Domedagskrönika del 2: Att trycka på de rätta knapparna
Gårdagen bjöd på fler svängar och känslor än en åktur på Liseberg. Men fotbollen svänger snabbt, och det går att se ett ljus i den milslånga tunneln.
Vår Fader, du som åter äro på Kamratgården.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på Gamla Ullevi så som på Volksparkstadion.
Ge oss idag det stöd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är laget,
din är makten och äran,
i evighet.
Heja Blåvitt
Så lyder ”Fader vår”, stycket som sammanfattar den blå-vita bibeln.
Den blå-vita bibeln. Där hjältar som Bebben, Fölet, Svennis och Svarte-Filip återfinns som profeter – alla med sina egna budord och evangelium. I den blå-vita skapelseberättelsen får vi lära om hur Gud på den första dagen skapade Ullevi – en plats för hjältar att krönas. En plats för herrens mirakel. En plats för änglar. Vi får också, i ett lite dystrare evangelium, läsa om hur Gud skapade utmanarna. Utmanarna i form av de förrädiska bröderna från syd, med sina himmelsblå själakroppar. De yngre bröderna vars enda livsmål är att överglänsa sin skapare. Herren skapade också en plats dit han skickade de onda. En plats så ond att inte ens solens strålar hittar dit. Med sina gul-svarta trikåer förenades de onda under en och samma flagg, allt för att kunna slå tillbaka mot Gud som skickade dom dit från första början.
Men Herren var smart nog. Han visste att ingen någonsin skulle komma att överglänsa Änglarna, och det är just därför vi idag får lära den blå-vita läran. Läran om godhet. Läran om Kamratanda.
Jag skrev en krönika häromdagen. En uppgiven, trött och smått förbannad krönika.
I den skrev jag om att den emotionella utbetalningen svänger. Där och då stod vi inför stora problem, vilket vi fortfarande gör. Men som en blixt från klar himmel fattades en rad beslut som ger framtidshopp. Jörgen Lennartsson fick tacka för sig, och gjorde det på ett oerhört professionellt sätt. Säga vad man vill om Jörgen Lennartssons sätt att leda det här laget, men i en sådan situation han fann sig själv i, är det lätt att känna bitterhet. Jörgen avslutade det hela på ett oerhört snyggt sätt, och det är bara att önska honom och Magnus Edlund all lycka till i framtiden.
Vi får istället se Alf Westerberg avsluta säsongen som huvudtränare. Jag tror inte att Alf sitter kvar som huvudtränare efter säsongen, utan han lär ta ett steg tillbaka när man hittat en ersättare. Men jag är väldigt laddad för att se hur Alf tacklar jobbet som huvudtränare.
Alf Westerberg
Men Alf får ursäkta; ty den här krönikan handlar om någon annan. Någon som jag, och många fler länge velat se göra återkomst på Kamratgården. Vi snackar givetvis om Torbjörn Nilsson.
Jag kan nog ställa mig i ledet som är tveksamma till Torbjörn som huvudtränare. Det är en fantastisk människa, och fotbollshjärna. Men något säger mig att en misslyckad sejour som huvudtränare hade kunnat minimera betydelsen av de fantastiska insatserna han gjort för föreningen. Men såklart; jag är ganska säker på att folk tänkte likadant när Bebben tog över som tränare på det sena 60-talet.
Nu spelar min tes egentligen ingen roll, i och med att Torbjörn går in som assisterande tränare. En roll jag personligen tror passar Torbjörn perfekt. Sätter man de enorma känslorna som finns för honom som spelare och person åt sidan, så är det en fantastisk fotbollshjärna bakom de snälla ögonen.
En fotbollshjärna som ledde lilla Västra Frölunda till en femteplats i Allsvenskan 1998 - före samtliga Göteborgslag. Lägg där till två raka cupguld med Kopparbergs/Göteborg FC, så har du en tränare med en god meritlista.
Det är mycket jobb kvar att göra för att skapa en stabilitet i föreningen, och en ny tränarduo räcker inte för att lösa alla problem. Det behövs ett nytt tänk, och ett steg in i framtiden.
Men under 24 timmar har föreningen tryckt på fler rätta knappar än vad man gjort på ett år.
Det är en bit på vägen.
