Dumt att göra sig av med publikfavoriter?
Philip Semmler lyfter frågan om status ska spela roll när IFK Göteborg signar kontrakt.
I veckans Euro Talk (från 13:14 in i programmet) diskuteras, om än bara ytligt, hur svenska föreningar arbetar fram hur spelartyper kan lyfta lågan i publiken. Nu må jag vara ute på djupt vatten, men jag kan tänka mig att Bojan Djordjic och Kenny Pavey fick speltid för andra anledningar än enbart spelkvalitéer. Den sistnämnda vars hjärta ofta beskrivs om dennes främsta insats, och hur han lyfter gnagarna på läktaren - även om han besitter mindre fotboll än konkurrenterna sina på mittfältet.
Nog har IFK Göteborg haft flera profiler och spelare som visat mycket hjärta, Tobias Hysén är givetvis en av de jag tänker på. Sam Larsson lyckades också få igång publiken med sina trollkonster ute på vänsterkanten - men förutom mål är det få saker som tänder till publiken på Gamla Ullevi idag. Förutom resultatet i hemmamatchen mot Brommapojkarna, var det få saker som fick en känna låga - som när inhoppare Kenneth Zohore, med några extrakilon, får till en kalasträff och springer till klacken för att höra hur älskad han var i stunden. Jag kan tänka mig att IFK Göteborgs marknadsavdelning jublade åt att ett stort, aning klumpig, monster dominerade arenan i de få minuter han var inne - trots få maxlöpningar eller prestationer bortsett målet. Skulle en sådan här spelare, på grund av statusen han tilldelas, locka tillbaka publik på egen hand? Jag tror det. Det är ingen Zlatan på plan, men jämförelserna kanske kan göras i uppförandet.
Till Matchdax meddelade Gren i veckan att det blir tufft för Zohore att övertyga honom om ett kontrakt i vinter, och det förstår nog alla - förutom målet har han mest legat skadad. Jag har sett Zohore för lite själv för att göra mig en helhetsbedömning, men jag vill gärna lyfta fram frågan - ska Blåvitt börja arbeta för att få fram fler publikfavoriter, även om det finns bättre fotbollsspelare?