Bokrecension: Ärkeängeln - En hjältes hemlighet
Alltid Blåvitt recenserar den nyutkomna boken om Reine Feldt och anser att det är en självklarhet för alla inbitna änglar att ha läst boken. Reine spelade tio år i klubben, var lagkapten och vann ett SM-guld men avled 1986 i aids bara 41 år gammal.
Så har då till sist den omtalade boken Ärkeängeln - En hjältes hemlighet kommit ut. Boken om IFK Göteborgs lagkapten Reine Feldt skriven av hans före detta journalistkollega Hans Burell. Hans har under nästan tio års tid pratat med mängder av människor i Reines närhet och tillsammans med sina egna minnen har han skrivit en genomarbetad biografi. Reine var arbetargrabben från Majorna som trots att han till pappans förtret höll på Gais som ung blev en framträdande spelare i IFK Göteborg under tio säsonger, främst som mittback. Reine kom som 19-åring från Utsikten till Blåvitt 1965 och spelade till 1974. Han var aldrig rädd för att uttrycka sina åsikter och det var bland annat det som gjorde att han redan som 22-åring 1968 blev utsedd till lagkapten. Det var också därför han vid sidan av fotbollen fick jobb som sportjournalist och krönikör på tidningen Arbetet.
Höjdpunkten i karriären var utan tvekan SM-guldet 1969. Under Bebbens ledning överraskade Kamraterna och säkrade i näst sista omgången seriesegern efter vinst mot Jönköping Södra. Reine Feldt fick som lagkapten höja von Rosens pokal inför segerrusiga fans. Guldet var dock inte starten på en segerrik era utan året efter blev de regerande mästarna degraderade efter en fiaskosäsong. Han stannade kvar i klubben för att hjälpa laget tillbaka till allsvenskan men laget misslyckades år efter år. När Änglarna 1973 för första gången skulle utse årets Ärkeängel föll valet på Reine. 1974, Reines sista år i Blåvitt, kom laget femma, den sämsta placeringen någonsin. Han lämnade sedan IFK för Trollhättans IF och fick inte vara med om åren med champagnefotboll, välfyllda läktare och återkomsten till allsvenskan. Efter en skadedrabbad säsong i Trollhättan var hans karriär som fotbollsspelare över.
Men den här boken hade aldrig skrivits om det inte var för hans hemlighet. Hustrun Britt var den som först fick honom att erkänna. Han var homosexuell. Trots det fortsatte de att vara gifta i mer än fem år och de skulle få ytterligare en dotter tillsammans. Till slut gick det dock inte längre och skilsmässan var ett faktum. Efter uppbrottet bestämde han sig för att pröva på något helt annat i livet. Han begärde tjänstledigt från jobbet och flyttade 1982 till Amsterdam för att bo där ett år. Där kunde han leva ut sin homosexualitet på ett helt annat sätt.
Tillbaka i Sverige efter året i Amsterdam var det inte samma Reine som tidigare. Han misskötte jobbet och var inte lika glad och framåt som tidigare. Dessutom var han ofta sjuk. Till en början ville han inte låtsas om sjukdomens betydelse för omgivningen utan skyllde på en harmfull hudcancerform. Men med tiden blev det allt tydligare att han var allvarligt sjuk. Under sin sista tid i livet drog han sig undan allt mer och det var knappt hans föräldrar och döttrar fick träffa honom. Även om hans syskon och föräldrar tillhörde den lilla krets som visste om att han var bög och hade aids var han väldigt noga med att hans döttrar, 15 och 10 år gamla, inte skulle få reda på det. Den 6:e december 1986 dog Reine Feldt, bara 41 år gammal.
Jag var lite skeptisk när jag först fick höra talas om boken. Det talades om att det var första gången historien skulle berättas och att det var fotbollen som hindrade honom från att komma ut. Men ett längre reportage om Reine fanns i Änglarnas medlemstidning Här Är Änglarna redan för drygt tio år sedan och av boken att döma var det inte bara fotbollen som hade svårt att tolerera homosexuella. I samhället i stort och framförallt i kommunistiska kretsar, där Reines politiska hemvist fanns, var homosexualitet tabu. Men själva boken innehåller inget av dessa påståenden utan Hans Burells bok är en grundlig och välskriven berättelse om en blåvit lagkapten vars liv tog ett alldeles för abrupt slut. Det mesta i boken är berättelser från vänner som minns tillbaka men en av det starkaste delarna i boken är ett brev som Reine skickar från Amsterdam till en vän i Göteborg som avslöjat att han vet om hemligheten.
Det finns inte så många biografier skrivna om blåvita spelare, framförallt inte från den perioden Reine var aktiv i blåvitt. Medan de flesta änglar kan rabbla upp en mängd spelare och fantastiska matcher från det som hände under de tio år som följde efter Reine lämnade är eran under vilken Reine spelade mindre omskriven. Att ha läst boken är en självklarhet för alla änglar som slukar det mesta inom blåvit fotbollslitteratur.
Boken ges ut av Offside och kan beställas från deras webshop.
