Krönika: Blåvitts vägval
Så här vid landslagsuppehåll så har man tid att fundera över annat än bara nästa match. Här kommer tre funderingar som legat och gnagt i skallen sedan Siriusmatchen.
1. Mild och Berklings vara eller icke vara.
Alla minns nog Berklings uttalande om att - "Vi vill förbi Malmö och det ganska så snabbt" ifrån år 2021.
Ett uttalande som satte en stor press på verksamheten och även en orealistisk sådan på den blåvita truppen. Laget låg i det läget på en elfte plats i den allsvenska tabellen. En placering som även nu år 2023 känns igen i allra högsta grad.
Skillnaden nu, är att vi supportrar andas lite hopp och morgonluft igen, på ett sätt som inte var fallet när uttalandet gjordes. Med det sagt, faran är definitivt inte över och det kan, om det vill sig illa, sluta i en degradering till Superettan för Blåvitt anno 2023.
Mild å sin sida, envisades länge och väl med att skylla ifrån sig på ett mytomspunnet och tillika även väldigt ifrågasatt så kallat "sportråd". (Folk är än idag osäkra på exakt hur konstellationen såg ut och om den över huvud taget haft någon form av exekutivt beslutsfattande gällande värvningar och spelsätt för laget på plan.)
Till Milds och Berklings "försvar" kan läggas att de hade till slut (när situationen var tillräckligt akut och skarpt läge så att säga) ändå förmågan att släppa på prestigen och ta in folk som kan föra Blåvitt framåt och uppåt i tabellen och förhoppningsvis, så småningom även i den allsvenska maratontabellen. (Ola Larsson och Jens Askou.)
Till deras "minuskonto" kan läggas beslutet att ta in Stahre igen för hans revansch (som det uppfattades av många inklusive undertecknad) och än mer, för att de inte skickade av honom under förra hösten efter en synnerligen svajig period på planen och inte minst förnedringen av att låta Häcken spela ut oss fullständigt och säkra sitt guld på GU.
Än mer till deras nackdel måste sägas vara beslutet att entlediga Stahre kort inför den allsvenska premiären och utan att ha en ersättare på plats.
Och inte blev det bättre av att de lät interimlösningen med firma Lundin/Tengryd få fortsätta sitt vilsna harvande främst gällande uttagning av laget men även i deras vägran att göra vettiga byten och inte minst, byten i tid under matcherna. (Uppdraget var helt enkelt för stort för två i sammanhanget relativt oprövade tränare.)
Med allt nyss nämnt, så vill reptilhjärnan inte annat än att de sparkas långt åt helvete. Men förnuftet säger att de båda borde få sitta kvar och fortsatt ge Ola och Jens fullt mandat till att driva Blåvitt i rätt riktning medels värvningar, spelsätt och inte minst, rätt attityd hos samtliga inom den blåvita föreningen.
2. Ytterbackens vara eller icke vara.
Oscar Wendt gör antagligen sin bästa säsong sedan återkomsten till Blåvitt och Emil Salomonsson har även han levererat på en (allt som oftast) hög nivå. (Även om Emils form på slutet stundom varit lite svajig.)
Ingen av de nyss nämnda har framtiden för sig (som fotbollsspelare) hur gärna man än vill att det ska vara det rakt motsatta. Med det i åtanke, så är frågan hur bra alternativ vi har till att ersätta dessa båda trotjänare rätt av.
För Felix Eriksson som fått långt kontrakt och kan spela såväl högerback, mittback, innermitt som högermittfält verkar inte få något större förtroende hos tränarna. (Oavsett om det är Lundin/Tengryd, Jens eller Utsiktens Bosco Orovic dit Felix varit utlånad den senaste tiden.)
Ali Ghasem (även han utlånad till nyss nämnda Superettanklubb) faller lite under samma kategori, det vill säga han får inte något större förtroende han heller. (Visserligen har han varit skadad en stor del av sin tid hos Utsikten)
Kvar blir då ett gäng unga lovande namn ifrån den blåvita akademin samt en och annan provspelare som inte heller har gjort bort sig. (Alejandro Fonseca) Återstår att se om Blåvitt knyter honom till sig eller ej.
Jag kan inte se annat än att vi landar i ett byte av formation till nästa år och då antingen en 3-5-2 eller än hellre en 3-4-3a till uppställning.
3. Vad ska bli Blåvitts "edge" eller "signum" om man så vill.
När man lyssnar på intervjuer med Ola Larsson (bland annat i Blåvitt+appen) så är han i princip allergisk mot att stå och rulla boll ifrån egen målvakt för att bygga anfallsspel.
Detsamma får nog sägas när det kommer till Jens och de tankar han delat med sig av i bland annat en eminent intervju i BB-podd.
Anfallsspelet skall istället sättas genom hög och väl synkad press och stort mod när väl bollen har erövrats. Även individuell skicklighet (såsom bland annat återfinns hos Santos och Mucolli) kommer att vara en stor faktor i Blåvitts anfallsspel.
När jag hör allt det här, så är min känsla, att vi behöver gå ganska så långt i att ha ett ungt lag på planen, för att vi ska orka leverera den här fotbollen fullt ut.
Så till nästa år vill det till att vi har så många som möjligt av Thordarson, Perez, Felix, Brodin, Tyrén, Carlstrand och Malick (som enligt rykten är väldigt taggad på att få hjälpa Blåvitt till framgångar) i startelvan, samt förhoppningsvis även Moussa Cissé som hade väldigt fina intentioner i senaste U21-matchen mot Häcken. (Matchen kan alltjämt ses i efterhand i Blåvitt+ appen)
Ett ungt och snabbt spelande Blåvitt tycker åtminstone jag känns som ett intressant lag och ett som vågar spänna bågen. Det finns även väldigt mycket fin teknik hos nyss nämnda spelare, så med allt det i åtanke, så känns framtiden väldigt spännande. Utöver risken att åka ur i år.
