I med och motgång – Lars, 78, sviker aldrig sitt lag
Lars har följt IFK Göteborg i 67 år. Genom Superettan, tretton SM-guld och Champions League. Genom en tid då Fiskar-Owe blivit Nikolai Baden och Allsvensk bottenstrid blivit vardag. Lars är fortfarande med.
Joachim Björklund placerar ut koner inför dagens första övning. Kamratgården är tyst och stilla och septembersolen värmer mig där jag står vid sidan av planen. Det är två dagar före bortamatchen mot BK Häcken och IFK Göteborg befinner sig i en kritisk bottenstrid av Allsvenskan. Björklund hejar glatt på två andra åskådare, och möter senare min blick med ett leende.
– Alla friska idag, förutom Arbnor då såklart. Och Sulle, säger han till gubbarna bredvid.
Jag vänder blicken bort från den gröna gräsmattan och får syn på mannen jag är här för att träffa, Lars Hermansson. En 78-årig Blåvittsupporter från Östergötland.
Lars har underhållit mig med tankar och synpunkter på IFK Göteborgs spel sedan början av sommaren. Till slut möts vi på Kamratgården för att se laget träna. Lars har åkt ända från Ljungskile, tack vare grannen Stefan som kunde köra honom. Stefan är själv en stor Blåvittsupporter och har byggt upp en relation till Lars mycket tack vare kamratföreningen. Nuförtiden ser de så gott som varenda match tillsammans.
Lars inser snabbt att den långa resan var värt besväret. Han har inte varit här uppe sedan millennieskiftet och imponeras direkt av omgivningen och miljön, som han tror är den bästa i Sverige.
– Vilken fantastisk plats med skogen här bakom, det är så att man undrar om spelarna har någon hunger kvar när de får detta varje dag, säger Lars.
Han syftar inte bara på faciliteterna som Kamratgården erbjuder, utan framförallt på de höga lönerna som spelarna i dagens fotbollsvärld har. Annat var det när Lars bodde i Göteborg och spelarna arbetade på dagarna för att träna på kvällarna. Han minns särskilt Owe Ohlsson, eller ”Fiskar-Owe” som han kallades.
– Han var ju egentligen inte fiskare, men hans pappa var det och han kom från Hönö. Både Owe och Dan Corneliusson pendlade från Hönö efter sina jobb, för att träna med Blåvitt på kvällen.
När Lars började följa IFK Göteborg var han bara 11 år gammal. På den tiden fick han nöja sig med att följa laget genom tidnings- och radioreportage. Att det blev just Blåvitt berodde på en kompis pappa, som förklarade att “Kamraterna från Göteborg” var ett anrikt och populärt lag som spelade fin fotboll. Kopplingar till Västkusten hade han redan, då både hans mamma och pappa vuxit upp där. Så IFK Göteborg fick det bli, trots att alla andra höll på IFK Norrköping.
– Jag minns särskilt en måndag efter att Norrköping vunnit mot Göteborg med 7–0. Då var det nästan så att jag skolkade från skolan, säger han.
Lars fortsätter berätta om sitt liv. Om åren Blåvitt senaste spelade i Superettan, om att bo i Göteborg under Svennis-åren och om framgångarna i Europa. Om allt som har hänt under de 67 år som han stöttat IFK Göteborg. Parallellt med hans anekdoter bjuder den matchförberedande träningen på matchsspel. En förvirrad Adam Carlén i orange väst utbrister: “Hur fan ska vi spela egentligen? Som Häcken eller som oss?”.
Mitt fokus rycks en stund från spelet på planen, bort mot Stefan Billborn. Han klättrar bekymmersamt upp på ett berg i skogen, för att försöka få en bättre överblick av spelet. Det ser lite lustigt ut, men mer hinner jag inte reflektera över Billborns skogssafari förrän Lars avbryter mig. Han har identifierat ytterligare en anledning till att det inte borde finnas något annat lag i Sverige som kan konkurrera med IFK Göteborg på temat träningsanläggning.
– Titta, de har ju till och med dränering här uppe, säger han och pekar på en brunn intill sidlinjen.
Hur stor del av ditt liv är IFK Göteborg idag?
– Inte så stor egentligen eftersom jag inte bor i Göteborg längre och slutat gå på matcherna, säger han.
Men så blir han tyst i någon sekund innan han fortsätter.
– Eller nej, nu ljög jag. Det är fortfarande en väldigt stor del av mitt liv, och så har det varit utan undantag sedan jag började följa klubben, säger Lars samtidigt som grannen Stefan brister ut i skratt.
Lars ser fortfarande alla matcher och läser mycket om det som skrivs runt IFK Göteborg. Det märks att han är påläst. Han känner till alla spelare på träningsplanen.
Vi lämnar Kamratgården med ett gemensamt hopp om att det någon gång ska vända för Kamraterna från Göteborg. Att det ska bli så som Lars en gång upplevde dem. SM-guld, Europaspel och framgångar. I allt det blåvita eländet är det ibland skönt att drömma sig tillbaka. Tillsammans med en som var där. Och som fortfarande är det, 67 år senare.
