Gästkrönik: Håll huvudet högt.
Efter förra veckans turbulens kommer vår bekante gästkrönikör Pär med en positiv syn på framtiden
Då var det dags igen, ännu en omstart och ännu en bortkastad säsong(?). Andra supportrar tar fram chipsskålen och gottar ner sig i soffan för att se oss slita varandra i stycken i jakten på framtiden. Men vad händer? Vi håller huvudet högt och kommentarsfälten fylls av hjärtan (efter att den initiala glädjen från Stahre out-falangen fått lägga sig osmaklig eller ej). Vi tror igen.
Bitterheten, som frodas hos Gais eller annat löst bös, når oss inte. I stunden absolut, men inte i hjärtat. Adrian skrev en text som träffade just fler hjärtan än mitt, och ett tränarbyte är en drastisk hjärtstartare. Men det verkar ha bitit på fler blåvita blodpumpar än min, jag tror igen. Jag må va blåögd men jag tror på framtiden.
Inte för att det finns något konkret sportsligt som jag sett blomma ut, även om det finns sådant, utan för det blåvita kollektivet. Det som gjorde att jag började mitt nya jobb med tio polare från start, kamrater att äta lunch med och få en klapp på axeln ifrån. För det är när det blåser man vet vem som är på riktigt och är det något jag lärt mig sen jag började följa blåvitt -02 är det att det blåvita kollektivet är på riktigt. Vi är som skepparen på ultras flagga, vi står pall och vi är surrade till rors.
Jag tror på blåvitts framtid för att klubben är för stor för att inte återvända. För att min högst blygsamma twitter-närvaro genererade 30 000 views på tre timmar vilket är en höjning på 10 000 % mot index bara för att jag hintade på att jag sätt Stiller hämta en spelare på Landvetter. Och då är det en död plattform. Blåvitt kommer leva så länge vi gör det, svensk fotboll inte bara ägs av oss supportrar utan den är vi supportar.
Nu sätter vi åran i klykan ännu en gång och reser oss för upp ska vi, inget annat finns oavsett hur lång tid det tar.
Vi är BLÅVITT…
Pär Ödlund
