lagemyr. Paka gjorde väldigt länge en rätt kass match. Hade problem med mottagningarna, fick inte riktigt med sig bollen och kunde inte ta sig igenom ett tätt Malmöförsvar. Men sedan får Blåvitt en gratischans, och när det ser ut som om laget slarvat bort läget så är Paka där och sätter 1-1 målet stensäkert.
På övertid ser det än en gång ut som om Malmö ligger rätt, men Paka lyckas brotta fram bollen och spelar till Alexander Farnerud som kan göra det avgörande 2-1 målet.
Matchens smörpass
Tobias Sana drar på sig mer och mer press på egen planhalva. Det ser verkligen ut som om han satt sig i skiten, men så vänder han och drar en lång krossboll till Alexander Jallow som har öppen gata ute på högerkanten.
Matchens Déjà vu
Farnerud kommer tillbaka efter skada och avgör cupfinalen. Annan arena, annan motståndare, och annan Farnerud, men visst kändes det som om det var ödet?
Matchens Lirare
En del av mig vill säga hela laget, för även det var väldigt chansfattigt ett tag så gav ingen upp. Alla slet och gjorde sitt yttersta i 120 minuter. En annan del av mig vill säga Jakob Johansson som är så otroligt löjligt jävla trygg att jag nästan tycker synd om alla motståndare som måste spela mot honom. En tredje liten del av mig vill lyfta Alexander Jallow som jag tycker gått från att vara petad av Toko till att bli den där högerbacken vi hoppades på när han kom från J Södra.
Matchens Snackis
Ormen har fortfarande inga titlar i Malmö.
Matchens ångest
85:e minuten. Blåvitt försöker och försöker men kommer ingenstans. Det ser ut som om ytterligare en rival ska få fira en titel på GU, mot Blåvitt. Det ser ut som om AIK får en gratisbiljett till Europa. Det ser ut som om Ormen får ta sin första titel i Malmö. Då var livet tungt.
Matchens snopna
Medaljutdelning och Blåvitt kommer ner med hela truppen. Först får August Erlingmark i form av lagkapten när Robin Söder är skadad, ta emot sin. Sen kommer resten av laget. Sen kommer det ner spelare från läktaren. Isak Dahlqvist som nyss flyttades upp till A laget men som ännu inte spelat i Allsvenskan får också en. Sist kommer Giorgi Kharaishvili. En av Blåvitts stora stjärnor som varit en nyckelspelare för laget men som var skadad i finalen. Då är medaljerna slut. Giorgi får en fist-bump och får gå och ställa sig med laget utan medalj.
Matchens fråga
Är det här dagen knutarna släpper? Blåvitt har haft svårt med självbilden i många år nu. När jag började följa Blåvitt 2002 var det en förening som blev slapp i bilden av sig själv som störst bäst och vackrast. Jag minns 2003 när reklampelarna i stan pryddes av en tecknad serie där en springer in på en bar och säger något i stil med ”Grabbar, imorgon spelar Svenska Mästarna på Ullevi” och de trötta gubbarna i blåvitt tröjor oberört svarar ”Vilka möter vi?”
Där och då tyckte jag det var en underbart skönt kaxig grej. I efterhand känns det snarare som det tydligaste tecknet på att IFK Göteborg saknade sjukdomsinsikt. Ett IFK Göteborg som samtidigt som Djurgården firar SM Guld (det var reklam för matchen mot Djurgården) förbereder sig för kvalderby mot Frölunda.
Sedan dess har mycket hänt, och Blåvitt har ändå tagit ett SM Guld under åren sedan dess, men bilden av att laget alltid är störst bäst och vackrast oavsett hur det faktiskt går var kvar. Fram till någonstans runt 2017. När verkligheten kommer ikapp. När Blåvitt tvingas se Malmö lyfta sitt fjärde SM Guld på fem år. När Blåvitt tvingas rea ut truppen för att rädda ekonomin. När man inför 2018 tvingas ta in en mittback från nedflyttade J Södra och en vänsterback från danska tvåan. För det är det ekonomin tillåter.
Sedan dess är det en förening som försökt ta avstånd från bilden av sig själva som störst bäst och vackrast. En förening som försökt ställa in siktet på att bli störst bäst och vackrast igen istället för att likt Stannis Baratheon (för de som förstår den referensen) stå och peka på SM Guldet och ropa ”It’s mine by right”.
Och nu är vi här. Blåvitt har stakat ut sin väg. Coronan var ett hårt slag mot det arbetet, men föreningen IFK Göteborg jobbar vidare. Ifrågasatt från många håll, men man håller en stadig kurs. Och idag slår Blåvitt Malmö i en cupfinal. Låt gå för att det var i förlängningen och att Blåvitt fortfarande inte imponerar i serien. Men Blåvitt tar sin första titel sedan självbilden krossades.
Blåvitt visar för omvärlden, och sig själva, att Blåvitt är ett lag som kan slå alla. Ett lag som inte viker ner sig när det gäller. Ett vinnarlag.
